Irrationell politik är dålig politik

Marcus Willershausen
Skribent

Det politiska året 2020 har varit extraordinärt. Coronapandemin har kastat omkull politikens spelregler och det som tidigare sades vara omöjligt blev verklighet. Under våren ställdes allt på sin spets med restriktioner, lagar och nya stödpaket för miljardtals kronor. När politiken återkom efter några veckors sommaruppehåll var åtminstone en del av normaliteten tillbaka. Brottsligheten hade gjort återkomst på den politiska agendan.

Det som föranledde debatten att ta fart igen var det som hände den andra augusti i Botkyrka i Stockholm. Adriana, en tolvårig flicka skulle bara ut och rasta hunden när hon sköts ihjäl. Hon råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt när gängkriminella fick för sig att skjuta utanför McDonalds. Även förra året präglades augustimånaden av ett mord som skakade om Sverige och fick alla partier att presentera nya förslag för hur man skulle bekämpa brottsligheten. Karoline Hakim befann sig också på fel plats vid fel tidpunkt. Hon blev skjuten i huvudet när hon promenerade med sin bebis i famnen på en gata i Malmö.

Med dessa mord färska i minnet har debatten intensifierats och i många fall spårat ur. Tittar man närmare är det ganska enkelt att förstå varför det har blivit så. Vi människor är impulsiva och inte alltid rationella varelser. Det är inget nytt under solen att våra överlevnadsinstinkter gör oss mer måna om det som står oss nära än det som är långt bort och utom vår kontroll.

Det är efter den logiken vi ser känslorna svämma över med anledning av dagens kriminalitet i Sverige; den kryper närmare. Det som tidigare betraktats på avstånd i nyhetssändningar och debattprogram blir verkligare och känns mer påtagligt. En flicka kommer aldrig få fylla tretton år. En bebis kommer växa upp utan sin mamma. I takt med de känslorna växer efterfrågan på drastiska och snabba lösningar från politikens håll.

För den som vill göra folkbildningen en tjänst och tittar på brottsstatistiken är den tyvärr inte mycket muntrare än nyhetsrubrikerna på kvällstidningarna. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik över anmälda brott för 2019 så ökade exempelvis personrån mot barn med 31%, misshandel med 7 % och våldtäkt med 6 %. Att bostadsinbrotten och trafikbrotten minskade är såklart bra, men det är en ganska klen tröst i sammanhanget.

Jag brukar fundera på vad politik egentligen innebär. Är det att vilja? Att förändra? Att prioritera? Oavsett hur man formulerar det är det politikens roll att reda ut kärnstatens problem, det är inget vi kan lägga på entreprenad till dyra konsulter eller ens den fria marknaden.

Den svenska kärnstaten är i kris just nu – och därför finns det ingen fråga som är viktigare att lyfta och tackla än just den. När brottsanmälningar läggs på hög och aldrig utreds, när vittnen inte vågar berätta vad de vet och när oskyldiga drabbas tänjs folkets förtroende för det mest grundläggande; samhällskontraktet. Oppositionen till Januariavtalet har deltagit i kapplöpningen om vilka som kan komma med de mest kontroversiella förslagen och få
ett snabbt rus i opinionen. Utvisa icke-dömda personer, dubbla straffen och visitationszoner är några av förslagen som dragit debatten långt ifrån var den var för några år sedan.

Åttaåringen i det utsatta området med dåliga hemförhållanden fångar inte samhället upp bäst med en piketstyrka, och ledarna för Dödspatrullen stoppas inte bäst med en duktig rektor. Som så ofta finns de riktiga svaren i mitten.

Idag målas det ofta upp en falsk motsättning mellan preventiva och repressiva åtgärder, två sidor som symboliseras bäst i Vänsterpartiets Linda Snecker respektive Moderaternas Johan Forssell. När hon vill ha fler socialsekreterare och en bättre skola vill han istället ha längre fängelsestraff och fler poliser. I själva verket har de två sidorna helt rätt på sina sätt. Åttaåringen i det utsatta området med dåliga hemförhållanden fångar inte samhället upp bäst med en piketstyrka, och ledarna för Dödspatrullen stoppas inte bäst med en duktig rektor. Som så ofta finns de riktiga svaren i mitten. Att blint stå fast vid sina gamla talepunkter som Vänstern och Moderaterna gör kanske är bäst väljarstrategiskt, men det är också det som står i vägen för riktiga lösningar.

När känslor blossar upp är det svårt att hålla sig lugn. Liberalers uppgift måste vara att gå i bräschen för kärnstaten och samhällskontraktet utan att tappa topplocket i jakt på snabba markvinningar i opinionen. För även om vi som människor kan bli irrationella får inte politiken bli det. Då kommer vi aldrig ta oss ur några kriser.

Marcus Willershausen
Skribent

Om falsk och äkta socialliberalism

Hanna Deák
Gästskribent

Förra året släppte Lena Andersson den av filosofkåren totalsågade boken “Om falsk och äkta liberalism”. För att vara ett korståg mot känslornas roll i politiken är det komiskt att det hon främst lyckades med var att sätta fingret på känslan att ens ideologi är missförstådd. För det hävdar jag att den är, socialliberalismen.

Många självtitulerade socialliberaler skriver under på en del välfrrd men delar egentligen inte socialliberala rättviseuppfattningar. Detta är ett problem eftersom socialliberalismen då framstår som en urvattnad mellanmjölksideologi, ett plåster på såren i en hård ekonomi eller – gud förbjude – som en mellanväg mellan socialism och “riktig” liberalism. Folk tror att socialliberalismen erbjuder en slags kompromiss mellan motstridiga ideal när det istället, som filosofen Will Kymlicka skriver, är “samma jämlikhetsuppfattning [som] ligger till grund för både marknadens frihet och dess begränsningar”.

Jag tror missuppfattningen härstammar ifrån att vi i LUF ofta pratar om frihet men sällan om rättvisa. Diskussionen förenklas ytterligare när frihet bara blir en gradfråga och ju mer frihet man vill uppnå desto liberalare är man. Frihet är som vi alla vet ett så brett begrepp att även marxister kan prata om frihet som mål. 

Framförallt gör dock bristen på diskussioner om rättvisa den liberala idédebatten fattigare än den hade kunnat vara. Notera att varken Rawls socialliberalism eller Nozicks libertarianism är teorier om frihet – de är teorier om rättvisa. Dessutom är deras rättviseuppfattningar inte härledda från frihetsargument utan från jämlikhetsargument. Influerade av Immanuel Kant ämnar båda realisera Kants kategoriska imperativ preciserat i maximerna “Du skall aldrig behandla någon person bara som ett medel utan alltid också som ett mål i sig” och “handla endast efter den maxim som du kan vilja upphöja till allmän lag”. Från de principerna formulerar Nozick idén om självägarskapet. Han hävdar att principen om att alla ska behandlas som likar och som mål i sig själva kräver ett självägarskap och att vi då också äger allt vi producerar. Fördelningen detta ger upphov till kommer i sig självt alltid vara rättvis eftersom det är ett resultat av marknadens fria, självägande transaktioner.

Rawls har som bekant en annan idé om rättvisa. Nämligen den enkla men kraftfulla tanken att rättvisa principer för samhällets utformning är de principer som jämlika och opartiska individer utan kunskap om sin egen position hade enats om. Enligt Rawls kommer detta förhållningssätt mynna ut i både alla människors rätt till grundläggande friheter och även i differensprincipen som säger att ojämlikheter bara kan accepteras ifall de gynnar de sämst ställda.

När vi tittar på samhället idag måste vi således föreställa oss ifall det vore såhär fria och jämlika individer hade format det. Jag tror inte så är fallet. Med denna utgångspunkt är det lätt att förstå varför socialliberalism är mycket mer än att bara vilja ge människor en dräglig minimal levnadsstandard. Den är mer än att bara förespråka omfördelning. För den ämnar att gå på djupet i ojämlikheterna som från början ger upphov till de olika inkomsterna, möjligheterna och livschanserna. 

Därför är socialliberalismen radikal.

Hanna Deák
Gästskribent Liberal Ungdom

Lugnet efter stormen

Love Frisell
Skribent

Det år som vart i ett decennium är nu snart över. Skolorna öppnar, kollegorna kommer tillbaka till kontoret och gatorna är inte längre de i en spökstad. Allt är väg att bli som vanligt igen, om det någonsin har funnits en sådan tid. De förändringarna som följer av pandemin verkar inte ha förändrat någonting i grunden, utan snarare påskyndat tidigare trender. Det borde skrämma oss alla.

Världen väntade inte medan vi stannade hemma. I ett chockartat fall på både utbud- och efterfrågan tvärnitade ekonomin i den största recessionen sedan 30-talet. Än så länge finns det enbart prognoser, men med regeringens okonventionella och frikostiga finanspolitik har Sverige antagligen landat mjukare än många andra europeiska länder. Kraschen verkar bara vara hälften så hård som tidigare befarat, men återhämtningen kommer bli lång och smärtsam. Sedan i mars har snart 100 000 personer varslats om uppsägning och nästan lika många många ansökningar och korttidspermitteringar har lämnats in, enligt Svenskt Näringsliv. Samtidigt har ungdomsarbetslösheten, som ofta är låg under sommaren, nått en lägre botten än under Finanskrisen. Med pandemin kom vintern tidigt i år.

Ekonomin är förstås mer än enbart siffror på ett kalkylark. Det är den materiella grund som vi bygger våra liv på och det som sätter ramarna för vad som är möjligt. De personer som tvingats sätta sina livsverk i konkurs eller som har förlorat jobbet i nedskärningar är verkliga människor, med hem att försörja och pensioner att tjäna ihop. Pandemin har gjort mer för att synliggöra och cementera skillnader än för att jämna ut dem. Att ropa kreativ förstörelse är bara okänsligt. Det är osannolikt att innovationer magiskt kommer uppstå ur askan. Däremot är det helt klart att många kommer se sina liv bli avsevärt sämre för en tid framåt, på grund av orsaker som de inte kunde ro för.

Till David Lings sorg har den ekonomins nergång inte hindrat klimatet från kollaps. I somras slog en grupp klimatforskare larm om att inlandsisen på Grönland har nått en återvändsgränd. En annan rapport från tidskriften Nature kom nyligen fram till en liknande slutsats och tillade att den ökande havsnivån som följer påminner om ”värsta scenariot” i FN:s klimatpanel. Att Sibirien brinner och Arktis är 18 grader varmare låter som domedagen, men nyheter om att naturkatastroferna blir större och vanligare borde inte längre chocka oss. Istället borde vi agera på att en stegvis utfasning av fossil energi redan passerat sitt bäst före-datum, för det här kommer vara det nya normala tills utsläppen inte bara saktar ner – utan minskar.

Medan resten av världen hade vänt sina blickar inåt såg Kina sin chans. Efter sex år av Hongkongbornas frihetskamp tröttnade Kinas kommunistiska parti och med ett enkelt beslut var en hel generations drömmar om frihet och självständighet döda. Kvar finns endast det omöjliga valet mellan att lämna staden som de kämpat för i åratal eller att stanna, tills de en dag vaknar upp i någonting som inte längre går att skilja från Kina. Samtidigt har Kina lagt anspråk på ytterligare öar i Sydkinesiska havet och spänt åt greppet om Afrika genom att kräva statliga industrier som säkerhet för sina lån. Kinas vänskap sträcker sig inte längre än dit avkastningen finns.

Xi Jinping och Kinas kommunistiska parti verkar endast ha ett mål i sikte – att återta Kinas uråldriga storhet. Meningsfullt motstånd har dock varit svårt sedan TPP, ett handelsavtal för att skydda Stillahavsregionen från kinesisk influens, föll. En marknad på en miljard människor och en obegränsad tillgång av billig arbetskraft har visat sig vara för lönsam för att säga ifrån mot imperiebyggande och kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är bra att Zara Larsson har bett om ursäkt, men den verklige boven – förutom kommunistpartiet – måste vara den som finansierar Kinas expansion för kortsiktiga vinster.

Kina, klimatet, ekonomin – alla dessa frågor är sammanflätade i varandra. Utländskt kapital och en framgångsrik handelspolitik har skapat en global supermakt som ensamt står för en fjärdedel av de globala CO2-utsläppen. Dessa är nationell klimatpolitik verkningslös mot, trots att de kommer från ett led ur våra egna produktionskedjor. Samtidigt är konkurrens mot kinesiska företag, uppbackade av statliga medel, omöjligt utan en ständigt ökande förbränning av fossila bränslen. 

Vi såg inte pandemin komma. Det vore ett oförsvarbart misstag att inte förbereda oss inför nästa kris, särskilt när vi sedan länge vetat vad som väntas. För lugnet är nu – stormen är vad som kommer.

Love Frisell
Skribent Liberal Ungdom

Staten ska ge fan i mina pengar efter att jag dör

Thea Erlandsson
Skribent

Under en livstid kan det hända att en individ betalar flera olika sorters skatt. Majoriteten betalar inkomstskatt och moms, några kapitalskatt och en andel betalar även bolagsskatt.

Skatt formar hur individer verkar i samhället och vilka ekonomiska beteenden och vanor som växer fram hos dem. Vad som allt mer sällan diskuteras är hur beskattningen av döda individer bör utformas. Vad borde hända med ens pengar efter att man dör, när den sista kronan är intjänad och individen i fråga lämnar en större eller mindre förmögenhet efter sig? Enligt flera distrikt i LUF-landet borde denna förmögenhet beskattas genom det som kallas en arvsskatt. Fram till 2004 fanns det en arvsskatt, men den avskaffades enhälligt av riksdagen under Göran Perssons mandatperiod. Hur kan man då, som liberal, förespråka en arvsskatt? Om till och med sossarna ville avskaffa skatten borde det vara bevis nog för att skatten inte är vettig.

Det främsta socialliberala argumentet för en arvsskatt är dess möjlighet att skapa mer lika förutsättningar i samhället. Enligt SNS:s rapport “Lärdomar om den svenska arvsskatten” är cirka 40% av svenska förmögenheter ärvda och rika människor ärver generellt sett mer – vilken familj man föds in i kan alltså vara avgörande för den framtiden man får. Genom en återinförd arvsskatt hade man dock kunnat utjämna dessa skillnader. Enligt tidigare nämnda rapport finns det nämligen årliga arvsflöden som idag uppskattas till cirka 370 miljarder kr. En outnyttjad intäktskälla som hade kunnat användas för att sänka skatten på exempelvis arbete, utan att riskera kvalitén på välfärdsstaten. Om skatten på arbete sänks får låg- och medelinkomsttagare mer pengar i plånboken, vilket ökar de ekonomiska incitamenten att tjäna mer pengar genom arbete. På det sättet kan en arvsskatt bidra till fler klassresor i samhället och ökad ekonomisk jämlikhet.

Även Konjunkturrådets rapport 2018 nämner att det ur ett rättviseperspektiv finns stora möjligheter att jämna ut individers utgångspunkt i livet genom en arvsskatt – speciellt med hänsyn till de allt mer växande klyftorna i samhället. Därför anser rapporten att en arvsskatt på större arv bör utredas. Den stora problematiken som fanns med arvsskatten i Sverige innan 2004 var att den oftare slog mot medelklassen än de allra rikaste. De med större arv kunde enklare kringgå beskattning, medan de med mindre var tvungna att betala. Det var bland annat detta som motiverade Vänsterpartiet att ställa sig bakom skattens avskaffande. Samma diskussion fördes i Norge 2014 där arvsskattens impopularitet bland medelklassen skapade politiska påtryckningar att avskaffa skatten.

Det finns däremot en stor ekonomisk invändning mot arvsskatten. Det finns nämligen en risk att de arvsflöden som skatten riktar in sig på inte blir beskattade överhuvudtaget. Innan skatten avskaffades 2004 motsvarade intäkterna knappt 1% av de beskattningsbara arvsflödena, enligt ovan nämnda rapport. Många förmögenheter och tillgångar flyttades utomlands eller skyddades genom olika former av dubbelbeskattningsavtal, som lät många smita undan. Just detta var ett av huvudargumenten för arvsskattens avskaffande – att arvsskatten skadade den entreprenör- och företagskultur som fanns i Sverige. Eftersom skatten försvårar generationsskiften i familjeföretag är det inte bara arvsskattens intäkter som skulle kunna drabbas, även att de skatteintäkter som företaget hade kunnat producera genom andra skatter skulle gås miste om.

Förutom att skatten hade gett låga intäkter, bäddat för skatteplanering och bestraffat sparande blir frågan också om den egentligen hade gett en så utjämnande effekt som man vill påstå. Enligt artikeln “Arvens betydelse för förmögenhetsfördelningen” från Ekonomisk Debatt ökade arvsskatten innan dess avskaffande klyftorna i förmögenhet snarare än att utjämna dem. Detta berodde på att “arvsskatten motverkade den utjämnande effekten” som det ärvda kapitalet har. För att arvsskatten skulle få den utjämnande effekt som Konjunkturrådets rapport föreslår är det därför viktigt att den utformas på ett sätt som undviker skattens risk till omvända konsekvenser. Endast på det sättet kan arvsskatten bidra till mer lika förutsättningar i samhället och uppnå sina önskade effekter.

Om man däremot anser att huvudsyftet med skatten bör vara effektivitet och att maximera skatteintäkter är skatten långt ifrån optimal. Den driver kapital ur
landet, gör Sverige mindre attraktivt för entrepenörer och företagare, och nyttjar endast en liten av de beskattningsbara arven. Den utjämnande funktionen som
skatten potentiellt skulle kunna fylla blir otillräcklig i jämförelse med det som riskerar att gå förlorat om skatten skulle återinföras.

Som liberaler vet vi att staten har en tendens att växa och bli större än vad som önskas – samma risk finns med arvsskatten. Även om arvsskatten skulle utformas på ett optimalt sätt finns det fortfarande politiker som kan ändra på eller utöka skatten som skadar de önskade mekanismerna endast för att det passar bättre med deras politiska ambitioner. Hellre ingen skatt än en opålitlig arvsskatt. Staten rör redan mina pengar när jag lever, varför ska de då röra dem även efter att jag dött?

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

Ledare #4

Karin Pettersson
Redaktör

Vissa fenomen är så väletablerade i det kollektiva minnet att vi tror att vi minns dem själva. 9/11. Woodstock. Börskraschen. VM -94. I historiens långa kedja av dagar finns det vissa händelser som var så märkvärdiga att det råder ett konsensus, precis då skedde Förändringen.

Det är inte helt otroligt att 2020 års pandemi kommer hamna på den listan över kollektiva minnen, ha ett så distinkt Före och Efter att själva tideräkningen ställs om. Före covid-19 pandemin så rörde vi främlingar, här i Sverige tar vi både män och kvinnor i hand hette det visst. Före pandemin använde vi kollektivtrafiken när vi ville, reste långt bort bara vi hade råd, trängdes på svettiga dansgolv med folk vi aldrig träffat och inte hade planer på att träffa igen.

Efter pandemin?

Sanningen är att vi inte vet det än. Likt det gamla nummer av Radikalt Forum som år 1992 förutspådde att hela världen skulle tala esperanto senast 2005 finns det en chans att våra gissningar är käpprätt uppåt flaggstången. Ändå är det åt detta som numret i din hand har tillägnats. The great perhaps.

På tal om saker som det är efteråt med; detta är mitt sista nummer som redaktör för Liberal Ungdom.Det har varit en lång och lärorik resa och jag skulle inte byta den mot något annat. Tack till er som skrivit, fotat, tecknat och på andra sätt bidragit. Tack till er som läst.
För sista gången;

Trevlig läsning!


Karin Pettersson
Redaktör Liberal Ungdom

Höj era röster – mot Ängelholm!

Romina Pourmokhtari
Förbundsordförande

För några månader sen kom de första livstecknen från Dawit Isaak på många år. Han sitter fängslad utan rättegång i diktaturen Eritrea sedan 2001. Han spärrades in för att ha skrivit artiklar om en grupp politiker som krävde demokratiska reformer. Det är en hopplöst grym diktatur, i dagsläget på plats 178 av 180 på Reportrar utan gränsers lista över pressfrihet. Bara Nordkorea och Turkmenistan är värre. Sådant är diktaturens modus operandi – den som kritiserar den måste försvinna för diktaturer vet att de inte tål kritik. Jag tänker också på Gui Minhai, fängslad av den kinesiska diktaturen för att hans förlag publicerade regimkritik. Diktaturer inser att om man skulle få tala fritt så skulle de falla ihop som korthus.

Tyvärr blev ju kongressen uppskjuten men snart är det dags. Jag minns min första kongress. Jag var skitnervös och samtidigt riktigt taggad. Bara att få vara i samma lokal med giganter som Karin Pihl och Joakim Rönnbäck, fyfan! Att få vara bland alla smarta och härliga luffare i en hel helg ger mig energi att engagera mig resten av året.

I efterhand så tyckte jag att det var årets roligaste grej. Alla debatter om knasiga frågor och alla vänner för livet. Att få in en riktigt bra replik och sen bli talad tillrätta av någons ännu snyggare kontrareplik. Eller att få omvärdera sina synpunkter. Som när jag blev för hemskolning, mot det fria skolvalet och för lärarlegitimation – allt under en enda debatt! Det finns inget annat forum i Sverige med lika intressant liberal idédebatt som LUFs kongresser. Om dina föräldrar har bokat in någon dum hajk så åk absolut inte på den!

För er som åker på er första kongress har jag några tips:

  • Lär dig dricka kaffe.
  • En dyr luftmadrass är alltid värd pengarna.
  • Våga gå upp i talarstolen i någon fråga – debatten behöver allas perspektiv för att bli bra!
  • Te duger inte – det måste vara kaffe!

    Kongresser är roliga och intressanta men kom ihåg varför vi har dem. Liberala ungdomsförbundet finns främst till för alla de som ännu lever i ofrihet. Vi samlas för att det är kul såväl som för att skapa liberal politik. Vi debatterar med varandra men också för att i framtiden kunna debattera med dem som inte håller med oss alls. Därför hoppas jag alla vågar gå upp i talarstolen och göra sin röst hörd. En dag ska Dawit och Gui åter vara fria män. Alla andra dagar måste vi vara deras röst.

Skepp och hoj, liberal livboj!

Willhelm Sundman
Skribent

Människan har ofta svårt att föreställa sig något den aldrig har upplevt. Försök föreställa dig en färg du aldrig har sett tidigare och problemet uppenbarar sig genast. Trots det tenderar vi att vara ihärdiga framtidsivrare. Förända, förnya, förbättra – ja allt ska skruvas på och göras lite bättre än vad det är nu. Men det ena leder till det andra och slutmålet blir inte alltid så som man hade tänkt.

Den som haft nöjet att studera antik filosofi har kanske stött på tankeexperimentet om Theseus skepp från filosofen Plutarchos. Historien är den att krigshjälten Theasus skepp bevarades i en hamn som ett historiskt monument för allmänheten att beskåda. Över tid började delar på skeppet att ruttna och plankor byttes ut för att hålla det flytande. Men när alla delar tillslut var utbytta ställde sig Plutarchos frågan om man fortfarande kan säga att det var Theasus skepp, då krigshjälten aldrig satt en fot på någon av skeppets nuvarande delar. Är det egentligen inte en helt annan båt?

Man skulle kunna hävda att skeppet är ett monument likt en staty men då missar man poängen med frågeställningen. Vad Plutarchos är ute efter är när något som förändras mister sin själ och vilka förändringar vi kan göra utan att tinget tappar sitt värde? Kopian är alltid mindre värd än originalet men originalet måste förvaltas och bevaras väl om den ska behålla sin betydelse. Det är inte allt för långsökt att likställa den politiska processen med Plutarchos tankeexperiment. Hur stor och hur snabb förändring klarar en politisk rörelse eller ett parti av, innan det blir något helt nytt?

Tiden förändrar, och få människor skulle nog kunna påstå att de är exakt samma person nu som de var för tio år sedan. Precis som Theseus skepp är det svårt att peka på när denna förändring sker, men att den sker är uppenbart, särskilt för den som inte på nära håll betraktat förändringens långsamma progression. Det gäller för människor på samma sätt som det gäller för politiska sammanslutningar. Den som vill samla folkligt stöd måste anpassa sig med tiden men utan att tappa sin själ. Affektionsvärdet som tidigare sympatisörer har och har haft för rörelsen får inte gå förlorat i processen.

Att inte vilja ändra sig är konservativt. Att inte våga väga sina egna argument eller lyssna till andras är dogmatiskt. Men vad säger vi om den som väljer att inte bry sig om hur den tagit sig dit den är? Den tidningen som du nu håller i dina händer grundades 1911
under namnet Frisinnad Ungdom. När ungdomsförbundet splittrades, samtidigt som riksdagspartiet, mellan frisinnade och liberaler 1923 startade både grupperna sina egna tidskrifter med andra namn. Vid återföreningen och bildandet av Folkpartiets ungdomsförbund återtog skriften det ursprungliga namnet Frisinnad Ungdom fram till 1960-talet. Även om det är svårt att svara på frågan om varför visar det på en vilja till förankring i sin historia, vår historia.

Likt Theseus skepp kanske man genom sin ständiga strävan att byta ut delar riskerar att förkasta förankringen som skapat det ursprungliga värdet. Men även om en förändring är nödvändig behöver det ske med en förståelse om att tid är en viktig faktor för att
lyckas. Även om ett utbyte, ett inköp eller en restaurering är oundviklig innebär det inte att förändringen blir till det bättre direkt vid skiftet, eller överhuvudtaget bättre för den delen. Det räcker med att söka på ”Monkey Christ” för att se hur förhastade handlingar kan förstöra ett ovärderligt arv.

Än tydligare blir förändringens konsekvenser när man ser till den svenska liberalismens vägval att gå från borgerlighetens vänster till vänsters höger. Anledningarna och argumenten bakom valet är goda, så som intentioner oftast är, trots detta är det enbart resultaten som syns som ger legitimitet till handlingen. Dessa resultat tar dock tid och tålamod står inte alltid högt i kurs bland varken medborgare eller medlemmar. Frågan är hur stor och snabb förändring det politiska landskapet tolererar innan det havererar.

För att återgå till båten som metafor behöver en planka som byts ut få tid att svälla och
fogas samman mellan de andra. Likt tankar och idéer är trä ett levande material som påverkas av sin omgivning. Det tar en stund innan den nya biten i skrovet passar in och håller tätt. Över tid blir gliporna mindre och delen tätare och förenat med det hela. Byts plankorna för snabbt och för ofta kan gliporna blir för stora och skeppet blir svårt att hålla vid ytan, och ingen vill vara sist kvar på ett sjunkande skepp. När arbetsinsatsen blir för stor för att laga alla springor och när läckorna blir för kraftiga för att kunna täta ordentlig kommer fler och fler att söka sin säkerhet över bord än under däck. Kvar står de som vägrar se hur skrovet tar in vatten eller de som ser det som sin plikt att gå ner med skutan, medan andra skyndar sig för att ta sina chanser på havet med en livboj. Till slut kanske det enbart blir dessa bojar som flyter. En samling av liberala livbojar, ensamt guppande vid ytan men oförmögna till att varken få vind i seglet eller att ro något i hamn.

Willhelm Sundman

Skribent Liberal Ungdom

Upp till kamp för friheten

Mimmie Björnsdotter Grönkivst
Skribent

På 70-talet näckade min pappa med Magdalena Andersson. De båda var barn och eftersom familjen Grönkvist var bekant med Magdalenas familj blev det en gemensam utflykt en varm sommardag till ett nudistbad. Nakenbad var inte en ovanlig aktivitet för en barnfamilj – sådant var det radikala 70-talet.

Min farmor och farfar var dock knappast några radikaler. Pappa har beskrivit första maj som något av ett barndomstrauma, eftersom familjen tillhörde de få borgerliga familjerna på orten, och ej deltog i firandet. Men kanske spillde något av tidens radikalism över och smittade även den mer traditionella borgerligheten?

Få år i den politiska historien bär på sådan symbolisk sprängkraft som 1968. Startskottet för den radikala eran vi idag förknippar med 70- talet. I valsiffrorna från 68 är det dock svårt att uttyda någon vänstersväng. Socialdemokraterna gjorde sitt berömda 50%-val. Sossar må ofta anses tillhöra vänstersidan, men att de fortsatt fick styra landet efter 20 år av regeringsmakt kan knappast anses vara något vidare avbrott från status quo. Riksdagens vänsterradikala alternativ, VPK, samlade bara ihop ynka 3 procent. Tidens anda förknippas ofta med alternativa vänsterströmningar, med utbrytargrupper och vänsterradikala föreningar med långa och komplicerade förkortningar. För den som tyckte att Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, inte kändes radikala nog, fanns Kommunistiska partiet marxist-leninisterna revolutionärerna, KPML(r), nära till hands. Men det blev ingen revolution då ingen av dessa grupperingar fick nog med röster för ett riksdagsmandat, tyvärr. På sjuttiotalet blev det inte så mycket bättre för vänsterns del. 1976 fick Sverige sin första borgerliga regering på fyrtio år och den första borgerliga majoritetsregeringen sedan den allmänna rösträttens införande. Varför anses 68 vara ett sånt succé-år för vänster? Någon vänsterrörelse tog sig aldrig riktigt in i riksdag eller regeringen, så 68-vänsterns arv måste bestå i något annat än parlamentarisk förändring.

Statsvetaren Marie Demker, som skrivit boken 1968: då allt började, hävdar att det tydligaste arvet från 68-vänstern blev det antiauktoritära drag som präglade rörelsen. Ifrågasättandet av auktoriteter och acceptansen för alternativa livsstilar var viktiga komponenter i rörelsen. Attitydförändringar som hjälpt bana väg för landvinningar i hbtq-frågor såväl som liberaliseringen av Sverige. De borgerliga partierna var nämligen duktiga på att fånga upp den antiauktoritära strömningen och förvandla det till misstro på den stora statens lösningar. Många unga radikaler röstade senare på Centerpartiet – misstron mot centraliserade statliga lösningar spelade decentralisterna rakt i händerna. Varje rörelse har motrörelser. Det senaste decenniet har vi sett nationalister och konservativa vinna allt mer mark. När Erik Haag visade rumpan i julkalendern Tusen år till julafton, och pratade med barnen om sex i 70- talsavsnittet, fullkomligt rasade många föräldrar. Olämpligt för barn! Moralismen lever och frodas, den svenska synden verkar ha försvunnit.

Konservatismen har lyckats segla upp och bli folklig. 2018 gjorde KD succé med Ebba (Busch) Thor, och folk verkade inte kunna få nog av konservatism i klack. Greta Thurfjäll satte i artikeln om Huskvinnan (DN 20/10 2018) fingret på att många kvinnor tycks känna en förbjuden dragning till traditionella könsroller, kanske som ett slags uppror mot äldre generationers feminister. Om det är något som aldrig kommer försvinna, är det ungdomars vilja att göra uppror mot sin föräldrageneration.

Men vad har då allt detta att göra med min näckande pappa? I Uppsala har kommunen hamnat i konflikt med en nudist-förening, eftersom man valt att flytta deras nakenbadplats. Detta eftersom barnfamiljer har klagat på att de ej känner sig välkomna på badplatsen. Acceptansen för nakenhet tycks ha gått ner. Alla måste ju inte vara bekväma med nakenhet, såklart, men än mer besvärande är kommunens val att gå barnfamiljerna till mötes. Som naturistföreningens ordförande säger: “Vi tycker att även minoriteter har rätt att finnas i ett juste och demokratiskt samhälle.”

68-rörelsens ideal fortsatte forma samhället i många decennier. Förändring skapas inte bara genom riksdagsvalet var fjärde år, utan varje dag. Nykonservatismen är nog här för att stanna, och kommer fortsätta forma vårt samhälle. Just därför måste vi hålla den frihetliga fanan högt, höja våra röster och försvara vår rätt till nakenbad. Friheten kräver kamp. Kamrater, organisera er!

Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Skribent Liberal Ungdom

Tack och adjö

Christoffer Karlsson
Avgående vice förbundsordförande

Att engagera mig i LUF är det bästa beslut jag någonsin har tagit. Jag överdriver inte.
Genom LUF har jag träffat många av dem som jag idag räknar som mina närmsta vänner. Till och med tjejen jag ska gifta mig med nästa sommar har jag träffat genom mitt engagemang i LUF. Om inte det vore nog så har jag också lärt mig och fått vara med om oerhört mycket. Alltifrån att kasta tvättsvamp på norska riksdagsledamöter på Unge Venstres sommarläger, till att besöka Nato och Europaparlamentet.

Men det viktigaste har ändå varit kampen för frihet, och hur den genom LUFs aktivistiska ådra tar sig också utanför Sveriges gränser. I Kairo träffade och peppade jag demokratiaktivister från hela Mellanöstern och Nordafrika drygt ett år efter arabiska våren. Förra hösten fick jag möjlighet att på plats i Hongkong följa kampen för demokratins överlevnad. Den sortens aktivism är en viktig del i LUFs organisatoriska DNA, och det är en av de saker som särskiljer oss från andra ungdomsförbund. Jag hoppas att den aktivismen aldrig försvinner.

I tio år har LUF varit en del av mitt liv, och har format både mig och mitt liv till vad det är idag. Under de tio åren har jag (som antytts ovan) hunnit vara med om en hel del. Men en av de viktigaste lärdomarna jag fått är ändå från min första kongress 2011. Det handlade om en debatt rörande stöd till ungdomsidrott. Jag själv var tränare i fridykning på den tiden och var väldigt passionerat för offentligt stöd till just idrott för unga. Så jag gick upp i talarstolen och argumenterade! Vad jag blev varse om i efterhand, är att jag uppenbarligen argumenterade emot mig själv, vilket Adam Cwejman (dåvarande förbundsordförande) upplyste mig om när jag gick förbi honom på vägen tillbaka till min plats. Gud vad jag skämdes. Men det blir lätt så första gången man är uppe i talarstolen. Lyckligtvis har de där misstagen vi gör en tendens att bara falla ur minnet hos både oss själva och hos andra.

Året efter under Almedalsveckan kom Adam Cwejman fram till mig och frågade om råd kring vad han skulle säga i en försvarsdebatt, jävlar vad häftigt det kändes att en så cool person som Adam uppriktigt ville veta vad jag tyckte. Och uppenbarligen brydde han sig inte så mycket om, eller hade helt glömt min tabbe sommaren innan.

Jag tror att många av er som är nya i LUF känner ungefär som jag kände då. Att det är läskigt att ta sig upp i en talarstol eller säga någonting på ett CL, och framförallt är det dödsläskigt när någon som jag, Romina, Karl Philip eller din distriktsordförande hör vad du säger. Men då kan det vara bra för dig att veta att jorden går inte under om du råkar tappa bort dig, säga fel eller om något annat blir knas. Det är bortglömt fortare än du hinner blinka. Det du och alla andra istället kommer att komma ihåg är hur goda vänner ni blev och alla coola saker ni fick vara med om på vägen. Och trots misstagen, så kan det gå bra för dig i LUF. Om du vill göra din röst hörd på ett möte med distriktet eller på kongressen, men är lite nervös, tveka inte att be mig om råd. Jag är din vän.

Christoffer Karlsson

Avgående vice förbundsordförande

Lita aldrig på Socialdemokraterna

Marcus Willershausen
Skribent

Mitt Europa bygger inga murar, sade Stefan. Sedan byggde hans Europa murar. Fem år efter 2015 och migrationskrisen ska riksdagen staka ut framtidens migrationspolitik. Nu handlar det inte längre om att inte bygga murar, nu handlar det om hur muren ska se ut. För vårt Sverige bygger murar.

Öppna hjärtan och öppna gränser är värden som många liberaler värnar och vill bevara. Men det är inget som vi vinner mark i opinionen för just nu. En tydlig majoritet av riksdagens partier vill ha en stramare migrationspolitik än vad ivriga marknadsliberaler och globalister hoppas på. Fredrik Reinfeldts Moderaterna svängde snabbt efter att han klev ner från scenen på valvakan 2014 och lämnade svensk partipolitik bakom sig. Kristdemokraterna styrs till slut av KDU-generationerna Ebba Busch och Sara Skyttedal, ett maktövertagande helt rätt i tiden. Frireligiösa gamla tanter från Jönköping och tidigare partiledaren Alf Svensson är inte längre kärnan i partiet. Sverigedemokraterna är sverigedemokrater och sverigedemokrater gillar inte invandring.

Men nyckeln till den nya inriktningen ligger inte hos det så kallade konservativa blocket, Jimmie Åkessons främsta politiska mål, utan hos Socialdemokraterna. Efter några decennier av migrationsliberalism har partiet hittat hem. Det är inte längre en liberal och idealistisk generation som för partiet framåt mot öppna gränser och rivna murar. Partiet har nu hittat hem till det gamla och gråa, hem till Olof Palme.

Han var systemkritiker, på sätt och vis en revolutionär figur, som hade jämlikheten som sin främsta politiska gärning. Och det lyckades han med – Sverige var som mest jämlikt 1980. Men jämlikheten och solidariteten gällde just i Sverige. Tal om internationell solidaritet var i tiden med dåtidens vänsterrörelse som var kritisk mot den amerikanska stormaktens imperialism och storföretagens dominans i världen. Det var lätt att ställa sig på den lilla människans sida i tredje världen med den antagonisten man målade upp. Att man sedan nära bekantade sig med diktatorer var sekundärt, det var orden man sa, inte sakerna man gjorde som spelade roll. Orden var stora men de stora gärningarna få – vid valet mellan en generös migrationspolitik och att värna de svenska systemen valde Palme det sistnämnda. Han var ju faktiskt sosse.

Människan har aldrig varit den centrala figuren i socialdemokratin, det är det jämlika samhället som är det överordnade målet. Där ses inte välfärdsstaten som ett hinder för det samhälle och den värld man vill bygga, den är ett instrument för att uppnå vad man stakat ut. Därför kommer socialister, kanslihussossar och liberaler alltid krocka i en diskussion om migrationen. En fråga man möjligen kan enas i, som familjeåterförening för flyktingar, är bara en liten parentes i den stora frågan där de stora motsatserna blottas när det kommer till vilket samhällssystem man vill se. När vissa vill kasta omkull det kapitalistiska systemet, några pragmatiskt vill höja skatterna för att expandera välfärdsstaten och andra vill banta den, då går det inte att komma överens. Här ligger även problemet för den svenska migrations- och integrationspolitiken som förts; vi öppnade dörren till Sverige som land men inte som samhälle. Nu vill Socialdemokraterna stänga båda dörrarna.

Idén om Socialdemokraterna som ett migrationsvänligt parti är en bild som är satt av de senaste decenniernas politik, men blickar man bakåt finns det inget stöd för en sådan historieskrivning. Det finns inte heller något intresse internt för att vara det. SSU vill riva upp asylrätten och ersätta det med ett kvotflyktingsystem, en lösning som i teorin kan verka bra men som i morgondagens praktik är omöjlig att införa. Tankesmedjan Tiden, som kan beskrivas som Sveavägen 68:s testballong för den egna rörelsen, vill se klassisk socialdemokratisk politik igen: stram invandring för att värna LO-medlemmarnas intressen och den stora välfärdsstaten. Vad partiet, som de senaste fem åren gått från att stänga gränsen till att driva igenom gymnasielagen till att slänga Miljöpartiet överbord för att förhandla med Moderaterna, har inte varit helt klart. Men de vill en sak hellre än allt annat; bli av med frågan. De två statsbärande partierna i Sverige har fått se sina väljare vända ryggen till för att vandra till SD. Medicinen verkar vara att bli som dem. Ett socialdemokratiskt parti som återgått till sina rötter och ett moderat parti som även de sneglar tillbaka på det forna är därför två parter som rimligen borde kunna enas om hur många färre som ska få komma till Sverige. Det är en logisk men sorglig utveckling vi står inför.

Glöden från brandtalen på Götaplatsen i Göteborg och Medborgarplatsen i Stockholm den där hösten 2015 har sedan länge slocknat. Lågorna från bomberna över Syrien brinner ännu.