“Vi vuxna ska välja vilka som ska bestämma i Sverige. Antingen högern som vill göra de rika rikare och alla oss andra fattigare. Eller vänstern som vill att alla ska ha det bra.” Ungefär så löd mitt första möte med politiken. Frågvis som bara ett barn kan vara, hade jag bett mina föräldrar att förklara varför det plötsligt var dem som skulle traska till min lokala byaskola. På helgen dessutom?

Idag tror jag att jag förstår något mer om politik. Tillräckligt för att – likt de flesta liberalt sinnade – betrakta deras beskrivning som aningen förenklad. Invändningar kan förstås formuleras mot resonemanget i sig, med hjälp av alla tänkbara borgerliga favoritord: entreprenörskap, lafferkurva, incitament, stimulans, trickle-down. Men nog om det. För min första, instinktiva invändning handlar snarare om hur missförstådd liberalismen – och i förlängningen jag själv – tycks ha blivit vänsterifrån. Liberaler eftersträvar ju frihet, inte ojämlikhet. Vi är ju den politiska mitten, inte en del av högern.

Istället för att beklaga mig hur liberalismen missförstås och förvrängs till illvilliga syften, vill jag ta ett steg tillbaka för självrannsakan. För bilden av den som splittrande och hjärtlös är inte sprungen ur intet. Vi liberaler måste se och erkänna hur tyngdpunkten i vår ideologi har förskjutits över tid: Mot en allt smalare frihetsdefinition som överordnar ekonomisk frihet för få, över de breda perspektiv en verklig frihetskamp förutsätter. Dagens liberaler inte bara tolererar, inte bara försvarar utan glorifierar klyftor och otrygghet. Förblindade av siffror som påstås mäta välstånd och utveckling förbiser de hur verkliga människoliv påverkas.

Under till synes mittenorienterade paroller har liberaler återkommande låtit otaliga individers livsmöjligheter att komma i kläm. Arbetslinjen lämnade sjuka utförsäkrade. Valfrihet vidgade klyftorna mellan elever med redan ojämna förutsättningar. Jobbskatteavdraget gjorde skillnad mellan förvärvsarbetande och pensionärer. Företagsvänlig innebar oftast bara arbetarfientlig. Privata alternativ gav resurser som kunde ha kortat vårdköer till vårdappar. Kundservice i välfärden gjorde betalningsförmåga avgörande i tillgången till vård, skola och omsorg. Genomgående har den nya liberalismen skapat ett Sverige med allt mindre samhörighet, solidaritet och tillit, när orden väl har omsatts i praktiken.

Sedan Trump och Brexit skakade om västvärlden har politiska förstå-sig-påare återkommande landat i samma analys: Social utslagning och materiell osäkerhet göder populister och straffar liberaler. Låt så vara. För min fråga till er är: Ska det krävas att ytterkanterna växer, för att vi liberaler ska dra i nödbromsen i vår vansinnesfärd högerut? Den verkligt allvarliga faran med liberalismens skiftande skepnad är inte att vi förlorar val, utan att vi förlorar oss själva – och vår ursprungliga strävan efter frihet, jämlikhet och lika möjligheter för alla. Låter vi våra medmänskliga ideal ersättas av hård, kall fundamentalism kommer vi förr eller senare inte längre att känna igen oss själva. Obemärkt kommer vi att bli fienden – försvarare av ofrihet. Liberalismen måste ändra kurs – inte för att förbli relevant, utan för att förbli liberal.

Vilken riktning ska vi då ta istället? Liberalismen i det tjugoförsta århundradet måste blicka både framåt och bakåt. Framåt i meningen att vi måste lämna kluvenheten bakom oss. Liberalismen måste vara modig och progressiv för att kunna möta tidens utmaningar: klimatkris, åldrande befolkning, integration, narkotikadödlighet.

Men vi måste också blicka bakåt: Till våra rötter som en bred folkrörelse som förstår att frihet aldrig kan byggas på en grund av otrygghet och utslagning. Välfärd och sociala skyddsnät måste åter betraktas och prioriteras som statens kärnuppgifter. Det gemensamma måste långsiktigt fungera – på riktigt – för de individer med störst behov.

