Nygammal liberalism: Frihet genom trygghet

Robin Eek
Skribent

“Vi vuxna ska välja vilka som ska bestämma i Sverige. Antingen högern som vill göra de rika rikare och alla oss andra fattigare. Eller vänstern som vill att alla ska ha det bra.” Ungefär så löd mitt första möte med politiken. Frågvis som bara ett barn kan vara, hade jag bett mina föräldrar att förklara varför det plötsligt var dem som skulle traska till min lokala byaskola. På helgen dessutom?

Idag tror jag att jag förstår något mer om politik. Tillräckligt för att – likt de flesta liberalt sinnade – betrakta deras beskrivning som aningen förenklad. Invändningar kan förstås formuleras mot resonemanget i sig, med hjälp av alla tänkbara borgerliga favoritord: entreprenörskap, lafferkurva, incitament, stimulans, trickle-down. Men nog om det. För min första, instinktiva invändning handlar snarare om hur missförstådd liberalismen – och i förlängningen jag själv – tycks ha blivit vänsterifrån. Liberaler eftersträvar ju frihet, inte ojämlikhet. Vi är ju den politiska mitten, inte en del av högern.

Istället för att beklaga mig hur liberalismen missförstås och förvrängs till illvilliga syften, vill jag ta ett steg tillbaka för självrannsakan. För bilden av den som splittrande och hjärtlös är inte sprungen ur intet. Vi liberaler måste se och erkänna hur tyngdpunkten i vår ideologi har förskjutits över tid: Mot en allt smalare frihetsdefinition som överordnar ekonomisk frihet för få, över de breda perspektiv en verklig frihetskamp förutsätter. Dagens liberaler inte bara tolererar, inte bara försvarar utan glorifierar klyftor och otrygghet. Förblindade av siffror som påstås mäta välstånd och utveckling förbiser de hur verkliga människoliv påverkas.

Under till synes mittenorienterade paroller har liberaler återkommande låtit otaliga individers livsmöjligheter att komma i kläm. Arbetslinjen lämnade sjuka utförsäkrade. Valfrihet vidgade klyftorna mellan elever med redan ojämna förutsättningar. Jobbskatteavdraget gjorde skillnad mellan förvärvsarbetande och pensionärer. Företagsvänlig innebar oftast bara arbetarfientlig. Privata alternativ gav resurser som kunde ha kortat vårdköer till vårdappar. Kundservice i välfärden gjorde betalningsförmåga avgörande i tillgången till vård, skola och omsorg. Genomgående har den nya liberalismen skapat ett Sverige med allt mindre samhörighet, solidaritet och tillit, när orden väl har omsatts i praktiken.

Sedan Trump och Brexit skakade om västvärlden har politiska förstå-sig-påare återkommande landat i samma analys: Social utslagning och materiell osäkerhet göder populister och straffar liberaler. Låt så vara. För min fråga till er är: Ska det krävas att ytterkanterna växer, för att vi liberaler ska dra i nödbromsen i vår vansinnesfärd högerut? Den verkligt allvarliga faran med liberalismens skiftande skepnad är inte att vi förlorar val, utan att vi förlorar oss själva – och vår ursprungliga strävan efter frihet, jämlikhet och lika möjligheter för alla. Låter vi våra medmänskliga ideal ersättas av hård, kall fundamentalism kommer vi förr eller senare inte längre att känna igen oss själva. Obemärkt kommer vi att bli fienden – försvarare av ofrihet. Liberalismen måste ändra kurs – inte för att förbli relevant, utan för att förbli liberal.

Vilken riktning ska vi då ta istället? Liberalismen i det tjugoförsta århundradet måste blicka både framåt och bakåt. Framåt i meningen att vi måste lämna kluvenheten bakom oss. Liberalismen måste vara modig och progressiv för att kunna möta tidens utmaningar: klimatkris, åldrande befolkning, integration, narkotikadödlighet.

Men vi måste också blicka bakåt: Till våra rötter som en bred folkrörelse som förstår att frihet aldrig kan byggas på en grund av otrygghet och utslagning. Välfärd och sociala skyddsnät måste åter betraktas och prioriteras som statens kärnuppgifter. Det gemensamma måste långsiktigt fungera – på riktigt – för de individer med störst behov.

Ska vi nå dit måste vi börja lyssna på vad varje medborgare – inte bara den bildade och borgerliga – tänker, tycker, känner, saknar, önskar och behöver. Liberaler måste i nygammal anda återta rollen som den folkliga brobyggare Folkpartiet en gång var. Vi måste eftersträva intern mångfald och bred rekrytering. Kampanja på den lilla bruksorten en timme bort eller värva medlemmar på det praktiska gymnasiet ni aldrig besöker. Kanske kan vi då återfå de sociala och materiella perspektiv som liberalismen idag saknar. Kanske kan vi då motbevisa mina föräldrar, och visa att liberalismen är en ideologi inte bara för den starka, utan för alla.

Robin Eek
Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: