Redaktör
Jag har tänkt på ett parti ur den samtida poeten Patricia Lockwoods debutroman, No One Is Talking About This (2021), förmodligen för jag känner igen mig själv. Lockwoods autofiktiva jag tittar in i portalen och ser att forskare har ännu en gång upptäckt en ny djurart: en groda som kommer dö ut för att den är för blyg för att para sig. Intressant, så tittar vidare på det viktiga – reaktionerna.
“jag”
“bokstavligen jag”
“så mycket jag”
“jag jag jag!”
Alla har blivit blyga utdöende grodor.
Förutom det onödigt självföraktande, finns en annan tendens i den här sortens interaktioner: narcissismen. Narcissism är, enligt kulturhistorikern Christopher Lasch i The Culture of Narcissism (1979), inte ett överdrivet självförhärligande eller stort ego, men en samhällelig patologi: en oförmåga att se världen på annat än en förlängning av sig själv. Det är en okonventionell, men användbar, syn.
Förenklat låter narcissism enbart oss att angripa omvärlden genom att relatera till den. Det gör både konst och personer tråkigare. Att associera sig själv med en blyg groda hade varit roligt – om inte alla redan hade dragit det skämtet. Vi fattar, du gömmer dig bakom ironi. Men framför allt gör narcissism empati omöjligt, då ens medmänniskor enbart finns där som en projektionsyta för att ens egen självbild. Till slut blir det en oförmåga att älska andra – och sig själv.
Då blir det passande att låna en annan identitet, exempelvis de politiska och
kulturella etiketter som finns lättillgängliga.
Alla identitetsskapande handlingar online, exempelvis att byta profilbild eller skriva utelämnande tankar, trär på oss en självbild i tredje person. Vi måste först fråga oss hur någonting ser ut för andra och därefter får vi ett kvitto på framgången i form av reaktioner. Det gör två saker med ens en: det formar en efter andras dömande blickar och det alienerar en från en själv.
När du kategoriserar dig själv, istället för att bara vara dig själv, fäster du dig vid olika abstraktioner, vilka du måste agera i enlighet med – annars blir du någonting annat och utesluts ur gemenskapen. Att vara blå är att köpa blåa frukostflingor – det är så marknadsföringen ser dig. Det är en begränsande och konformistisk kraft, snarare än en frigörande. Du reduceras till ett val mellan olika varor i en butik.
Förmodligen fungerar alla identiteter som inte grundas på en gemenskap så. Om du kallar dig nyliberal, socialliberal eller libertarian är enbart meningsfullt för din självbild.
En skillnad från tidigare grupptillhörigheter är att dessa faktiskt gav en större grupptillhörighet. Mods behövde bara klippa en ny frisyr och byta parkan mot en skinnjacka för att bli hårdrockare, medan den som ändrar sin identitet idag behöver anpassa hela sitt flöde efter det. Mods hängde med mods och hårdrockare med hårdrockare; ur dessa sammanhang växte kamratskap och samhörighet.
Var bara dig själv istället. Annars kan du lika gärna vara en blyg groda.
Love Frisell
Redaktör
Liberal Ungdom 