Trots att Sverige är extremt i sin sekulära världsuppfattning, och LUF extremt inom Sverige, så är religionen fortfarande en stor del av internkulturen. Men inte i vilken gud man tror på, utan snarare i vilket lag man hejar på. 

Sverige är ett extremt land. Enligt det internationella forskningsprojektet World Values Survey är Sverige det land i världen som ligger allra längst mot sekulär-rationella och självförverkligande värderingar. Det innebär att vi i hög grad prioriterar personlig frihet, jämställdhet, tolerans och självuttryck framför tradition, religion och materiell överlevnad. 

Tittar man ännu närmare på Sverige som land finner man Liberala ungdomsförbundet, som förmodligen är Sveriges mest sekulär-rationella politiska organisation. LUF är alltså ett extremt förbund oavsett var i världen man vänder sig. LUF är den mest sekulär-rationella organisationen i det mest sekulär-rationella landet.

Det vore rimligt att tro att inte särskilt många religiösa människor engagerar sig i Liberala ungdomsförbundet. Någonting som dock inte stämmer. LUF kryllar av religiösa människor. Möjligtvis inte av religiösa människor i traditionell bemärkelse. Men av en annan sorts religiösa människor, som istället för prästkrage eller slöja bär blåvitrandig halsduk eller svartgul tröja.

Vår Svartgula Sal beskriver sig som en ”fotbollsreligion” med anknytning till laget AIK. Föreningen startades av eleven Max Mohlin som ett examensarbete i vilket han ville visa på likheterna mellan sportsligt supporterskap och traditionell tro. Någonting han verkligen lyckades med – 2022 godkände Kammarkollegiet Vår Svartgula Sal som trossamfund. Som utomstående är det lätt att se sambandet fotboll–religion. Det finns bland fotbollssupportrar en hängivenhet som går bortom rationaliteten och en kärlek som riktar sig mot en mer abstrakt storhet. Det finns ritualer i form av sånger; helgonberättelser i form av legendariska matcher och spelare samt heliga byggnader i form av arenor. 

Många LUF:are och Liberaler fyller sina X-profiler med hyllningar till diverse fotbollsklubbar. ”Malmö FF💙” skriver LUF-förbundsstyrelseledamoten Hedvig Lindgren i sin bio. ”Storasyster, liberal och fotbollssupporter” kan man läsa i L-ledaren Simona Mohamssons profil. ”Tror på AIK och friheten” fortsätter hennes kollega Romina Pourmokhtari. Vilgot Andersson, DS-ledamot i LUF Stockholm, har den så kallade “Bajen-marschen” som omslagsbild på sin X-profil.

Det ter sig en aning paradoxalt. Man skulle kunna tänka sig att LUF – den mest sekulär-rationella organisationen i det mest sekulär-rationella landet – skulle vända sig emot den här typen av semi-religiösa yttranden?

Supporterkulturen i fotboll är kollektivistisk, med ett tydligt “vi och dem”-tänk. Den kan både förena och splittra. Och kanske är det så att våra mest primitiva känslor måste komma till uttryck någonstans. Isåfall är det betydligt bättre att de kommer till uttryck på en fotbollsarena än i riktiga våldsamheter. Kanske är det också där vi hittar svaret på LUF:s fotbollsparadox: liberaler låter i “vi och dem”-tänket komma till uttryck på samma sätt i politiken.

Hannes Eek
Skribent Liberal ungdom

Människan har alltid trott, men nu har tron fått nya altare. Religionen har bytts ut och visar sig i många olika skepnader – i fotbollen, trender och i politiken. Även liberalerna predikar med samma hängivenheten som ett litet trossamfund, där idéer och opinionssiffror blivit de nya objekten för tro och hopp. 

Religion har funnits i alla tider. Från stenålderns grottmålningar till dagens kristallhealingar i Haga. Vi människor verkar helt enkelt behöva tro på något. Även vi svenskar,  som älskar att kalla oss sekulära och rationella, går omkring och tror på allt från influenser eller vilket lag som egentligen förtjänar att vinna Allsvenskan. Häromkvällen såg jag Skavlan och Sverige. ni vet, SVT:s nya försök att representera hela åsikts-Sverige med en panel av kända och halvkända svenska profiler. Kvällens tema var religion och där satt en brokig panel och sträckte sig över hela det religiösa spektrumet. Det var som att se ett smörgåsbord av övertygelser och när Christer Sturmark, Sveriges mest hängivne ateist, började tala med samma hetta som en väckelse pastor, slog det mig att han egentligen bara byt ut Gud mot förnuftet. 

För vad är egentligen skillnaden mellan att tro på Gud och att tro på en idé? Både kräver hopp, lojalitet och en gnutta blindhet inför verkligheten – kanske lite självbedrägeri. Det fick mig att tänka på liberalerna. Ja, ni vet – partiet som fortfarande tror att de ska uppstå på tredje dagen, eller åtminstone i nästa opinionsmätning. Det finns religioner som tror på Gud och så finns Liberalerna, som tror på tvåsiffriga opinionssiffror. Skillnaden är mest i ordval: den ena väntar på Messias, den andra på ett trendbrott. 

Opinionskurvorna ser ut som en EKG-linjen på en patient med lätt hjärtsvikt. Men ändå fortsätter de tro. Som ett litet trossamfund som vägrar inse att domedagen redan har varit – valet 2022. Religioner har oftast fruktat splittring; samma sak gäller Liberalerna. Inom partiet finns de som ser samarbetet med SD som nödvändighet, andra som ett rent djävulskap. För vissa är Tidöavtalet ett mirakel, för andra ett syndafall. Och i mitten står Simona Mohamsson – partiledaren, översteprästen, själasörjaren. Hon leder sin skara, predikar sammanhållning och får det hela att låta som om det fortfarande finns hopp. Lite som att stå på ett sjunkande skepp i Göta älv och ropa: “Det är lugnt, vi har flyt” 

Det är egentligen vackert. Tron, envisheten, hoppet om uppståndelse. Men någon gång måste man fråga sig: är det tro, eller bara en form av politisk återuppväckelse? För ett liberalt partis existensberättigande måste vara något mer än att agera stödhjul åt en icke- Magda regering. Man kan inte leva hela sitt liv i koalitionslimbo och kalla det frihet. Kanske är det just därför Liberalerna och religionen har så mycket gemensamt. Båda kämpar med att hålla fast vid sina urkunder i en tid för folk hellre scrollar än tror. Båda samlar allt färre trogna till årsmöten och gudstjänster. Och båda drömmer om en väckelse, en ny ledare som ska visa vägen.  
Kanske är det därför man ibland får känslan av att Liberalerna väntar på sin egen Messias. Någon som ska komma ridande in i Almedalen och förkunna: “Friheten har återuppstått!” Men tills dess fortsätter de sin trosvandring. De predikar, knackar dörr, de skickar ut pressmeddelande om skoluniform och blågul islam. Och vem vet, kanske är det just det som är deras styrka. För även om siffrorna dalar och partiet glesnar, så lever tron kvar. Och om inget annat fungerar – jag, då får väl Liberalerna söka statsbidrag som trossamfund. De har ju redan allt som krävs: en trosinriktning, en ledare och ett löfte om frälsning. 

Alvin Landström
Skribent Liberal ungdom

Bangladesh ger oss ett liberalt argument för biståndet.

Dhaka är en kaotisk stad. Inte ens i det skyddade diplomatkvartet Gulshan 2, där vår delegation av nordiska ungdomspolitiker bor, tystnar ljudet från trafiken. Fattigdomen är enorm och staten garanterar varken basal välfärd eller ett fungerande rättväsende, men det finns hopp. 

Fjärde augsuti förra året, efter veckor av protester och över 1600 dödsoffer, stormades presidientpalatset och diktaturen föll.

Nobelpristagaren Muhammad Yunus utsågs att leda en övergångsregering med mandat att leda landet mot demokrati med val i februari nästa år. Tack vare lång närvaro i landet genom biståndet har Sverige och UNDP, som leds av svenske Stefan Liller, fått förtroendet spela en avgörande roll i övergångsregeringens demokratibygge.

Sverige och UNDP arbetar för varje medborgares rätt att få sin sak prövad i en rättssäker domstol, genom praktikprogram för nya jurister och tätt samarbete med högsta domstolen för att stärka rättsväsendets självständighet och tillgänglighet. UNDP möjligör också utfärdande av ID-kort och registrering av miljontals väljare inför valet.

I Bangladesh har vi fått träffa Yunus och flera andra höjdare, men för mig är det inte mötena med landets ledare som varit mest upplysande. Istället är det att få besöka en by på landsbygden där UNDP byggt en vattenstation som förser hundratals med dricksvatten. Vattnet är viktigt, men stationen har blivit något mer, en mötesplats där invånarna samlas och diskuterar samhällets problem. Ett första frö till ett demokratiskt forum med det folkliga deltagande som krävs för att en demokrati ska växa sig stark.

Många liberaler är skeptiska mot internationellt bistånd. Även jag har invändingar, men Bangladesh är ett starkt motargument. 

Liberalismens största globala utmaning är att en allt mindre del av världens befolkning lever i demokrati. Om världens åttonde största land bryter trenden, vore det en sällsynt men viktig liberal framgång som inte hade varit möjlig utan UNDPs och Sveriges närvaro i landet.

Anton Holmlund
Förbundsordförande

Anton Holmlund
Förbundsordförande

Almedalen

Nästan hela förbundsstyrelsen deltog under Almedalsveckan i Visby, där LUF syntes i debatter, paneler och rundabordssamtal i en rad olika frågor. Veckans höjdpunkt blev Liberalernas extrainsatta landsmöte, då Simona Mohamsson, tidigare LUF:s förste vice förbundsordförande, valdes till partiledare. Hon presenterades inför sitt första stora tal i Almedalen, som följdes av LUF:s klassiska tradition: korvgrillning med partiledaren.

Basliberal

I början av soliga juni arrangerades återigen Basliberal, en helgkurs där nya medlemmar från hela landet fick chans att mötas, utbildas och inspireras. Är du också ny medlem och vill också gå Basliberalen? Se sida 27 med mer information. 

Kongress

Årets stora höjdpunkt ägde rum den andra helgen i augusti, då LUF:are från hela landet samlades i Stockholm för kongress. Under fyra intensiva dagar, från torsdag till söndag och från tidig morgon till sen kväll, debatterades 166 motioner med förslag på ny politik.

Fredagen ägnades åt val av ny förbundsstyrelse. Anton Holmlund omvaldes som förbundsordförande. Marcus Willershausen valdes till förste vice ordförande (tidigare ledamot, nu på ny post) och Thea Erlandsson till andre vice ordförande (ny i styrelsen). Till ledamöter valdes Hedvig Lindgren och Carl Sträng (omval), samt Emil Rapp, Adam Furustam, Kajsa Karlsbro och Maja Nilsson (samtliga nyval). Martin Norrby valdes om som förbunds- sekreterare.

Kongressen gästades för första gången sedan 2019 av Liberalernas partiledare Simona Mohamsson. Även klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari deltog. Helgen avrundades med en festlig kongressmiddag på Fryshuset där avgående FS-ledamöter tackades av och god mat och fest inpå kvällen avnjöts.

Alltför ofta reduceras kultur till de sköna konsterna: en teateruppsättning, ett musikstycke, eller en oljemålning. Det är inte konstigt. För att kunna göra politik av kulturen måste den definieras och avgränsas. Men redan där uppstår felet.

Kultur är inte ett samlingsnamn för olika aktiviteter eller konstarter, utan något mycket större och svårare att ringa in. Vi lever, skapar och omskapar kulturen varje dag tillsammans. Kulturen är i ständig förändring, och det blir egentligen missvisande att prata om kulturen i bestämd form. I verkligheten rör sig om otaliga kulturella sammanhang som hela tiden överlappar, blandas och bryts mot varandra. Kultur är våra gemensamma referensramar, men det betyder inte att dessa referensramar är universella, utan de förskjuts, tolkas om och ser olika ut för varje individ. 

En EPA-raggare från landsbygden och en rappare från förorten omfattas av samma kulturpolitik men lever knappast med samma kulturella referensramar.

Plötsligt kan också en hel kultur kastas omkull. Tekniska framsteg som filmkameran, radion, television eller internet har förändrat spelplanen och riktningen för hela den kulturella processen, utan att någon kunnat förutse det. De som tidigare kunde ha monopol på uppmärksamheten och kulturella uttryck får nu se sig utmanad av vem som helst med en mobilkamera.

