Politiken måste prata om pedagogiken

En av många saker som är väldigt fina med det franska språket är att man använder sig av samma ord för verbet ”att kunna” som för substantivet ”makt”. Kunskap är ju makt. 

Pouvoir, säger man. Att kunna. Le pouvoir, makten. Fint! Jag önskar att vi hade samma syn på kunskap i Sverige, men här vågar politiker inte ens prata om hur kunskap bäst förmedlas. Ska inte alla barn få den makt som kunskap är?

I Sverige talar vi oss varma om vikten av självstudier i skolan och vi är unika i världen med vår elevledda pedagogik – den där lärarens auktoritet kastas i papperskorgen. Detta trots att vi sedan lång tid tillbaka haft starka vetenskapliga belägg som talar emot sådan undervisning. Bland annat tydliggör rapporten “The Case for Fully Guided Instruction”, som är skriven av ledande professorer i utbildningsspykologi och hjärnforskning, att den mest högkvalitativa forskningen i pedagogik landat i att traditionell katederundervisning är den mest effektiva undervisningsformen. Pedagogik som bygger på att eleven ska ta reda på kunskap själv överbelastar arbetsminnet och hämmar inlärning. Unga gynnas av traditionell analog lärarledd undervisning. Det vet vi, men vi gör inget åt saken.

Faktum är att vi gjort exakt motsatsen. 

Sedan 60-talet har vi nedmonterat kunskapsskolan. 1968 ändrade ecklesiastikminister Olof Palme i läroplanen så att lärarens uppgift blev att göra skolan roligare. För att på riktigt försäkra sig om att skolans fokus gick från kunskap till glädje infördes också “fritt valt arbete”. På 80-talet kom krav på mer elevledd undervisning och mot slutet av nittiotalet skrev dåvarande utbildningsminister Ylva Johansson att “I idealskolan finns inga stängda klassrum eller korridorer, ingen klocka som ringer var 40:e minut, inga fasta lektionspass … Den har släppt katederundervisning … Lärarna kommer aldrig få tillbaka sin gamla status”. Några år senare sa man på Skolverket att “kunskap går inte att förmedla eller överföra från en individ till en annan”. 

När ett lands skolminister och skolmyndighet förkastar ackumulationen, som är den mänskliga kunskapens mest utmärkande egenskap, så förkastas också en viktig idé om skolan som en plats där den yngre generationen får tillgång till kunskap som äldre generationer samlat till sig.

Därefter kämpade Jan Björklund i motvind för att förändra opinionen och återskapa kunskapsskolan. Han hann en bit på vägen, men mycket behöver fortfarande göras för att få tillbaka en värdig kunskapssyn. Men det sättet som vi liberaler argumenterar för friskolor och fritt skolval på, är också en del av problemet. Vi talar gärna positivt om pedagogisk pluralism, som om friheten att välja en skola som ger konstaterat sämre kunskaper vore något gott i sig. Nästan som om vi kämpade för Kunskapsskolan, och inte kunskapsskolan. 

Det är såklart jättebra att barnet som har lätt för skolan får gå i en spetsskola och att kompisen som brinner för handboll kan välja ett handbollsgymnasium. Den friheten är självfallen och inte alls samma typ av frihet som den att få välja en skola utan ordentlig undervisning. Att det skulle finnas något som heter individuella inlärningsstilar är en inom stora delar av den svenska skolvärlden väletablerad myt helt utan evidens. När vi sitter i skoldebatter och säger att det fria skolvalet är viktigt för att du ska kunna välja den pedagogik som är bäst för dig, spär vi på ett påhitt om att det inte finns bra och dåliga undervisningsmetoder. Vi försvarar Ylva Johanssons drömskola. 

Det är i sin tur inte så konstigt. Politiker är generellt livrädda för att ifrågasätta pedagogik som saknar stöd i forskning. För vänstern strider det mot det flum man inte har några problem med, och ur ett liberalt perspektiv ses en politikers åsikter om kunskapsförmedling som ett ideologiskt övertramp – ett hot mot valfriheten. Så svarar till och med företrädare för vårt eget parti när jag frågar. 

Det är synd, för det finns ju så mycket bättre argument för fritt skolval och skolor med en särskild profil. Och argumenten till stöd för friskolor kommer att stärkas den dagen pedagogik utan vetenskaplig förankring inte längre tillåts. För hur liberal man än vill vara så kan man inte applicera viktiga frihetliga principer för myndiga människor på små barn och deras skolgång. Det kan inte vara rätt att i frihetens namn låta dem välja en pedagogik som konstaterat, svart på vitt, ger sämre kunskaper. Jämför man med vården, så är det fria vårdvalet en självklarhet – men ingen har friheten att välja precis vilken medicin man vill. 

Den politiska konflikten om pedagogiken är inte enkel, men den är nödvändig att ta. Och som med mycket annat är det tyvärr tvunget att vårt parti går först, så att andra partier kan kalla oss barnhatande batongfolkpartister i ett decennium, för att sedan skamlöst bedriva samma skolpolitik som vi. Det behövs hårdare krav som säkerställer att skolor håller sig till evidensbaserad undervisning och politiker måste våga prata om pedagogiken. 

Skolans primära syfte är inte, som Olof Palme tyckte och som dagens system är, att generera tillfällig glädje, utan att förmedla livslång kunskap. Ingenting kan nämligen vara mer livslångt än den glädje som kommer av att ha fått lära sig så mycket i skolan att man kan ta sig dit man vill i livet. Det är då kunskapen har blivit till makt. 

Du pouvoir, om du vill. 

Liv Näslund
Skribent Liberal Ungdom