Liberal Ungdom

Den stora hjärte-frågan

Just nu står 850 människor i kö för att få ett nytt organ i Sverige, enligt Socialstyrelsens siffror. Det är visserligen något färre än den miljon som står i bostadskö men ändå ett stort problem. Det är inte bara en fråga om hjärtan, utan även en leverfråga, njurfråga och lungfråga. Vilka svar går att hitta i politiken?

Livet i väntan på ett nytt organ, svävandes mellan liv och död, är ett ofritt liv. Du får inte resa för långt från sjukhuset, för när som helst kan telefonen ringa och du måste snabbt ta dig dit för att genomgå operationen. Organ är en färskvara, och att i förhand veta när donationsdugliga organ finns att tillgå går inte att förutse. Den vård som krävs i väntan på organet är också kraftigt frihetsbegränsande, saknar du njurar kan det innebära dialys flera dagar i veckan, du är helt beroende av en stor och klumpig maskin för att kunna leva.

Idag ska den som önskar donera sina organ göra sin vilja känd genom att anmäla det till donationsregistret. Flera partier, däribland Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, har uttryckt en vilja att ändra det systemet, så att alla myndiga antas vilja donera sina organ och automatiskt skrivs in i registret. Den som inte vill donera tvingas ta kontakt med Socialstyrelsen.

Är det rätt att lagstifta så att staten de facto äger invånarnas organ efter döden? Stopp, min kropp, inte statens. Rätten att inte påtvingas kroppsliga ingrepp är till och med grundlagsskyddad (2 kap 6 § regeringsformen). Även om rättigheter främst tillfaller levande människor, är respekt för avlidna och deras önskningar viktigt, och att be folk aktivt ta steget och registrera sig gör samtycket till donation tydligare. Låt medborgarna göra medvetna val, istället för att gå bakvägen genom statsapparaten. Mitt hjärta är mitt, ditt hjärta är ditt, inte statens.

Dessutom så är det inte riktigt så att en donation omöjliggörs bara för att den avlidne inte är med i donationsregistret. Att ha gjort sin vilja känd för sina anhöriga räcker, i fall då en potentiell donator inte är registrerad kontaktar läkare anhöriga för att fråga om den avlidnes inställning. Även om de anhöriga inte vet kan donation bli aktuellt om ingen närstående motsätter sig det. Det är först om någon anhörig motsätter sig eller om det inte går att få tag på några anhöriga som organdonation inte kan genomföras. Vad finns det då för lösningar, om man inte vill ändra reglerna för donationsregistret?

För att organ ska kunna doneras i Sverige idag krävs att donatorn dör under väldigt specifika omständigheter. Dessa är inte enbart medicinskt motiverade, utan också lagstiftade.I Spanien, där flest organ doneras i hela Europa, kan även de som dött efter cirkulationstopp, då hjärtat stannar innan hjärnan, vara aktuella som donatorer. En lagändring som tillät det även i Sverige skulle hjälpa. Idag ser vi stora skillnader mellan olika regioner, i hur många organ som doneras, i Göteborg handlar det om 23,7 donatorer per miljon invånare, 16,7 i region Uppsala. Bara 50% av intensivvårdsavdelningarna har förutsättningarna som krävs för att kunna ta tillvara på organ. Det spelar ingen roll om vi ändrar reglerna, om det ändå inte finns kompetent personal som har möjlighet att ta tillvara på organen. Om alla intensivvårdsavdelningar hade läkare och sjuksköterskor med kompetensen som krävs hade vi kunnat ökat antalet donationer.

Trots att Sveriges befolkning är det folk i världen som är kanske mest positivt inställt till organdonation ligger vi ändå under snittet i Europa med donerade organ per capita, och detta av en anledning: vår vård går på knäna. Vi har få intensivvårdsplatser jämfört med andra länder, i många sjuksköterskors pressade scheman är det svårt att få in tiden som krävs för att korrekt hantera donation av organ. Under tiden jag skrev den här texten fick jag ett glädjande besked: en vän, som väntat i flera år på en ny njure, har opererats. Han blir inte en av dem som dör i kön, väntandes på ett nytt organ.

För i slutändan är det vad Sveriges organbrist leder till: folk som dör, efter månader svävandes i ovisshet, i hopp om en chans till ett nytt liv. Vi måste titta på andra mer framgångsrika länder, och komma bort från den enkla förklaringen att om vi bara gör om reglerna för donationsregistret kommer problemet vara löst.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Skribent Liberal Ungdom

Försvaret är mer än fräcka flygplan

Bomber och granater, eller mycket mer än så? Ett allmänintresse eller ett särintresse för de få? Debatten om försvaret har tvingats tåla många svängningar sedan kalla krigets slut. Personligen har jag haft en konsekvent hållning under mina år som politiskt medveten: lägg mycket pengar på försvaret och gå med i NATO. Det blir lätt så när man växer upp med en före detta fallskärmsjägare till far, någon som ständigt ville påminna om hur bra och nyttig den allmänna värnplikten var. Man lärde sig slå upp tält och bädda sin säng. Och det var ganska spektakulärt att kasta sig ut från ett flygplan.

Familjen Willershausen vet var den står, men de styrande politikerna har minst sagt varit ambivalenta. Efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut menade de att det inte längre fanns någon anledning att ha en stor försvarsapparat Det skars ner bit för bit tills det försvar som funnits var blott ett minne. Sedan vaknade de upp en dag och insåg att den sköna verklighet de målat upp med murar som fallit och regimer som störtats inte var hela bilden. Global terrorism och fientliga stater fanns kvar trots att de inte kännetecknades av de typiska drag man hade lärt känna i James Bond-filmer.

Mot bakgrund av detta råder det nu äntligen ett starkt konsensus kring att det svenska försvaret ska stärkas. I grunden vill socialdemokrater hellre lägga pengarna på välfärd och Centerpartiet på sina bondeväljare, men att ge uttryck för det vore politiskt självmål. Att Miljöpartiet helst vill avveckla försvaret helt och hållet och hellre ser att soldater startar gröna start-ups är inte heller relevant, för det är ett annat litet parti som dragit med sig resten i försvarspolitiken: Liberalerna. När Alliansen skar ner på försvaret var Folkpartiet en högljudd minoritet i regeringen och idag har vi fått det man brukar få som liberal: rätt.

Trots detta finns det fortfarande mycket som återstår att göra när det kommer till försvarspolitiken. Ibland när frågan om ökade anslag tas upp tror förvånansvärt många att tilltänkta miljardsatsningar bara ska gå till krigsmateriel som snabba JAS-plan och häftiga helikoptrar. Det må vara sant att det finns ett stort behov att lägga åtskilliga miljarder på att bevara fungerade stridsflygplan eller köpa in fler ubåtar, men bilden om att det är det enda totalförsvaret handlar om är fel.

Totalförsvaret handlar dels om det militära försvaret, men också det civila. Krigsmateriel, fordon och soldater faller under första. Insatser och strategier för att värna civilbefolkningen och upprätthållandet av viktiga samhällsfunktioner som sjukvård och skola i händelse av kris faller under det senare.Dagens hot består inte av att ryssen plötsligt kommer infinna sig i Stockholm och genomföra en fullskalig invasion mot oss på några dagar. De hot som är betydligt mer relevanta att rusta inför är snarare de påverkansoperationer som pågår för att destabilisera vår samhällsordning, de cyberattacker som genomförs för att slå ut viktiga system och risken för sabotage av kritisk samhällsinfrastruktur.

Hur rustat är Sverige för scenariot att elen försvinner samtidigt som sjukhusen är överbelastade på grund av coronapandemin? Vad händer när telefonnätet plötsligt släcks ner och folk inte kan nå varandra? Det är både en viktig och skrämmande insikt att inse vilka kritiska funktioner samhället är beroende av, och hur sårbara vi blir om det vi tar för givet idag inte finns där imorgon.

Totalförsvaret var en enorm infrastruktur som avvecklades i rask takt, och som nu ska återuppbyggas med anledningen av det försämrade omvärldsläget. Europa hanterar två allt mer aggressiva stormakter i öst samtidigt som vännen i väst visar sig vara mindre pålitlig än någonsin. Lärdomen från det här kan bara vara att det inte går att förutse den geopolitiska utvecklingen decennier framöver, och slutsatsen från det måste vara att beredskapen alltid måste vara god. Vi kan stångas i evigheter med socialdemokrater om skattesatser och privatiserade vårdcentraler, men försvarsfrågan är en sån där det inte går att kompromissa. Pengarna måste upp på bordet.

Linda Nordlund brukade under sin tid som ordförande för Liberala Ungdomsförbundet prata om frihet, feminism och försvar, och det är mycket tack vare LUF och Liberalerna som nedrustning vänt till upprustning. Det kommande decenniet lär opinionen för ett svenskt NATO-medlemsskap öka till följd av omvärldsläget och försvaret kommer få ta del av en större del av statsbudgeten. Vi är utan tvekan på rätt spår, men vi får aldrig ge upp striden. Varje meddelande om att vi kan slappna av är falskt.

Ledare #1 2020

Mejl efter mejl från partister trillar in. Möten, årsmöten, avtackningar. Allt ställs in. Vissa av dem behöver ombokas. Många av dem kan klaras av i mejltråden, de behöver knappt en videokonferens. Frågan är om våra partister kommer komma ihåg det, sen.

Vi kommer hitta oss själva i det vi saknar. I dem vi saknar. Många av oss har snabbt flyttat hem till föräldrar och tonårsrum. Det där naggandet i bakhuvudet, att komma ihåg att ringa släktingar, det tar vi faktiskt tag i nu. Vi låter oss själva bli mjukare i kanterna. Värnandet om varandra har över bara några veckor blivit en del av vår vardag, huvuddelen av den. Man kan börja undra varför den inte alltid är det?

Vi hör av oss till vänner vi varit oroliga för. Lider med dem som inte kommer få sin studentvår, lider med dem som skulle ut och resa eller hade pluggat hårt inför högskoleprovet. Bryr oss plötsligt mycket mindre om vad det nu var som fyllde all tid förut. Vi tvingas se
våra värderingar i vitögat och får samtidigt mycket mer icke-schemalagd tid att röra oss med. Fundera en stund, det hinner du ju nu. Vad längtar du efter, när allt “blir som vanligt” igen?

Lova mig att du ska försöka göra mest det, och mindre av allt det där som du inte får ut något av.

Trevlig läsning!