Hur mycket intolerans ska vi tolerera?

Världen är i stort mer öppen idag än vad den var förr, inte bara när man kollar på nationsgränser och rörlighet, utan också rent värderingsmässigt. Rent generellt sett är det bland annat mycket lättare att vara öppen som HBTQ+-person idag. Intoleransen och dess förkämpar finns dock kvar. Vad kan vi göra åt det? Kan vi ens göra något? Och vad borde vi göra, som samhälle och som individer? Det kan verka som banala frågor men det är inte helt lätt bemöta intolerans på ett bra sätt eftersom vi vare sig kan eller borde göra exakt allt som vi vill göra.

I vanlig ordning behövs det en historisk tillbakablick för att förstå dagsläget. Sverige avkriminaliserade homosexualitet 1944, vilket är tidigt i internationella mått mätt, även om homosexualitet klassificerades som en sjukdom ända fram till 1979. Än idag är det olagligt att vara homosexuell i 70 länder. År 1972 blev Sverige först med en könstillhörighetslag som gav folk möjlighet att ändra juridisk könstillhörighet. I början av 2000-talet utökades diskrimineringslagen och samkönade par fick rätten att adoptera men det var inte förrän 2009, bara drygt tio år sedan, som samkönade äktenskap blev tillåtet.  Sverige har dock inte alls varit lika progressivt när det kommer till transpersoners rättigheter, till exempel var det krav på sterilisering vid könskorrigering ända fram till 2013. Den senaste lagen på området, som är från 2018, utökade det straffrättsliga skyddet för transpersoner vilket visar på att det ändå går framåt.

Historiskt har Sverige varit relativt progressivt när det kommer till HBTQ+ personers rättigheter, även om det inte alltid känns så, men hur ser läget ut idag? Är vi så toleranta som vi försöker hävda? Det korta svaret är nej. I en rapport från RFSL (2017) står det bland annat att hälften av dem som svarat på enkäten blivit utsatta för kränkande behandling eller bemötande under de senaste tre månaderna och att 65% avstått från aktiviteter under det senaste året just på grund av rädslan att utsättas för detta. Statistik från BRÅ visar också på att hatbrott med sexuell läggning som motiv ökat så det finns mycket vi som privatpersoner och civilsamhälle har att göra, och kan göra, för att förbättra situationen.

Vad ska vi göra med de som inte respekterar HBTQ+ personer? Vi kan inte i liberalismens eller toleransens namn med gott samvete förbjuda folk från att vara idioter och det borde vi inte göra heller. Det är rent kontraproduktivt. Rent juridiskt finns det inte så mycket att göra, då det är redan olagligt att diskriminera folk på grund av sexuell läggning och könsöverskridande identitet och uttryck. Det är dock få hatbrott som faktiskt anmäls och det är ofta svårt att avgöra vad som faktiskt är ett hatbrott. Rent politiskt kan man inte göra så mycket utan att staten blir för stor då vi inte, enligt min mening, kan begränsa yttrandefriheten ytterligare utan att i praktiken förbjuda åsikter och idioter. Detta betyder dock inte att vi som civilsamhälle eller individer inte kan göra något.

Precis som med alla andra åsikter så är homofobin nog omöjlig att helt bli av med helt. Den direkta homofobin, som består av direkta påhopp och förolämpningar går att bemöta direkt genom att säga till. Det är ingen ny tanke och det känns för många kanske som lönlöst. Frågan är om den ens funkar. Indirekt homofobi är svårare att få grepp om. Vad innebär det ens? Homofobiska skämt? Normer? Det kan också bemötas med att säga till men det kommer knappast göra omedelbar skillnad även om det kan hjälpa personen som blir utsatt för stunden. Intolerans av alla slag, vare sig det är homofobi eller xenofobi, tar ofta tid att bli av med. En människa ändrar ogärna sin åsikt av den enkla anledningen att det är mentalt jobbigt att göra just det. Därför krävs det diskussion och tid för att komma närmare målet. Dessutom är det ofta svårt att faktiskt våga säga till, även när det inte berör en själv, vilket gör det ännu svårare att få bukt med problemet.

Trots att fler vågar vara öppna med vilka de är och att det svenska samhället är progressivt när det kommer till HBTQ+ är vi inte helt i mål än. Vi kommer förmodligen aldrig vara det. Rent politiskt och juridiskt kan vi inte göra så mycket i dagsläget utan att inskränka yttrandefriheten och rättsstaten. Dessutom är det ofta lättare sagt än gjort att bemöta homofobi trots att det är där vi borde lägga vår energi och där vi kan lägga den med gott samvete. En sak är dock klar och det är att det inte var bättre förr. Förhoppningsvis kan vi säga samma sak om samtiden längre fram.

Lovis Lindquist
Skribent Liberal Ungdom