Inlåst på tio kvadratmeter

“Är det rätt att mot en vuxen människas vilja låsa in henne för att ge henne vård?” – den frågan ställer dramatikern Stina Oscarson till Maria Ludvigsson, ledarskribent på SvD, efter att ha blivit tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning som en konsekvens av sin anorexi. I en brevväxling mellan de två läser jag om hur en människa rycks upp från sin vardag och på bara en sekund fullständigt omyndigförklaras. Hur en människa förlorar sin frihet i ett ögonblick. 

Det som gjorde att polisen utan förvarning kunde knacka på Stinas dörr och därefter eskortera henne till psykakuten var lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Den innebär att en person får frihetsberövas om den lider av en “allvarlig psykisk störning” och som en följd av sitt psykiska tillstånd har ett behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt. Ytterligare en förutsättning är att personen i fråga måste motsätta sig vården, det vill säga att vård inte kan ges med personens samtycke. Tvångsvården kan delas in i den öppna och slutna, och den stora skillnaden är att sluten vård sker dygnet runt på sjukhuset medan öppen inte kräver denna instängdhet. Istället är det en vårdplan och vissa villkor som måste följas, däremot är inte patienten under samma tvång, utan kan röra sig mer fritt i världen. I den bemärkelsen är det svårt att kalla det för tvångsvård på samma sätt som den slutna. 

Frågan om tvångsvård kan verka långt bort för de flesta, däremot är det en ytterst viktig fråga för liberalismen, som ställer vår ideologi på dess spets. För hur mycket ska staten egentligen skydda en människa mot sig själv och kan det rättfärdigas?

Stinas beskrivning av livet under tvångsvård liknar ett fängelse. Hon är inlåst i ett rum på tio kvadratmeter och dagarna består av att lyssna på nyheter och senare att sjunga i en kör. Hon tillåts inga promenader och utövar yoga i hemlighet för att ta sig igenom dagarna. Under tiden får hon ingen psykologisk hjälp och hennes kontakt med familj och vänner är oerhört begränsad. Fokuset ligger snarare på kontroll och att räkna kalorier, ingen smula får förbli oäten och om matrutinerna inte efterföljs hundraprocentigt misstänkliggörs patienterna utan tvivel. Syftet med tvångsvården är i grunden inte att få individen att tillfriskna från sin sjukdom, utan att skydda henne från den omedelbara hälsofaran som sjukdomen innebär. Det är att få en persons BMI tillräckligt högt eller förhindra henne från skada sig själv eller andra. Tanken är god men kan leda till situationer där en person är kvar i tvångsvård trots att hälsofaran inte föreligger, vilket innebär att en persons frihet och integritet inte längre inskränks med en giltig anledning. 

Huruvida en individ blir tvångsintagen baseras på en läkares utfärdade vårdintyg och senare en cheföverläkares bedömning på sjukhuset. Om tvångsvården måste fortsätta i längre än fyra veckor prövas det i Förvaltningsrätten och då har även patienten rätt till offentligt biträde. Problemet med det rådande systemet är att det bygger på godtycklig bedömning och en skev maktbalans. Hierarkin på sjukhusavdelningen gör att cheföverläkarens syn är det som väger tyngst, däremot sker cheföverläkarens besök mer sällan än sjuksköterskors och andra anställdas, och dennes kontakt med patienten är begränsad. Samtidigt är det den personen som har mest makt och möjligheten att avgöra patienternas framtid. Det räcker med att cheföverläkarens uppfattning är att patienten i fråga inte blivit bättre för att tvångsvården ska förlängas och då blir det oerhört svårt för individen att hävda sig mot detta, trots ett offentligt biträde. Resultatet av denna obalanserade makt blir att människor som är färdigbehandlade kan hållas kvar — individen granskas utifrån sin sjukdom snarare än sin mänsklighet.

För att svara på Stinas fråga, är det rätt att mot en människas vilja låsa in henne för att ge henne vård? Som i de flesta liberala svaren är det svårt att avgöra och varje fall är i grunden individuellt. Däremot går det att se ett djupt rotat problem i vår psykiatri, som enligt min mening har fel utgångspunkt. En utgångspunkt som bygger på att cheföverläkarens bedömning är det som bestämmer om en individ har rätt till sin integritet och till sin kropp. I vissa akuta fall är tvångsvård livsavgörande och då måste det vara ett verktyg som kan användas. Däremot är det inget som lättvindigt bör förlängas eller missbrukas. Det viktiga att komma ihåg är att den psykiska ohälsans ofrihet inte kommer försvinna vid isolering och inlåsning, eller genom att omyndigförklara en individ. Det går inte att bekämpa ofrihet med mer ofrihet. Det är ett alldeles för enkelt svar på en svår fråga. 

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom