Ledare #1

Love Frisell
Redaktör

I veckan tittade en vän och jag på Thielska galleriets utställning om Axel Törneman, en tidig modernist som rörde sig mellan stilar som ingen annan och var verksam under 1900-talets början. Motiven kändes igen från Renoirs myllrande Paris, medan de starka färgerna var mer van Gogh eller Munch. Ett drag skiljde honom från hans samtida kollegor – allting var grönt, vilket trots de glada motiven gav målningarna en illamående, nästan ångestartad, känsla. Det väckte frågan om det tidiga 1900-talet bara var glädje.

Efter kriget kom männen tillbaka, traumatiserade och granatskadade, till ett sönderslaget Europa. Åren som följde var inte bara de massiva fester som vi känner igen från The Great Gatsby (2013). I Sverige infördes motboken, ett system för att ransonera ut dryck, medan i USA blev alkohol olagligt. Kriminella tog tillfället i akt och öppnade nätverk av lönnkrogar och kasinon, där storbandsjazz spelades och hembränt såldes. Dåtidens hjälte var inte industrialist – han var bootlegger. Tänk mindre Gatsby, mer Boardwalk Empire.

Frågan är då varför det nya 20-talet är så ocoolt. Förhoppningsvis behöver det inte vara så. I början av 90-talet öppnade det – nu totalt spårade – nätverket Frihetsfronten svartklubben Tritnaha i Stockholm, som snart följdes av ravet Docklands. Klientelen var av allt från libertarianer till kommunister och skinnskallar, och klubbarna gjorde de allt i sin makt för att kringgå stans paternalistiska tillståndsregler. När polisen kom och avvisade besökarna, stängde klubbarna tillfälligt för att öppna igen när snuten hade stuckit.

Så än sen om klubbarna har stängt – på 20-talet går vi på lönnkrog.

Love Frisell
Redaktör Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: