Könstillhörighetslagen misslyckades och hotar kvinnor – eller? Det är vad som hörs från flera sidor av politiken, men det stämmer inte. Det är snarare att använda jämställdheten som bulvan för sin skepticism mot transpersoner. 

Debatten om transpersoners rättigheter har skakats om i grunden. Det handlar inte längre om enskildas rätt att kunna känna sig hemma i sin kropp och identitet. Nu handlar den snarare om frågan ifall dessa personer i realiteten är ett hot mot kvinnors rättigheteter och mot barn (!). Paradigmskiftet har skett snabbt och hänsynslöst – och vi som kämpar för människors rätt kämpar i hård kuling emot oss. 

Motståndet har självklart främst kommit från den konservativa och reaktionära högersidan, men röster kan höras i de flesta partier och sammanhang. Motståndet mot den nya könstillhörighetslagen var exempelvis utbrett i både Moderaterna och Socialdemokraterna, men lagen gick igenom ändå tack vare de vinande partipiskorna, på gott och ont. 

Hade partierna inte haft så många konflikter hade kanske lagen kunnat diskuteras på bättre grunder.

Att lagen gick igenom var dock i grunden bra, den har varit i görningen länge, men ändå är intrycket av många att det var en genomhetsad lag – som skadar kvinnor. Det stämmer inte, utan är ett narrativ av de som av andra skäl är motsatt könstillhörighetslagen. 

Motståndarna pekade på att lagen inte tagit hänsyn till vad ändringen av juridiskt kön medför. Bland annat pekar man på att könsuppdelad statistik från SCB kan bli orepresentativt, att det försvårar för myndigheter att hålla koll på olika register såsom brotts- och misstankesregistret vid personnummerbyte – och att biologiska män med kvinnligt personnummer först och främst ska placeras i kvinnofängelser. 

Det är mestadels struntsnack. SCB själva påvisade inga farhågor i remissinstansen 2018. Att registret stannar kvar på det gamla personnummer stämmer inte heller, alla register förs i stället över till det nya. Just om kvinnofängelser kan det dock finnas poänger i, men det är rätt överspelat. Vid placeringen av brottslingar görs en bedömning på vilken anstalt straffet ska avtjänas. Dock ska straff i första hand avtjänas på en anstalt som överensstämmer med det juridiska könet. Tycka vad man vill om det, men det är inte ett problem med könstillhörighetslagen, utan fängelselagen. 

Den främsta kritiken mot den nya könstillhörighetslagen är alltså inte riktat mot en dålig lag, utan snarare mot en lag man av personliga värderingsgrunder vill ändra. Det är lätt att skylla på systemfel när man av principiella grunder är emot något, men då måste det finnas fog för det. 

På något sätt verkar även debatten om det juridiska könet hamnat i en slags diskussion över idrott och omklädningsrum, något som egentligen är rätt skilt från frågan om juridiskt kön, utan om det sociala och kulturella – och där det dessutom ofta finns tillfredsställande lösningar. Men skriker man tillräckligt högt om att transkvinnor är ett hot mot alla biologiska kvinnor får man röster. Vare sig om det vore i partier som historiskt inte varit jämställdhetens förkämpar, och de som har varit det. 

Opinionen har inte sprungit ur ett vakuum. Likt Sverigedemokraterna finns den för att man allt för länge puttat undan frågan. Jag kan givetvis inte dra alla över en kam, men jag kan själv känna igen mig i beskrivningar från vissa opinionsbildare om att debattklimatet om just transfrågor haft en mycket smal åsiktskorridor. Det behöver vi förbättra. 

Alfons Carlsson
Skribenter Liberal ungdom

Du kanske undrar hur skolan hänger ihop med jämställdhet. Jämställdhet är nämligen allt när det kommer till skolan.

Det är en helt unik plats i samhället där klassresor kan skapas, där alla kan skaffa sig lika möjligheter i livet och där grunden för frihet skapas. Där man bildar sig om samhället, men också där synen på just jämställdhet skapas. 

I en tid där både friheten och jämställdheten är hotad både i Sverige och globalt, är skolan därför en extra viktig plats, i en särskilt osäker tid. 

I USA diskuteras AI-ledda lektioner, där en robot ersätter läraren i klassrummet. Samtidigt har digitaliseringen redan förändrat klassrummen i grunden och vi riskerar att ersätta bildning med effektivisering, algoritmer och chattnotiser. Där riskerar utbildningens kvalitet försämras, om inte läraren får minskade möjligheter att möta eleven och dess olika behov.

Liberalismen är en ideologi där skolan är viktig på olika sätt. Dels är det något som gör det möjligt för alla människor att ta chansen att maximera sina möjligheter i sitt liv, men också något som ger dig mer frihet att förverkliga dina drömmar. Skolan är det största verktyget att nå ett samhälle där frihet nås, genom jämlikhet. Där kvaliteten är hög i hela landet, samtidigt som vi skapar normer med fokus på jämställdhet. För ett fritt samhälle uppnås inte förens samhället är jämställt.

Idag får inte alla samma utbildning överallt. 1989 röstade Socialdemokraterna för att skolan skulle kommunaliseras. Tidigt såg man konsekvenserna av detta beslut. Skolan styrs och prioriteras på 290 olika sätt i alla Sveriges kommuner. En kommun som är ledd av ett styre som prioriterar andra områden än skola, där färre resurser ges till skolorna, får därför en lägre nivå än en rik kommun där skolan är prio nummer 1. Så kan vi inte ha det i ett land som Sverige, där alla, oavsett bakgrund, ska få högsta kvalitet i klassrummet – oavsett vart du bor. Jämställdhet hänger ihop med jämlikhet. I fattigare skolor ser vi att flickor drabbas hårdare, av färre lärare, mera stök och mer flum. Samtidigt ser vi en skola där många unga tjejer utsätts för sexuella trakasserier, känner sig otrygga och inte kan fokusera just för att klassrummet har för dålig studiero. Det är inte en jämställd skola.

I skolan skapas normer. Jämställdhet måste därför ta en större plats i utbildningen. I Sverige är män och kvinnor lika, det ska det inte vara någon tvekan om när man går i en svensk skola.

Förutsättningar för ett mer jämställt samhälle bygger på meritokrati – en av liberalismens viktigaste grundpelare. Att det ska löna sig att utbilda sig. Det är rättvist att en person som pluggat längre och har de rätta meriterna, ska kunna få det jobb som belönar ansträngning med högre lön. Den som anstränger sig och når kunskapskraven ska belönas. Ditt kön ska inte spela någon roll.

Behovet av en mänsklig skola med studiero, kunskapsfokus och ordning och reda med ett jämställdhetsfokus har aldrig varit viktigare. Det handlar både om jämlikhet mellan olika bakgrunder och jämställdhet mellan könen. Skolan är platsen där vi bygger både jämställdheten och friheten för våran framtid. Det är liberalism. 

Alexander Liljefors-Zopf
Skribenter Liberal ungdom

Nya redaktionen för Liberal ungdom 

Det har tillkommit en ny redaktion för Liberal Ungdom! Förutom tidigare kända namn, såsom Alfons Carlsson, Jonathan Ahlström och Linn Danell, har även 3 helt nya skribenter kommit, Julia Rönnbäck, Ture Johansson och Alexander Liljefors-Zopfs. 

Liberala Studenters årsmöte 

Den 14:e februari anordnade Liberala studenter sitt årsmöte i Uppsala. Där valdes Anna Aronsson till ny riksordförande, Wilma Hvirfvel till förste vice ordförande, Hannes Wahrolén till andre vice ordförande och Ella Oatridge, Levi Rönnberg, Oliver Möller, Pranav Nair och Holger Lundberg till ledamöter. Under årsmötet debatterades många intressanta frågor såsom nattlivszoner och VAR (video assistant referee). 

Debattutbildningen 

Under två helger i januari och februari anordnade förbundet en intensiv debattutbildning i Stockholm. Där deltagarna fick lära sig olika retoriska knep, träna på att debattera och träffa intressanta talare. Under utbildningen deltog talare som Elin Boberg, Lovisa Lanryd och Viktor Karlsson. Deltagarna fick testa på att debattera som andra ungdomsförbund och utbildningen avslutades med ett framförande av ett avslutningsanförande inför en jury. 

Värvardagarna

10-11 mars anordnades värvardagarna i Östergötland! Totalt värvades över 60 medlemmar på Linköpings olika skolor.

I den politiska debatten har diskussionen om woke blivit stor. I början var det ett positivt ord och innebar att man var upplyst och progressiv. Idag är det ett mer negativt laddat ord och definitionen av woke är oklar.

 Det kan användas alltifrån att beskriva någon som tycker att alla som är höger borde förlora sina jobb till en person som tycker att transpersoner förtjänar rättigheter. Något som har blivit särskilt woke-stämplat är feminism. Feminister beskrivs ofta av konservativa debattörer som manshatande blåhåriga tjejer med håriga armhålor, vilket tydligen är det värsta som finns. Diskussionen om woke har lett till att om man ens nämner patriarkatet är man en korkad wokefeminist. I en tid när feminismen är under attack måste vi liberaler våga vara woke. 

Feminism är en viktig del av liberalismen. Det är vi liberala feminister som har kämpat för kvinnors rättigheter globalt och i Sverige. Trots feminismens viktiga del av vår ideologi och historia verkar vi ha tonat ner vår retorik i jämställdhetsfrågor. En del liberala feminister verkar ha fått för sig att vi missgynnas av att använda ord som låter “woke”. Ord som patriarkat och könsmaktsordning har försvunnit från liberala debattörers ordförråd. Det många glömmer är dessa ord existerar för att beskriva, analysera och förändra de strukturer vi har i samhället som missgynnar kvinnor, när dessa ord försvinner i debatten slutar vi erkänna strukturernas existens. Att sluta erkänna ojämställda strukturer som påverkar kvinnor leder till att feminismen förlorar sin relevans och att den feministiska kampen upphör. 

Ett av partierna som har högt förtroende i jämställdhetspolitik är Vänsterpartiet. Vänsterpartiet är ett av få partier som fortfarande har en retorik som kallas som woke i debatten om jämställdhet och feminism. Vänstern säger rakt ut att det finns strukturer som missgynnar kvinnor, vilket resulterat i ett högt förtroende. Vänsterpartiet har en tydlig och framförallt ärlig retorik, vilket skapar ett förtroende för deras politik. De censurerar inte sig själva och det märks att de tror på deras egen politik. Resultatet blir inte att väljare skräms bort, tvärtom. Att vänstern är i princip de enda som pratar om könsroller, patriarkat och intersektionalitet har lett till att de har fått ett monopol på dessa ord. Det är dåligt att en sida av politiken får monopol på begrepp som är viktiga för feminismen, oavsett om man är höger eller vänster. 

Ord som intersektionalitet och könsmaktsordning är viktiga i jämställdhetsdebatten. Dessa begrepp beskriver det samhälle vi lever i. Orden finns för att kunna analysera och förändra samhället. Varför ska vi låta konservativa anti-feminister styra vårt ordförråd? Anledningen till att de inte gillar dessa ord är för att de inte är feminister, de tror inte att det finns en könsmaktsordning. Vi tror att patriarkatet och könsmaktsordningen finns och därför bör vi säga det rakt ut, utan att censurera oss själva. Vad är det värsta som kan hända? Att Conny från Älvsbyn som har gått livets hårda skola anklagar oss för att ha blått hår och orakat armhålehår? Låt Älvsby-gubbarna vara sura och låt oss vara woke. 

Linn Danell
Redaktör Liberal ungdom

Värvarveckan 2025
Under den nationella värvarveckan lyckades LUF värva nästan 400 nya medlemmar runt om i landet! Veckan fylldes av kampanjer, bokbord och debatter. Som en del av värvarveckan hölls också ett antal tävlingar, bland annat tävlingen om titeln mästervärvare. Stort grattis till topp 3: Vilgot Andersson (56 värvningar), Lisa Köllerström (44 värvningar) och Melker Eriksson Nordström (21 värvningar). Starkt jobbat av alla som deltog! Resultatet för distriktskampen kommer att avslöjas och prisas under UL.

Lanseringen av Plats för en ny generation

I oktober lanserade LUF projektet Plats för en ny generation som omfattar reformförslag för stora delar av den svenska politiken. Projektet har lett till 4 olika rapporter, krossa diskrimineringen, riv trösklarna, grönare och rikare och plats för ny kunskap. Lanseringen ägde rum i Stockholm, där varje rapportgrupp fick presentera sin rapport samt sina reformförslag. Under lanseringen deltog även en panel bestående av Elias Fjellander, Linda Jerneck och Johan Britz. Sen avslutades kvällen med ett härligt mingel. 

Basliberal

I början av oktober arrangerades Basliberalen, en helgkurs där nya medlemmar från hela landet fick chans att mötas, utbildas och inspireras. Är du också ny medlem och vill också gå Basliberalen? Håll utkik efter nästa basliberal. 

FSDO

Under helgen 18-19 september samlades förbundsstyrelsen tillsammans med representanter för varje distrikt för att fatta beslut om förbundets verksamhetsplan, som innehåller alla mål och uppgifter för förbundsstyrelsens arbete under året. Det var en helg full av intressanta diskussioner och viktiga beslut. Är du nyfiken på vad som står i verksamhetsplanen? Kontakta förbundsexpeditionen på info@romb.luf.se.

Att säga att Sverige är ett sekulärt land är inte så sant som man kan tro.

Det har gått 25 år sedan Sverige officiellt blev en sekulär stat. Innan dess var Svenska kyrkan en del av staten, och den lutherska protestantismen var statsreligion. De religiösa friheterna fanns sedan långt tillbaka, men rent tekniskt var Sverige ett land för kristna.

Det behöver knappast förklaras för liberaler varför det var ett stort steg framåt när man väl skilde kyrkan från staten år 2000. Från och med då skulle det inte vara någon skillnad mellan att vara med i Svenska kyrkan och i andra trossamfund. Religionen var likvärdig på riktigt.

Det var förhoppningen i alla fall. Men så blev inte fallet. Svenska kyrkan är fortfarande starkt kopplad till statsapparaten och spelar inte på lika villkor som andra statligt erkända trossamfund.

Exempelvis regleras Svenska kyrkan som enskild organisation i svensk lag, nämligen lagen om Svenska kyrkan. Där står bland annat vilken religiös riktning samfundet ska ha. Det får inte bestämmas av dem själva utan lagändring. Det anges även hur organisationen ska vara uppbyggd i sin demokratiska process. Likt staten har den tre nivåer: församlingar, stift och kyrkomötet – motsvarande kommun, region och riksdag. Även vilken verksamhet organisationen ska ha och hur den får förvalta sin egendom regleras.

Det känns inte som att staten faktiskt har börjat behandla Svenska kyrkan som andra samfund. Man har inte specifika lagar för varje samfund – det skulle såklart vara omöjligt.

Begravningsverksamheten är ett annat exempel på hur staten inte på riktigt släppt den gamla ordningen. I 288 kommuner sköts den av Svenska kyrkan som huvudman. Det betyder att de inte bara ansvarar för det religiösa arrangemanget för medlemmar i kyrkan, utan även har ansvar över begravningen – finansierat genom den obligatoriska begravningsavgiften. Det gäller oavsett om du vill ha en borgerlig begravning eller en genom kyrkan.

Dock finns det begravningsombud som inte är från Svenska kyrkan, som en slags kontrollinsats så att allt går rätt till för dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.

Enbart Tranås och Stockholm har begravningsverksamhet helt under offentligt kontrollerad förvaltning. Varför fler inte har det beror troligen på att det inte är särskilt uppmärksammat, och att de som är äldre i regel är med i Svenska kyrkan – och då har de självklart inga problem med det.

Men det är en rätt märklig situation. Att ett religiöst samfund har ansvaret över en offentlig syssla visar tydligt att man inte har skiljt sig helt. Man bryr sig helt enkelt inte tillräckligt, eller lägger tillräckliga resurser på, att faktiskt reformera så att denna offentliga syssla sköts av det offentliga.

Det är självklart inte bara Svenska kyrkan som åtnjuter privilegier. Samtliga statligt erkända trossamfund har vigselrätt, rätt att få hjälp med insamlingen av medlemsavgifter samt rätt till statsbidrag efter vissa kriterier är uppfyllda – bland annat att man ska ha varit ett statligt erkänt trossamfund i minst fem år.

Att säga att Sverige som statsmakt tagit avstånd från religion är alltså inte helt korrekt. Det är inte helt fel heller. Men för en liberal ser detta rätt märkligt ut. Den svenska staten lägger sig i en enskild organisation och stiftar lag om den. Samtidigt ger man den organisationen uppgiften att sköta en offentlig uppgift.

Det är väl värt att överväga relationen mellan Svenska kyrkan och staten. För så som det ser ut i dag kan väl ingen liberal på riktigt försvara?

Alfons Carlsson
Redaktör Liberal ungdom

Ett förbud mot religiösa friskolor handlar inte om att inskränka föräldrars rättigheter, utan om att stärka barnets rätt till att välja sin egen trosuppfattning. 

“Liberalernas förbudslinje bygger på rädsla snarare än fakta. Religiösa friskolor är inte ett hot, det är en möjlighet och en naturlig del av vårt fria samhälle”. Detta skrev Kristdemokraternas ungdomsförbund (KDU) i en debattartikel i tidningen Dagen som svar på Liberalernas förslag att förbjuda religiösa friskolor. KDU har rätt i att religiösa friskolor ger frihet åt föräldrar, men de verkar glömma bort barns frihet och rätt till att få möta andra perspektiv och att få en neutral undervisning som inte grundar sig i religion. 

Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till att utöva den religion de vill, eller ingen alls. Detta är en viktig del av religionsfriheten och religiösa friskolor står i konflikt med denna rättighet. Om barn ska kunna få ta del av sin religionsfrihet fullt ut krävs ett förbud mot religiösa friskolor. För om man aldrig under sin skolgång får möta andra perspektiv än ens föräldrars religion försvinner ens rätt att välja religion. Det går inte att välja om det bara finns ett alternativ. Skolan är inte bara viktig för att barn ska få lära sig att räkna och läsa, utan även för att de får möta personer med andra bakgrunder, erfarenheter och religioner. 

Om man däremot går på en skola som bedrivs på religiösa grunder så får man nästan bara möta elever och lärare som tillhör samma religion. När barn själva får utforska och ifrågasätta religioner stärks deras kritiska och självständiga tänkande, detta försvagas när skolor är byggda på religiösa grunder. Kritiskt och självständigt tänkande är en viktig del av demokratin och skolan har en avgörande roll i att främja det. 

Det är inte rimligt att det finns skolor som Mariaskolan i Umeå där rektorn lär barnen att jorden är 6000 år gammal och att evolutionsteorin inte stämmer. Mariaskolan är tyvärr inte det enda exemplet på religiösa friskolor som inte har följt läroplanen. Det är dock lätt att tänka att det bara är att stänga ner dessa skolor som bryter mot skollagen. Men även de religiösa friskolor som följer läroplanen är ett problem. Skolan ska vara en neutral plats som bedriver undervisning baserat på forskning. När skolan har en ensidig religiös påverkan på elever så försvåras elevernas rätt att själva utforska olika religioner, vilket är grundläggande för barns religionsfrihet. 

Ett förbud mot religiösa friskolor handlar inte om att inskränka föräldrars rättigheter, utan om att stärka barnets rätt till att välja sin egen trosuppfattning. Det går inte att komma ifrån att religiösa friskolor inskränker barns religionsfrihet. Barn har en lagstiftad rättighet till att utforska, ifrågasätta och välja religion. För att möjliggöra denna rättighet krävs det att alla barn har rätt till en neutral utbildning och därför krävs ett förbud. 

KDUs linje kring religiösa friskolor bygger på moraliskt önsketänkande snarare än fakta. 

Linn Danell
Skribenter Liberal ungdom

Svenska kyrkan har varit på tillbakagång länge. För att kontra låga medlemsantal försöker man nå ut genom sociala medier och ett bredare fokus. Det kan kosta dem. 

Kyrkans predikstol är ”slay” och dess altartavla ”Legend. Alpha!”. Detta enligt Johan Dalman, biskop i Strängnäs stift, som i ett försök att nå en yngre målgrupp har vänt sig till sociala medier för inspiration. Men även om det förefaller nytänkande och nödvändigt för att attrahera fler till en svältande verksamhet, riskerar det att urholka den teologiska grunden och därmed organisationens existensberättigande.

De religiösa samfunden har länge varit på tillbakagång. Trots ett informationsflöde som gör oss mer medvetna om världens ondska och människans brister, uppfattas religionen allt mer sällan som en naturlig tillflykt. Det senaste halvseklet har Svenska kyrkans medlemsantal nära halverats och allt fler av dess medlemmar vankar nu fram likt början på en parentes. Att förändring är nödvändig torde vara uppenbart för såväl allmänheten som de närmast sörjande.

En av de satsningar som i desperationens tidevarv har vidtagits är Svenska kyrkans mer offensiva digitala kommunikation. Med spetsiga tweets, egna tolkningar av populära trender och fokus på progressiva budskap har man försökt appellera till nya målgrupper. Flera samfund har dessutom förenklat liturgiska ritualer samt strävat efter att bygga en bredare känsla av gemenskap snarare än att pressa in alla i samma teologiska mall.

Förändringen är ett faktum som utifrån ett public choice perspektiv – teorin att aktörer agerar rationellt utifrån egenintresse – skulle beskrivas som rent seeking. Organisationer jagar privilegier och värderar sin egen överlevnad högre än de ideal man påstår sig värna. Ett aktuellt exempel är Hyresgästföreningen. Efter hyresförhandlingar hösten 2018, som pågick parallellt med de regeringsförhandlingar som skulle utmynna i Januariavtalet, konstaterade ordföranden för en förhandlingsdelegation att hyreshöjningen blev väldigt hög. Ett faktum som försvarades med kommentaren: ”Förhandlingarna skedde samtidigt som regeringspusslet pågick och där dagens hyressättning ifrågasätts. Klart att det påverkar”. Att den egna organisationen och systemets existens prioriteras högst får i detta fall anses fastslaget bortom all rimlig tvivel. 

Likartade tendenser går samtidigt att finna genom att kasta en blick mot de politiska partiernas imponerande akrobatkonster i ett försök att få väljarstöd snarare än beröm för ideologisk renlärighet.

Men trots att satsningarna ofta är nödvändiga för att överleva som organisation är det uppenbart att priset riskerar att bli högt. Detta inte minst i form av att den teologiska grunden vittrar sönder genom att komplexa motsättningar förenklas eller ignoreras. I stället för att vara ett verktyg för kritiskt tänkande och vårt samvetes fyrbåk riskerar religionen således att bli en spegel av vår egen samtid. En ytterligare aktör på underhållningsbranschen snarare än ett fönster för självständigt tänkande och djupare livsmening.

Men bilden är inte ensidigt dyster. Viljan att gripa tag i åtminstone ett litet fladdrande hörn av vår samtid har samtidigt lyckats. Under föregående år uppmättes den hittills högsta andelen gudstroende ungdomar i en undersökning från SOM-institutet samtidigt som allt fler unga ser religionen som en viktig del av vårt samhälle. Eller som sextonårige Leo från Norrbotten beskriver det i en intervju med SVT: ”Jag började tänka att någonting måste ha skapat det här. Då använde jag mig av sociala medier för att liksom lära mig”. En närvaro skapar således möjlighet för de religiösa samfunden att inte enbart betrakta, utan även förändra, synen på den egna övertygelsen. Det är sannolikt bra.

Adam Furustam
Skribenter Liberal ungdom

Maja Nilsson intervjuar en medlem i LUF Stockholm om sin religionsuppfattning och hur man behandlas på grund av den. 

När vi talar om religion i Sverige handlar diskussionen ofta om islam eller kristendom. Sällan nämns buddhismen, trots att tusentals människor i landet identifierar sig som buddhister. Det säger något både om svensk religionsdebatt – och om hur olika religioner möter offentligheten.

Anyarin, 23 år (medlem i LUF Stockholm), kom till Sverige som barn från Sydostasien. Hon beskriver sin resa som ett möte mellan kulturer, språk och livssyner. 

”Jag lärde mig svenska snabbt, tack vare min bonuspappa och hans familj. Jag växte upp i en liten ort i Örebro län, där nästan alla var svenskar.” 

Hon poängterar vikten av att hon inte behandlades som en ”invandrare”. Hennes familj kom till Sverige innan flyktingkrisen 2015. Barnen som då kom till Sverige fick ett annat bemötande, de behandlades som invandrarklass, vilket påverkat deras förutsättningar att integreras i samhället. Anyarin fick istället integreras med de svenska barnen, lyssna på vuxna som talade svenska, få respons och lära sig.

 “Jag var ju ett barn med framtidstro i Sverige” 

I Sverige är ungefär 45 000 personer buddhister och det är en religion som får liten medial uppmärksamhet. Därav är kunskapen liten om religionen även bland vuxna. Anyarin påpekar att folk sällan frågar, men när det händer är det oftast med nyfikenhet. Dock finns undantag då en som buddist möts av diskriminering, mobbning och skällsord. 

Hon säger att det oftast är folk som ifrågasätter hennes religion och kallar den orimlig. Hon vittnar om ett tillfälle där en kristen kvinna försökte övertyga henne att delta i bibelläsning, trots att hon sagt att hon är Buddhist. Framförallt som yngre möttes hon av respektlösa kommentarer, klasskompisar som kunde säga lite vad som helst om religioner, utan eftertanke eller respekt. 

Buddism tar inte uttryck i klädsel och utåt lika mycket som exempelvis Islam, Anyarin berättar om vänner som aktivit valt att inte bära sjal för att inte bli diskriminerade. Hennes kompisar har vittnat att de möts av fördomar som att de betraktas som terrorister eller att de lever på bidrag. Bristen på tolerans och fördomarna dessa möts av i Sverige hindrar dem från att utöva sin religion. 

Vad hände med religionsfriheten i Sverige?

Anyarin är trygg i sin religion. Vilket alla har rätt att vara i Sverige. Ändå svartmålas hela grupper av undantag. “muslimer som grupp ska inte få diskrimineras för att en liten grupp utför terrorattentat i ‘religionens namn’. Men det är den verkligheten vi har idag oavsett vilken religion du tillhör.” Säger hon. Att göra Sverige tolerant och neutralt gällande religioner är såklart inte en enkel fråga. Anyarin anser att det krävs mer förebyggande åtgärder. 

“vi måste prata mer konkret om vad det innebär att vara muslim eller jude i Sverige genom att bjuda in människor till öppna demokratiska samtal.”

Maja Nilsson
Skribent Liberal ungdom

Maja Nilsson
Skribent Liberal ungdom

Av alla förbannelser som hängt över Sverige sedan 90-talet är den ekonomiska politiken det minsta av våra laster – om vi nu kan kalla det för en sådan.

I boken får vi följa Pettersson från 90-talet och framåt gå sida vid sida med de världshändelser som formade Sverige och världen i grunden. Från tågluffarna i Europa efter murens fall, hennes arbete med saneringen av statsfinanserna på finansen, till Göteborgskravallerna under EU-toppmötet och tvillingtornens fall. Hon sammanväver det personliga berättandet med det politiska, växlar fram och tillbaka utan att det känns krystat eller gymnasialt. 

Bokens tes är välbekant: Sverige har gått från ett av världens jämlikaste länder till ett med nu skenande ojämlikhet, och orsaken kan hittas i 90-talets galopperande nyliberalism. Nedskärningarna i välfärden, den växande frihandeln med Kina, vinsternas inträde i välfärden, och sänkta kapitalskatter får alla stå i skamvrån när hon gör upp med 90-talet – och sig själv.

Hon går så långt som att ifrågasätta om saneringen av statsfinanserna verkligen var nödvändig, och ifrågasätter på flera håll det finanspolitiska ramverket som tvingat politiker till budgetdisciplin. Det finanspolitiska ramverket, detta 90-talets barn, hävdar hon har inneburit att ”Sverige under lång tid har gjort långt mindre offentliga investeringar i sådant som tåg, bostäder och utbildning”, som i sin tur har gjort ”vårt land fattigare, svagare, mer ojämlikt”.

Förbannelsen är därmed också ytterligare en installation i vänsterns projekt att etablera en förljugen bild av ett Sverige i sönderfall.

När hon kritiserar 90-talets ekonomiska krishantering och dess barn, det finanspolitiska ramverket, är det svårt att veta vad hon egentligen invänder emot. Efter 90-talskrisen ökade svenska reallöner med 60% på 30 år, från att ha stått stilla i två decennier. (Ekonomifakta) Sveriges inkomstspridning är än idag den lägsta bland alla OECD-länder. Förmögenhetsfördelningen har blivit jämlikare tack vare ett utbrett ägande och stigande huspriser. Trots, eller på grund av, åtstramningarna är Sverige idag ett betydligt rikare land i BNP per capita än skuldtyngda länder som Frankrike, Tyskland, Spanien, och Storbritannien. 

Att det inte kunde varit värre tar Pettersson för givet. Den alternativa historieskrivningen utspelar sig just nu i Frankrike som drabbats av skenande skuldsättning och pensionskostnader. Frankrikes pensionskostnaderna ensamt uppgår till 13,6% av de offentliga utgifterna (OECD-snittet är 7%) och pensionsåldern är lägst i Europa på 62 år (Reuters). I september kunde Financial Times avslöja att franska pensionärers medianinkomst uppgår till hela 104% (!) av de franska löntagarnas medianlön. (Financial Times) 

Tidigare i höstas föll Frankrikes tredje premiärminister på några veckor för att de inte kunde hantera situationen. Både den franska vänstern och den populistiska högern vill blockera höjningen av pensionsåldern till magra 64 år – i Tyskland har en höjning av pensionsåldern till 73 år övervägts för att förhindra systemets sammanbrott. (The Telegraph) I Petterssons alternativa verklighet där 90-talets reformer aldrig kom till kunde detta ha varit Sverige idag.

Exempel på länder som lyckades undvika reformer av såväl statsfinanserna och pensionssystem men som trots allt fick se en lysande ekonomisk utveckling står inte som spön i backen i boken. Det är här tesen verkligen faller ihop. Det franska parlamentariska läget får därmed en att uppskatta 90-talets socialdemokraters känsla för ansvar.

Av alla förbannelser som hängt över Sverige sedan 90-talet är den ekonomiska politiken det minsta av våra laster, om vi nu kan kalla det för en sådan. Det som hemsöker oss idag är annat: det är nedrustningsivern, integrationsskulden, 10-talets reformlöshet och naiviteten inför Rysslands imperialistiska ambitioner. Därav är kritiken mot Alliansregerings godkännande av Gazproms Nordstream en kritik bland få som Petterson verkligen har rätt i och som kan tillskrivas 90-talets ekonomiska tänk.

Utöver det framstår Petterssons kritik av 90-talet mindre som en kritik av resultatet och mer som en kritik av form: att Sveriges ekonomiska framgångar sedan krisen åstadkommits genom avregleringar, och inte genom ett återupplivande av 60-talets expansiva socialdemokrati. Det stämde inte endast för Sverige, utan även för de 49 andra länder som genomförde hela eller delar av det (av Pettersson kritiserade) Washington Consensus. (K.B. Grier, R. M. Grier, 2021) Polen, som förmodligen gått längst i Europa med sina ekonomiska liberaliseringar, är på kurs att växa om Storbritannien i välstånd lagom till början av 2030-talet. (SkyNews)

Det är därmed talande att det som hon beskriver som ”det viktigaste” och ”mest destruktiva […] arvet efter 90-talet” inte var den så kallade marknadens företräde, utan ”politikens maktlöshet”.  (s194) Sparsamheten och det finanspolitiska ramverket var helt riktigt en avväpning av Socialdemokraterna. Tiden när regeringspolitiken avgjordes på en S-kongress, och inte riksdagen, var över, och dagarna när de inte längre kunde skuldsätta framtida generationer för att vinna val var förbi.

På så sätt är Förbannelsen en sorgebok över Socialdemokraternas fall till att bli ett parti som alla andra. 90-talet var inget som drabbade Sverige, utan Socialdemokraterna. Petterson har en tendens att vilja spela två strängar samtidigt. Visserligen hade Sverige stagnerat från 70-talet och fram till krisen för att därefter ha börjat växa igen, men saneringen var ändå dålig och borde inte genomförts. Å ena sidan hade Attac-rörelsen rätt som ville tämja globaliseringen och skicka pengar till globala syd, (s200) å andra sidan konstaterar hon i slutet att inga länder vunnit så mycket på globaliseringen som låg- och medelinkomstländerna (s250). Jag kan inte sätta fingret på det, men det är som att hon vill ge sin vänsterradikala ådra mer rätt än vad den faktiskt hade men i strid med vad hon själv vet är sant.

Jonathan Ahlström
Skribent Liberal ungdom