När världen stängdes ned stod Sverige stolt emot. Varför då? Den frågan försöker Gina Gustavsson, docent i statskunskap vid Uppsala Universitet, svara på i sin nya bok ”Du stolta, du fria – om svenskarna, Sverigebilden och folkhälsopatriotismen”. Hon skärskådar svenskheten skarpsynt och vågar i slutet av boken på ett inbjudande sätt lämna forskarrollen för att spekulera fritt över hur vi ska gå till bukt med rådande självbildsproblem.
Sverige målas ofta upp som splittrat och fullt av individualister, vilket delvis är sant. Förslag likt samhällsplikt för ungdomar för att stärka gemenskapen flödar i debatten. Svenskarnas flockbeteende under pandemin ger dock tydliga antydningar om gemenskap, visar Gustavsson. Hon skiljer nationalism, ett åsiktspaket, från patriotism, en känsla av anknytning till landet och sina landsmän. Svenskar är inte särskilt nationalistiska, men patriotismen är däremot stark. Vi är visserligen ganska mellanmjölkiga i att endast 53% är mycket stolta över att vara svenskar, en siffra som ändå ökat med 77% på 40 år. I villigheten att försvara vårt land i krig, en mer krävande form av patriotism, är vi dock extrema. Svenskar är efter norrmän näst mest villiga att gripa geväret om vindarna viskar ens namn. Inte heller en särskild spricka hos invandrare finns, den gruppen har till exempel högre tillit till samhällsinstitutioner än infödda svenskar. Svenskar är väldigt patriotiska, och den gemenskapen verkar ha stärkts över tid snarare än minskat.
Under pandemin blottlades, enligt Gustavsson, hur vi är ”okritiska patrioter”. Handen upp om du inte slaviskt följde ”landsfader Tegnell” med hans ”storkukslugn”, arg på omvärldens politiker som inte lyssnade på vetenskapen och bara ville visa sig tuffa? Att Gustavsson föredrar en annan pandemipolitik än den som Sverige valt lyser ibland igenom i hennes inte helt balanserade kritik av myndigheter och medier. Det till trots går inte fakta att blunda för. De som stöttat Sveriges strategi mest har själva varit sämst på att följa den, samtidigt som dess kritiker snabbt misstänkliggjordes. Det var tid att enas, inte splittras. Jag känner igen skeenden från historien när jag läser om hur svenskar i lägre grad än andra europeiska länder anser att världen vore bättre om vi erkände problemen med vårt land. Har vi inte agerat sjukligt likt hur vi gjorde under andra världskriget med landets samlingsregering och tystande av Torgny Segerstedt och andra som uttalade sig starkt kritiskt mot hitlerregimen?
Jag lämnar Gustavssons bok rikare än när jag fann den. Hon har inte fått mig att byta åsikt om pandemirestriktioner, men däremot gett mig större förståelse för andra länders strategier. Boken handlar dock inte främst om covid, utan om oss. Särskilt för den som drömmer om att skapa politisk förändring i långa landet falukorv är ”Du stolta, du fria” en läsvärd bok. Vi måste se vår okritiska patriotism i vitögat för att kunna förändra den. All kritik mot Sverige är inte farlig. Kanske kan vi se debatt om Sverige såsom föräldrar pedagogiskt sagt i alla år: ”Vi bråkar inte, vi diskuterar”.
Max Hjelm
F.d. FS-ledamot
Liberal Ungdom 