Ska vi nå dit måste vi börja lyssna på vad varje medborgare – inte bara den bildade och borgerliga – tänker, tycker, känner, saknar, önskar och behöver. Liberaler måste i nygammal anda återta rollen som den folkliga brobyggare Folkpartiet en gång var. Vi måste eftersträva intern mångfald och bred rekrytering. Kampanja på den lilla bruksorten en timme bort eller värva medlemmar på det praktiska gymnasiet ni aldrig besöker. Kanske kan vi då återfå de sociala och materiella perspektiv som liberalismen idag saknar. Kanske kan vi då motbevisa mina föräldrar, och visa att liberalismen är en ideologi inte bara för den starka, utan för alla.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

Liberaler är sällan sena med att måla upp liberalismen som världens bästa grej som kommer göra världen till ett paradis, trots att vi inte verkar kunna enas om en definition av den. Faktum är att vi ibland har samma självförtroende som en nyfrälst kommunist, inte minst i LUF-sammanhang. Kanske är liberalismen bäst, det råder ändå någon form av konsensus om att den liberala demokratin möjliggjort välmående och välstånd. Men den är självklart inte perfekt och det är världen också ganska överens om. Varför skulle vi annars prata om världens undergång samtidigt som liberalismen segrar i många delar av världen? Kanske ska vi liberaler rannsaka oss själva och fråga oss om liberalismen verkligen kommer rädda världen?

För att svara på den frågan måste vi definiera vad liberalism är. Det finns olika typer av liberalism men vissa värderingar förenar dem. I LUF:s handlingsprogram från 2019 står det bland annat att “Liberalismen erkänner varje människas lika och okränkbara värde samt rätt till liv, frihet och egendom”, något som kan appliceras på såväl libertarianism som socialliberalism. Vikten av frihet, oavsett om det gäller valfrihet eller frihet från tvång, är också något som alla liberaler kan skriva under på. Men kan verkligen en libertarian och en socialliberal enas om vad som är tvång? Det här lämnar oss med en så bred definition av vad liberalism att den nästan är intetsägande.

Att jorden kommer gå under är ett faktum, när solen dör kommer inget liv att finnas, men hur kommer världen som vi känner den att gå under? Om den ens gör det. Klimatkollaps är nog det scenario som känns mest aktuellt, att klimatförändringarna kommer leda till flyktingkris, politisk instabilitet och brist på mat som i sin tur kommer leda till att civilisationen, som vi känner den, kollapsar. Det scenariot känns apokalyptiskt och som liberal vill jag vara optimist. Att klimatförändringarna kommer leda till katastrofer är ett faktum men mänskligheten har klarat sig, och lyckats förbättra världen, efter katastrofer. Digerdöden och andra världskriget är bara två exempel på detta. Varför skulle det vara annorlunda med klimatförändringarna?

Oavsett huruvida världen kommer gå under eller inte står världen inför stora utmaningar, varken klimatförändringarna eller politisk instabilitet går att ignorera. Frågan är om liberalismen kan möta de utmaningarna. Som jag tidigare nämnt är liberalismen en bred ideologi som inte verkar ha några konkreta lösningar. Det gör den till mer av en filosofi än ett verktyg man kan jobba med. Kan en filosofi verkligen rädda världen? Det är klart att liberaler har utvecklat konkreta förslag på hur vi ska exempelvis ska minska koldioxidutsläppen men om man någon gång befunnit sig i ett rum med fler än en liberal eller besökt Liberalernas interna Facebookgrupper inser man snabbt hur svårt det är för liberaler att komma överens om något överhuvudtaget. Det slutar ofta i en diskussion om vad som är liberalt och inte. Hur ska liberalism rädda världen om vi inte ens kan enas om vad liberalism är?

Liberalism är dock inte bara sämst. Den kommer inte rädda världen men det kommer knappast någon annan ideologi heller. Om socialdemokratin inte räddat Sverige hittills lär de knappast göra det inom en snar framtid och vissa ekofascister hävdar att folkmord och diktatur kan vara det enda sättet att rädda klimatet på. Även om liberalism kanske saknar lösningar kan den göra världen till en bättre plats medan den går under och anser, till skillnad från ekofascism, att människor faktiskt har ett värde. Som liberal tycker jag att det finns ett värde i att se varje enskild människa och sträva efter att hen ska kunna forma sitt liv som hen vill och att liberalism är den enda ideologi som gör detta möjligt. Vad är annars meningen med att ens finnas till? Det kanske är så att liberalismen fokuserar mer på att rädda mänskligheten än att rädda jorden, vilket kan ses som själviskt, men för att rädda oss själva måste vi rädda jorden först och det ger hopp om att liberala lösningar på stora problem kommer.

Världen står inför stora utmaningar men den kommer knappast gå under, mänskligheten är starkare än vi tror. I dagsläget har inte liberalismen svaret på allt men självbevarelsedriften kan vara den drivkraft som gör att vi snart får ett svar. Andra ideologier kanske har lösningar men de verkar inte värdesätta människan och hennes liv i samma utsträckning som liberalismen. Det kan ses som själviskt att tänka på oss människor men vad är meningen med att rädda världen om vi inte får vara med på tåget?

Lovis Lindquist
Skribent Liberal Ungdom

Kris sägs betyda möjlighet, men när jag lyssnar på Nyamko Sabuni och partiledningen uppfattar jag det sällan som att de ser Liberalernas kris som en chans att finna en ny väg framåt. Snarare än några ideologiska omtag så har man valt att betona de talepunkter vi lärt oss att känna igen från partiet de senaste åren: lite skola, lite lag och ordning och ganska mycket om individualismen som partiets ideologiska grund.

Samtidigt som en del konkreta förslag anklagas för att ligga allt för nära SD:s, så är Jimmie Åkessons parti den ideologiska motbilden. Mot Liberalernas individualism står Sverigedemokraternas nationalism. Där har vi också de två alternativ som svensk politik i dag erbjuder: antingen mer individualism eller starkare nationalism.

För ett par decennier sedan, under det globala nittiotalet, hade det första alternativet vunnit enkelt. I sin nyutkomna bok ”Anteckningar från kulturkriget” beskriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö nittiotalet som en tid då akademiker ägnade sig åt att ”dekonstruera nationella identiteter medan man skisserade teorier kring demokratins utformning i en postnationell framtid”.

Politiskt återspeglades trenden i att Sverige avskaffade värnplikten, kommunaliserade skolan och avreglerade såväl posten som järnvägarna – fyra klassiska institutioner för nationell sammanhållning.

Nationen låg döende, sörjd och saknad av ingen. Men under 2010-talet gjorde hon en oväntad comeback.

Egentligen borde det inte ha överraskat någon, för nationalismen är ändå den moderna politikens urkraft. Inte bara för att nationen har varit grund och ramverk för såväl demokrati som välfärdsstat, utan också för att nationalismen adresserar den sekulariserade människans existentiella behov genom att erbjuda tillhörighet, gemenskap och ibland också mening – något som Åkesson ofta anspelar på.

Visst har individualismen också sina lockelser. Lite fler rättigheter, något större frihet och ännu ett par möjligheter – allt med sikte på det bekväma medelklasslivet. Men som politiskt projekt är nationalismen i längden starkare.

Det beror också på att nationalismen ger väljarna något att sluta upp kring. Medan individualisterna sitter utspridda, var och en kring sitt livspussel, marscherar nationalister under samma fana. Taktfast och allt närmare makten.

Så om individualism och nationalism är allt som finns att välja på, då segrar till slut nationalismen.

Men i Liberalernas arv finns ett tredje alternativ, ett som skulle kunna förnya liberalismen och utmana nationalismen. Det är frisinnet, som talar om friheten som en väg till gemenskap snarare än till isolerat oberoende.

Här är visionen att människor ska ingå i de många små gemenskaper som tillsammans skapar ett gott samhälle: Familj, förening, studiecirkel, församling och så vidare. Det är i dessa fritt valda gemenskaper som människan ska finns tillhörighet, gemenskap och mening. Kanske hävdar något att detta är underförstått i liberalismen – men underförstådda budskap vinner inga val. Liberalernas Christer Nylander tycks ha insett det, därför skrev han förra våren i Liberal Debatt att partiet borde tala tydligare om gemenskapernas värde:

”Kanske har liberaler ibland varit så fokuserade på individens frihet och rätt att lämna kollektivet att vi glömt att människan är en social varelse som också behöver gemenskaper. Liberaler måste bli bättre på att prata om nya, öppna och varma gemenskaper som kan ersätta de hämmande eller förtryckande gemenskaper man lämnar.”

En del menar att en politik för små gemenskaper är svårsålt i ett land som inte ens har ett ord för engelskans community. Men vi behöver ett politiskt alternativ som är varmare än den svala individualismen men inte lika hett som den glödande nationalismen. Något lagom, med andra ord. Kan det bli mer folkpartistiskt? Liberalernas kris kunde varit en möjlighet för dem att pröva den vägen. Än så länge verkar Sabuni ovillig, men snart har hon inga andra alternativ.

Joel Halldorf
Docent i kyrkohistoria vid EHS
och medarbetare på Expressen Kultur

John Locke, John Stuart Mill och John Rawls. Tre stora tänkare inom den liberala idéhistorien som genom sina arbeten och tankeverksamhet gjort stora avtryck i den politiska utvecklingen för liberalismen. Många av de idéer och tankar som de gav upphov till är fortfarande aktuella och applicerbara idag, däremot har världen på många sätt förändrats, vilket gör det allt svårare att avgöra vad liberalismens ideologiska svar på olika politiska dilemman bör vara. En av de mest omvälvande händelserna som förändrade den politiska spelplanen är Internets uppkomst, som ställer flera liberala grundprinciper till sin spets. Vem äger Internet? Vem har rätt att censurera och kontrollera det som sprids på Internet? Och hur ska yttrandefriheten egentligen fungera i den digitala dimensionen?

Vid början av Internets framväxt hade användare tämligen få regler att följa, och information och innehåll kunde cirkulera fritt. Numera har hemsidorna och apparna däremot utvecklat egna riktlinjer för att bättre hantera allt innehåll som publiceras. Att Twitter, Facebook och TikTok har möjligheten att rensa och kontrollera innehåll på sina plattformer behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, däremot ger det privata företag en makt över det fria ordet som kan utnyttjas och användas på fel sätt.

Att Twitter i början av året kunde stänga ner Donald Trumps konto och dessförinnan kunde flagga tweets som innehöll vilseledande information kan ses som ett exempel där makten användes på ett positivt sätt och var en viktig demokratisk funktion – det är i grunden problematiskt att en världsledare obehindrat kan ifrågasätta valresultat och spä på våld utan konsekvenser. Samtidigt finns det tusentals alt-right bots som sprider nazistisk propaganda och som får fortsätta verka på hemsidan. Samma oförmåga att hantera högerextrema åsikter förekommer på TikTok, rapporterar MIT Technology. Meningen “I am a neo nazi” tillåts medan “I am a black man” flaggas. Utöver det skriver Coda Story om hur TikTok tystar ner konton och innehåll som lyfter fram den kinesiska diskrimineringen av uigurer.

Huruvida privata företag och plattformar borde ha den här makten blir ett svårt dilemma att lösa med dagens liberala ideologi. Yttrandefriheten är en grundpelare, samtidigt är det privata företag som äger plattformerna och om man nu skulle vara missnöjd med de riktlinjer som gäller på en hemsida kan man väl bara välja att lämna. Vad går före? Individens rätt att få uttrycka sig eller företagens rätt att bestämma över sin plattform?

Problemet med argumentet om valfrihet är att plattformar som Twitter och TikTok är nästintill monopol, de är så väletablerade och populära att liknande plattformar med motsvarande koncept får svårt att konkurrera. Dessutom köper etablerade sociala medieplattformar upp nya, vilket ger dem mer makt och leder till högre koncentration på marknaden. Exempelvis köpte Facebook upp Instagram och Google köpte upp YouTube. Utöver det bedrivs mycket politisk diskussion på just dessa sociala medier, vilket gör att enskilda plattformar som censurerar och reglerar sitt innehåll kan anses ha mer makt än staten över yttrandefriheten. Det är till och med möjligt att argumentera för att de får en makt över vad som är sant och falskt när de kan välja att spä på eller tysta ner olika narrativ. De godtyckliga bedömningarna sociala medier gör kring vilka sorters åsikter och innehåll som får publiceras, skapar en opålitlighet kring när ens yttrandefrihet faktiskt gäller.

Så hur ska den här situationen lösas på ett liberalt sätt? Är det rimligt att staten begränsar företagens möjlighet att censurera och kontrollera innehåll med motiveringen att yttrandefriheten ska gälla, eller borde staten lägga fram ett enhetligt regelverk kring vad som är lämpligt att företag får reglera på sina plattformer? Svaret är långt ifrån självklart, vilket visar hur nya uppfinningar och andra former av utveckling kan försvåra och gör det mer komplicerat att applicera den liberala ideologin. Det är mycket möjligt att det i framtiden finns fler konkurrerande plattformar som gör att valfriheten faktiskt uppfyller sin funktion. Däremot föreligger samma risk att makten mer och mer förskjuts till de privata företagens håll, och om det är en sak liberaler borde kunna enas om är det att maktkoncentration oavsett form är något som bör undvikas. Liberalismen måste därmed förnyas och uppdateras för att bättre kunna användas i det samhälle som vi lever i – det behövs en ny liberalism.

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Liberalismen måste bli progressiv igen. I det borgerliga projektet att utgöra en motpol till socialismen, har det blivit en ideologi för att bevara och utöka äganderätten och minska det offentligas inflytande. Likt en kille som vägrar visa känslor för att inte bli kallad bög, drar sig liberaler för att föreslå starkare offentlig styrning, exempelvis inom vård, skola och klimat, för att inte bli associerade med socialister. Men stirrar man sig blind på motsättningen mellan individ och stat riskerar man att missa samtidens existentiella
problem. För att skapa en förtroendeingivande ny liberal rörelse som avspeglar dagens utmaningar, som gör att bland annat 50% av unga i USA föredrar socialism före kapitalism, bör liberalismen byta inriktning. Jag tror att den måste flytta över balanspunkten från äganderätt till demokrati.

Motsättningen mellan äganderätt och demokrati kan verka oklar, så tillåt mig att förklara. Demokrati går kortfattat ut på att medborgarna i ett land eller stat ska kunna ha någonting att säga till om, medan äganderätten låter medborgarna äga saker, utanför den offentliga sfären. Motsättningen uppstår i att ju mer som blir privat desto mindre har folket att säga till om. Det finns en tanke om att marknadsekonomin fungerar som en demokrati i den privata sfären, eftersom “vi röstar med pengarna” när vi väljer att konsumera olika varor. Men med marknadsekonomins inneboende mekanismer, bland annat den som gör att pengar (eller valsedlar) koncentreras uppåt, är marknadsekonomin som styrelseskick knappast demokratiskt.

Möjligtvis detta som tydligast på den svenska skolmarkaden. Friskolereformen genomfördes 1991 och lät privata alternativ öppna upp. På en marknad med fri konkurrens skulle föräldrar välja bort dåliga skolor med sitt barns skolpeng, medan de bra belönas med vinst. Effektivt, eller hur? 30 år senare har vi hamnat i en situation där det rapporteras om vinstdrivande skolor som sätter glädjebetyg, har låg lärartäthet och där kommuner dräneras på pengar på grund av friskolors etableringsstrategier. Skolkoncernen som nämns mest i rapporter om bristfällande styrning är Internationella Engelska Skolan (IES).

I somras, när Aftonbladet gav sig ut på jakt för att identifiera IES ägare, tog det dem 8 månader varefter de höll på att stöta i sten. Senare hittade de vad de letade efter. Ägarstrukturen såg ungefär ut på följande sätt; IES i Sverige Holdings II AB ägs av Peutinger AB som ägs av Ramatuelle Holdings II AB som ägs av Ramatuelle Holdings AB som ägs av The Hans and Barbara Bergstrom Foundation, Paradgim Capital Value Fund och Paradigm Capital Value LP.

När tankesmedjor och opinionsbildare föreslår konstruktiva reformer slår lobbyister tillbaka och säger att kritikerna hatar valfrihet och längtar tillbaka till 70-talets “DDR-Sverige”. Trots att en majoritet av svenska folket vill se en systemändring, verkar det inte kunna ske inom en snar framtid. Medborgarna har därmed förlorat rätten att säga till om skolväsendet, på grund av ägarstrukturer som skickar barns skolpeng ut i händerna på riskkapitalister. Om det inte var tydligt nog: Äganderätt på bekostnad av demokrati. Här ser jag en liberalism som erkänner konflikten mellan oreglerad marknad och samhälle, och som ser att marknader faktiskt behöver designas.

För er som hellre är döda än röda, så vill jag upplysa om vägen dit. Det pågår just nu en kampanj från Svenskt Näringsliv för att bygga relationer med Sverigedemokraterna, för att mildra den friktion som riskerar att uppstå vid en framtida borgerlig regering. Timbros VD Benjamin Dousa försökte nyligen övertyga tidningen Smedjans läsare om att SD inte så farliga som vi tror eftersom vissa sverigedemokrater gillar Roger Scruton och Scruton tycker om marknadsekonomi (Nivån?).

Exemplen på äganderättsförespråkarnas närmanden till det högerauktoritära är många, men tydligast blev det för mig när jag var 10 cm från att krocka in i två ledande sverigedemokrater när jag befann mig på Näringslivet hus. Dousa sade det bäst själv: “Äganderätten är viktigare än demokratin”.

Om liberaler menar allvar med att kämpa för demokrati är det dags att se sig i spegeln. Kampen för äganderätt är inte längre än kamp för frihet. Det kan inte vara tydligare. Det finns inget “Vi måste vara högerns vänster”. Vi kan på sin höjd vara vänsterns höger. Den politiska kartan ritas om och liberaler anpassa sig därefter. Släng era “kapitalist.”-tröjor och tryck upp “demokrat.” istället. Och visa sedan att det är det ni brinner för.

Leo Sokolow Romin
Skribent Liberal Ungdom