Mammorna som inte lät sig tystas och den auktoritära landsfaderns misstag

Leonard Bektas
Skribent

År 1980 genomförde den Turkiska militären en statskupp. I ett försök att utrota kommunismen fängslade armén tusentals människor. Detta skulle under 90-talet leda till att mammorna till de fängslade männen började protestera. Denna proteströrelse fick namnet Cumartesi Anneleri, lördagsmammorna på svenska, och de samlas fortfarande än idag.

70-talet var en turbulent tid i Turkiet. Landet hade enorma problem med vänster- och högerextremt våld. Detta ledde till att militären genomförde en statskupp, med de befogenheter som de givits av republikens grundare, Mustafa Kemal Atatürk. I försöket att utrota kommunism från samhället fängslades tiotusentals män. Männens familjer informerades av polisen att de hölls på stadens polisstation. När familjen sedan kom dit så menade polisen att den de sökte inta hölls hos dem. Än idag är tusentals av dessa män fortfarande försvunna.

Massarresteringarna skulle fortsätta in på 90-talet och initiera en respons av folket. Under slutet av 90-talet började folk samlas på Galatasaraytorget i Istanbul för att kräva rättvisa. De som samlats var mammor, systrar och mor-och farmödrar till de som militären arresterat, och som aldrig synts igen. Mammorna krävde rättvisa, att få reda på vad som hänt med deras barn. Under 2009, efter några års uppehåll, började de demonstrera igen. Mammorna kräver att få veta vad som hänt med deras barn. De lät sig inte heller tystas av pandemin då demonstrationerna sen pandemins början hålls digitalt.

Mammornas krav är i de flestas ögon helt legitima. Detta leder dock in oss på en annan fråga, demokrati och frihet i Turkiet. Den turkiska republiken har sedan 1960 varit tungt präglad av militärkupper. Detta på grund av den tidigare nämnda Mustafa Kemal Atatürk. Atatürk tvingade landet till sekularisering och gav militären en konstitutionell rätt att intervenera om den sekulära republikens konstitution hotades. Många av oss kanske minns det senaste kuppförsöket under sommaren 2016. Oavsett om man tror att kuppförsöket var legitimt eller ett ”inside job” av Erdoğans styre så kan man påstå att mandatet som gavs till armén kan ha varit destruktivt för landets framtid. Sedan 60-talet hade militären skadat alla grupper i det turkiska samhället. Under ”kuppförsöket” 2016 var det därför förhållandevis enkelt för Erdoğan att uppmana folket till motstånd. Erdoğan är även den ledare sen Atatürk som haft störst inflytande på Turkiet. Den pragmatiskt islamistiska politiken han fört har på ett sätt utmanat den sekulära grunden landet var menat att stå på. På detta sätt, dryga 90 år efter Turkiska republikens grundande, skulle Erdoğan utöka sin makt i landet med hjälp av det verktyg som var ämnat att stoppa ledare som honom.

Sedan 2018 har den turkiska regeringen försökt koppla ihop rörelsen med den kurdiska guerillan PKK. Inrikesministern Süleyman Soylu förbjöd även gruppens 700:de protest under samma år. Verkligheten är dock att Erdoğanstyret, och den turkiska staten, använder terrorstämpeln relativt liberalt mot folk och rörelser som kritiserar dem. Verkligheten är också att de som fängslades under 80- och 90-talet fängslades för vad de flesta hade klassas som icke-brott. Vissa fängslades för att äga vänsterlitteratur och om man befann sig till vänster av den politiska mitten så befann man sig i en viss typ av riskzon för att bli tagen av staten för att antingen fängslas eller aldrig synas igen. Flera av de som försvann under denna period hittades år senare i omärkta gravar.

Under 2014 fick general Ahmet Kenan Evren, ansvarig för arresteringarna under 80-och 90-talet stå till svars för det han gjort. Han dömdes till livstids fängelse i turkisk domstol och dog 2015 på ett militärsjukhus i Ankara. Även fast han hyllas inom vissa extremhögercirklar så ser de flesta turkar honom som en massmördare.

Slutligen vill jag uttrycka min personliga sympati för de mödrar som står på Galatasaraytorget varje lördag. Min familj flydde under det turbulenta 70-talet och tillhör en förtryckt etnoreligiös minoritet. De vingades fly efter Cypernkriget då antikristna sentiment ökade och deras liv var i fara. Dessa mammor förtjänar allt stöd i att få veta sanningen bakom deras söners försvinnande. I verklighetens namn så är det tyvärr inte speciellt sannolikt.

Cumartesi Anneleri seviyorum. Benim annem Cumartesi.

Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: