Ledare #1 2020

Mejl efter mejl från partister trillar in. Möten, årsmöten, avtackningar. Allt ställs in. Vissa av dem behöver ombokas. Många av dem kan klaras av i mejltråden, de behöver knappt en videokonferens. Frågan är om våra partister kommer komma ihåg det, sen.

Vi kommer hitta oss själva i det vi saknar. I dem vi saknar. Många av oss har snabbt flyttat hem till föräldrar och tonårsrum. Det där naggandet i bakhuvudet, att komma ihåg att ringa släktingar, det tar vi faktiskt tag i nu. Vi låter oss själva bli mjukare i kanterna. Värnandet om varandra har över bara några veckor blivit en del av vår vardag, huvuddelen av den. Man kan börja undra varför den inte alltid är det?

Vi hör av oss till vänner vi varit oroliga för. Lider med dem som inte kommer få sin studentvår, lider med dem som skulle ut och resa eller hade pluggat hårt inför högskoleprovet. Bryr oss plötsligt mycket mindre om vad det nu var som fyllde all tid förut. Vi tvingas se
våra värderingar i vitögat och får samtidigt mycket mer icke-schemalagd tid att röra oss med. Fundera en stund, det hinner du ju nu. Vad längtar du efter, när allt “blir som vanligt” igen?

Lova mig att du ska försöka göra mest det, och mindre av allt det där som du inte får ut något av.

Trevlig läsning!