Just därför är det omöjligt för politiken att hålla jämna steg med den ständigt föränderliga processen som kulturen är. Faran uppstår när kulturpolitiska beslut koncentreras till ett fåtal centrala beslutsfattare snarare än av individer själva. Precis som ingen central myndighet kan planera en marknad kan ingen kulturpolitiker överblicka, kartlägga och styra något så mångskiftande som kultur utan att ständigt begränsa den vid varje hörn.

Konsekvensen av denna politik blir att kulturpolitiken blir en arena för bidragsentreprenörer. Etablerade institutioner och konstnärer bråkar om skattepengar och makten att definiera vad som ska “räknas” som kultur, samtidigt som allmänhetens engagemang för deras verksamhet är på tillbakagång.

Jag tror inte att kulturpolitikerna har onda intentioner, tvärtom. Men centralstyrningen får ändå negativa följder. Dessutom finns det alltid en inbyggd risk att kulturen börjar styras av politiker som faktiskt har onda intentioner, och som använder bidragskranen för att främja sin egen agenda och sina egna vänner. Även principen om armlängds avstånd kan inte dölja att staten, genom sin roll som förmedlare av bidrag, blir en domare över vilken kultur som anses värdig eller inte.

Staten ska inte lägga sig i kulturen. Vare genom att styra innehållet eller vilka som ska få finansiering. Kultur är olika saker för olika människor, och det är vi själva – individerna – som ska avgöra vilken kultur som är värd att stödja och bevara.

Anton Holmlund
Förbundsordförande

Anton Holmlund
Förbundsordförande

De rödgröna och Sverigedemokraternas lärdom behöver även bli vår

Sverigedemokraternas Mattias Karlssons ledord ”Politiken är nedströms kulturen” är en fras som mer än någon annan har definierat vår politiska tid. Perspektivet innebär att genom kulturell förändring – normer, traditioner, värderingar – formas politiken därefter. Formuleringen är också kuslig eftersom den förklarar den alternativa och konservativa högerns framgångar de senaste 15 åren. Den kulturella förändringen i synen på invandring, öppenhet, och globalisering har sedan 2016 alltid varit uppenbar, närvarande, men aldrig upplevts så påtaglig och beständig som efter Donald Trumps återkomst i Vita Huset.

Sverigedemokraternas framgångar har gått parallellt med den amerikanska utvecklingen, men har i alla bemärkelser varit skickliga på att skapa sina egna framgångar – och det gjorde de på nätet.

Som utanför den politiska värmen och skeptisk till traditionella medier föll opinionsutbildning på nätet sig naturligt för ett parti som vill växa. Redan i april 2010 var Sverigedemokraterna dominerande – deras Facebooksida var med sina 24 600 följare större än samtliga riksdagspartier (SvD, April 2010) Tillsammans med några partivänliga bloggar (Politiskt Inkorrekt, Fria Nyheter) och nättidningar (Fria Tider, senare även Bulletin) lyckades inte partiet bara ta sig in i riksdagen utan även omstöpa svensk politisk debatt. Nyhetskanalen Riks, nu formellt självständigt från men för alltid förknippad med partiet, har blivit till ett nytt nyhetsimperium. Sverigedemokraterna har försökt härma den sortens institutionsbyggande som Socialdemokraterna länge var kända för.

Efter valförlusten 2022 förstod den samlade vänstern också vikten av en rödgrön mediesfär. Sedan dess har de bildat en ledarsida (Dagens ETC), en klimatpolitisk granskare på Instagram (Klimatgranskaren), och en medieakademi för opinionsbildare (Schyst). Som grädde på moset har SSU dominerat Tiktok i åratal och är därmed alltid först med att nå ut till unga. Vår rörelse har tvärtom avstått Tiktok, på goda grunder, men med det höga priset att vårt kulturella och politiska inflytande är kraftigt beskuren.

Den svenska liberalismens nedgång går hand i hand med vår avsaknad av medieinstitutioner. Med undantag för Timbro har svensk liberalism saknat seriösa, långsiktiga ansatser till att skapa engagemang för frihetliga, marknadsliberala – för att inte glömma folkpartistiska – ideal bland en bred allmänhet. Sannolikt har vi länge ansett oss för fina för att syssla med den sortens aktiviteter.

Liberalernas stora svaghet är att inga andra står upp för vårt moderparti när det blåser – tvärtom tar vårt moderpartis sympatisörer ett alldeles för starkt intryck av alla andra tyckare när deras påpekanden behövs som minst. Moderata, konservativa röster och ledarsidor är endast våra vänner när vi slår åt vänster, mindre så när föremålet för kritik är friskolesektorn. Vår totala oförmåga att ta konflikt åt höger ligger i att vi har saknat den oberoende opinionsbildning som andra partier har haft eller nu bygger.

Den liberala kulturella och politiska hegemonin är på väg att gå om intet. Svensk organiserad liberalism behöver därför sina egna institutioner. Beroende oberoende ledarsidor, nätmagasin, Tiktok-konton och upprop från gräsrötter. Jag vill se en agiterande, folkpartistisk ledarsida – en Aftonbladet ledarsida fast på rätt sida kommunaliseringsdebatten. Sverigedemokraternas insikter under 10-talets början behöver även bli vår: vi har inga andra vänner utom oss själva.

Jonathan Ahlström
Skribent Liberal ungdom

Vassholmen – Kalixälvens pärla. En liten Ö några kilometer från centrum. På 1890-talet anlades här ett skiljeställe för timmer, som användes fram till 1979. Ön har högt kulturhistoriskt värde och ingår i ett riksintresse för naturvård. Under sommaren finns kafé, teater och musikevenemang, som drivs kommunalt. Verksamheten har varit förlustdrivande – oavsett om den drivits privat eller av kommunen. Trots detta råder politisk enighet att Vassholmen ska bevaras och likaså kafeet. Detta är ett av många exempel som politiker måste brottas med, där de kommunala kultursatsningarna antingen konkurrerar eller kompletterar utbudet och gör staden attraktiv. I slutändan kan dessa beslut antingen vara kommunens livrem eller spiken i kistan. 

I stora delar av Sverige minskar kultursatsningarna – men i Norrland går flera städer mot strömmen. Skellefteå, Luleå och Sundsvall satsar offensivt på kultur, med nya resurser till barn och unga, offentlig konst, kulturlokaler och samverkan med näringslivet. I Skellefteå satsas det på gräsrotskultur, en ny bokbuss och offentlig konst. Luleå inför kulturgaranti i skolan, anställer en konstsamordnare och skapar en kulturfond. Sundsvall stärker kultur- och idrottsfonden med 25 miljoner. I städer där medelåldern är hög och/eller inflyttningen låg kan kultursatsningar för en specifik målgrupp vara rättfärdigat. Exempelvis Luleås kulturgaranti i skolan eller kommuner som driver kulturskola, för att göra staden attraktiv och levande. Frågan är hur kommunerna skulle påverkas om pengarna gått till andra satsningar eller rentav möjliggjort en skattesänkning.

Gränsen mellan en kultursatsning som gynnar kommunen och en destruktiv satsning som förgiftar företagsklimatet är hårfin. Samtidigt är begreppet kultur mycket abstrakt.  En definition av begreppet lyder: “Kultur refererar till de gemensamma värderingar, traditioner, normer, konstformer, språk och sociala mönster som präglar en viss grupp eller samhälle.” Vilket ger lokalpolitiker stort spelrum att tolka begreppet – vad är en kultursatsning? 

Ett omskrivet exempel är badhuset i Kiruna som blivit ett miljardprojekt, notan är i skrivande stund ungefär 1,4 miljarder kronor. Där har kommunpolitiker gjort avvägningen att det är en satsning som gör staden mer åtråvärd och levande. Projektet har tampats med svårigheter som avtalskonflikter, stämningar och felkonstruktioner. Trots detta ser projektledningen framåt och förväntar sig att det kommer att bli ”Nordens finaste badhus”.

Region Stockholm lägger ribban högt, regionens utvecklingsplan har övergripande målet att Stockholmsregionen ska bli Europas mest attraktiva storstadsregion. Däribland är kultursatsningar och evenemang en del av ekvationen – konsthallar, kulturfestivalen och en välutsmyckad tunnelbana etcetera. Enligt Swestat är samtliga topp 10 rikaste kommunerna i Sverige i Stockholmsregionen – Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka och Solna toppar listan. Trots en utökad kulturbudget finns ett levande näringsliv. 

Kultursatsningar kan både vara en tillgång och en belastning. Varje investering kräver en noggrann avvägning – mellan vision och verklighet, mellan drömmar och budget. I slutändan handlar det inte bara om pengar, utan om vad som gör en plats levande och attraktiv för framtiden. På sikt är de satsningar som görs eller inte genomförs som antingen är kommunens livrem eller spiken i kistan.

Maja Nilsson
Skribent Liberal ungdom

Maja Nilsson
Skribent Liberal ungdom

Den 31 augusti är det dags. Det är då förslaget om en kulturkanon för Sverige kommer att redovisas för allmänheten. Kommittén som regeringen tillsatte i december 2023 har fått i uppdrag att bestämma vilka konst- och kulturområden som ska ingå, och två expertgrupper har utsetts för att välja ut vilka 100 verk och företeelser som ska inkluderas i kanonen. Enligt regeringen ska kulturkanonen bli ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.

Frågetecknen är dock många. För fastän idén om en svensk kulturkanon förvisso rimmar väl med Liberalernas nya partiledare, Simona Mohamsons, mantra “bilda dig, bry dig, bete dig” är projektet tveksamt ur ett liberalt och demokratiskt perspektiv. Den svenska kulturen är, liksom alla nationella kulturer, komplex. Att begränsa den till 100 verk och företeelser är nästintill omöjligt. Risken är att kanonen blir ett sätt för staten att styra över kulturen och föra den i en mer nationalistisk riktning. 

Det är alltså Sveriges stora befolkning och långa historia tillsammans med risken för statlig inblandning, likväl den nationalistiska tonen i projektet, som gör mig skeptisk inför idén om en nationell kulturkanon. Viljan att främja bildning och inkludering är god, men får mig att tänka att en kanon kanske passar bättre för mindre organisationer än för staten. Säg partier eller ungdomsförbund? 

För jag tror faktiskt att vårt eget ungdomsförbund skulle tjäna på en egen kulturkanon. Även om LUF:s och Folkpartiets historia är komplex, är den betydligt lättare att ringa in med ett antal verk och företeelser än hela den svenska kulturen. LUF:s kultur är tydligt ideologisk, med band till ett flertal liberala skrifter som utgör grunden för vår rörelse. Och fastän dessa kanske är självklara för den som varit med ett tag, vet jag själv att de inte är det för nya medlemmar. En kulturkanon för Liberala ungdomsförbundet skulle kunna fungera som en kompass för alla som önskar förstå vår rörelse. 

Utformningen av en LUF-kanon skulle kunna göras av en arbetsgrupp utsedd av förbundsstyrelsen, där hela förbundet får lämna förslag. Jag vill inte spekulera i vad exakt en sådan arbetsgrupp skulle kunna komma fram till. Däremot tror jag att en smalare kanon är bättre än en bredare, eftersom den endast ska utgöra en grund vilken alla medlemmar kan stå på. Förutom litterära verk som varit betydelsefulla för den liberala rörelsen, borde även händelser som format LUF och Folkpartiet/Liberalerna kunna ingå i förbundets kanon. Exempelvis skulle partisplittringen 1923 kunna vara med genom ett omnämnande, så får den nyfikna medlemmen läsa på på egen hand.

Någon kanske invänder: riskerar inte en kanon att leda till likriktning inom förbundet? Det är en relevant fråga, särskilt eftersom politiska organisationer redan är kända som ekokammare. Om alla dessutom läser samma texter borde väl den effekten att förstärkas? Det är visserligen möjligt. Men min tro och förhoppning är faktiskt att en LUF-kanon tvärtom kommer att leda till större åsiktsmångfald inom förbundet. När medlemmar på egen hand fördjupar sig i liberalismens och Folkpartiets historia får vi fler tolkningar och en mer nyanserad bild av liberalismen.

Därför vill jag uppmana förbundsstyrelsen att oavsett vad som sker den 31 augusti påbörja arbetet med en egen LUF-kanon.

Hannes Eek
Skribent Liberal ungdom

Hobbyerna där nationalismen har sin stora bas ses ofta som töntig. Men vad spelar det för roll när det funkar? Och varför har liberaler inget liknande?

Den svenska nationalismen är töntig. Anledning hör inte (enbart) till åsikterna som framförs, men i vilka kulturbegrepp den ofta syns i samband med. Power-metal med sliskig lyrik om ett slag för 500 år sedan, svåra datorspel där skärmen utgörs av en stor karta som ska ritas om, och en envishet om att använda runskrift är goda exempel. För den gemene svensken är detta avtändande, men för att bibehålla engagemang, och skapa en gruppkänsla är nationalistiska hobbyer ett oslagbart koncept. 

Föreställ er ett LAN-party. Chips och monster är framplockade, rummet lite unket och någon försöker fixa med skärmen som aldrig tycks fungera. I bakgrunden hörs det Falun-ursprungna bandet Sabatons album Carolus Rex spelas, med stolta stämmor om den svenska stormaktstiden. Mellansnacket går från diverse olika hobbyer och vänner, men landar slutligen i en politisk situation. En mycket simplifierad diskussion, fylld av ung hybris och en stark övertygelse att man kan lösa allt. Den verkar nästan alltid ha nationalistiska förtecken, för det är den delen av politiken som har hemvist i denna kultur. Det ter sig nästan självklart att man är nationalist, när detta är ens hobby.

Men vad är den liberala motsvarigheten? En oegentligt relaterad hobby, där liberala värderingar växer fram och diskuteras på ett naturligt sätt? För en sådan måste väl finnas? Och om inte, är det något vi bör skaffa oss?

Ni som har föräldrar som själva varit politiskt aktiva i ungdomsförbund har nog säkert själva märkt att politiken och kultur särskiljts synnerligen sedan 80-talet. I byn min farsa växte upp i var det standard att gå med i SSU, för denna drev en bra lokal man kunde hänga i efter skolan. I stan var det MUF man gick med i, där fanns ju spriten. CUF hade även självklart sina fästen på landsbygden. Någon sådan självklar identitet finns knappast idag. Kanske generella sympatier till vissa rörelser, men drivet att faktiskt gå med av kulturella skäl verkar ha försvunnit. Det är även oklart för mig om FPU hade någon sådan solklar målgrupp och identitet, eller samlingsplats. Kanske har vi alltid varit för de som satt politiken i centrum, snarare än identitet och kultur. Det kan ha varit vår styrka.

Snarare än enformighet präglas LUF av en bredd av olika hobbyer och identiteter. Tyngdlyftare, wikipedia-författare, MÖPare, jägare och musiker (med en så pass enorm överrepresentation av basister att det nästan borde undersökas) får alla plats i LUF utan att någon ifrågasätter varför de egentligen är här. Men samtidigt lägger det ännu mer vikt på att politiken är relevant, och lockande för flera. 

Och så ska det självklart vara, politiken ska stå i centrum. Vi är ett politiskt ungdomsförbund, att fokuset vore på något annat vore absurt. Men hade det skadat om vi testade att inte ha ett Café Liberal varje aktivitet? Varför inte spelkvällar med brädspel eller LAN, pinsa-tillagning eller bokklubbar? Att hitta vår kulturnisch. Både stärka vår egen medlemsidentitet, men även locka nya medlemmar. 

Vi får inte vara rädda för att testa nya grejor. Vårt värvningsfokus är jättebra, varje ny medlem är en ny potentiell liberal stjärna. Men för att detta ska ske måste de även bli aktiva i förbundet. Men då måste vi kunna locka med mer än bara politik, och då får man vara lite töntig. 

Alfons Carlsson
Redaktör Liberal ungdom

Tycker du att vi har fel? Att vi missat något? Eller vill du helt enkelt få en egen text publicerad? Skriv!

Skicka in din text i docx-format till Redaktion@luf.se. Texten får innehålla max 1800 tecken inklusive blanksteg, men kan höjas om du kontaktar oss först.

Observera att vi kan ändra rubrik och ingress på din text, samt att göra ändringar för grammatikens skull. 

Tveka inte att skriva om du har ett ämne på lut!