Skribent
Det år som vart i ett decennium är nu snart över. Skolorna öppnar, kollegorna kommer tillbaka till kontoret och gatorna är inte längre de i en spökstad. Allt är väg att bli som vanligt igen, om det någonsin har funnits en sådan tid. De förändringarna som följer av pandemin verkar inte ha förändrat någonting i grunden, utan snarare påskyndat tidigare trender. Det borde skrämma oss alla.
Världen väntade inte medan vi stannade hemma. I ett chockartat fall på både utbud- och efterfrågan tvärnitade ekonomin i den största recessionen sedan 30-talet. Än så länge finns det enbart prognoser, men med regeringens okonventionella och frikostiga finanspolitik har Sverige antagligen landat mjukare än många andra europeiska länder. Kraschen verkar bara vara hälften så hård som tidigare befarat, men återhämtningen kommer bli lång och smärtsam. Sedan i mars har snart 100 000 personer varslats om uppsägning och nästan lika många många ansökningar och korttidspermitteringar har lämnats in, enligt Svenskt Näringsliv. Samtidigt har ungdomsarbetslösheten, som ofta är låg under sommaren, nått en lägre botten än under Finanskrisen. Med pandemin kom vintern tidigt i år.
Ekonomin är förstås mer än enbart siffror på ett kalkylark. Det är den materiella grund som vi bygger våra liv på och det som sätter ramarna för vad som är möjligt. De personer som tvingats sätta sina livsverk i konkurs eller som har förlorat jobbet i nedskärningar är verkliga människor, med hem att försörja och pensioner att tjäna ihop. Pandemin har gjort mer för att synliggöra och cementera skillnader än för att jämna ut dem. Att ropa kreativ förstörelse är bara okänsligt. Det är osannolikt att innovationer magiskt kommer uppstå ur askan. Däremot är det helt klart att många kommer se sina liv bli avsevärt sämre för en tid framåt, på grund av orsaker som de inte kunde ro för.
Till David Lings sorg har den ekonomins nergång inte hindrat klimatet från kollaps. I somras slog en grupp klimatforskare larm om att inlandsisen på Grönland har nått en återvändsgränd. En annan rapport från tidskriften Nature kom nyligen fram till en liknande slutsats och tillade att den ökande havsnivån som följer påminner om ”värsta scenariot” i FN:s klimatpanel. Att Sibirien brinner och Arktis är 18 grader varmare låter som domedagen, men nyheter om att naturkatastroferna blir större och vanligare borde inte längre chocka oss. Istället borde vi agera på att en stegvis utfasning av fossil energi redan passerat sitt bäst före-datum, för det här kommer vara det nya normala tills utsläppen inte bara saktar ner – utan minskar.
Medan resten av världen hade vänt sina blickar inåt såg Kina sin chans. Efter sex år av Hongkongbornas frihetskamp tröttnade Kinas kommunistiska parti och med ett enkelt beslut var en hel generations drömmar om frihet och självständighet döda. Kvar finns endast det omöjliga valet mellan att lämna staden som de kämpat för i åratal eller att stanna, tills de en dag vaknar upp i någonting som inte längre går att skilja från Kina. Samtidigt har Kina lagt anspråk på ytterligare öar i Sydkinesiska havet och spänt åt greppet om Afrika genom att kräva statliga industrier som säkerhet för sina lån. Kinas vänskap sträcker sig inte längre än dit avkastningen finns.
Xi Jinping och Kinas kommunistiska parti verkar endast ha ett mål i sikte – att återta Kinas uråldriga storhet. Meningsfullt motstånd har dock varit svårt sedan TPP, ett handelsavtal för att skydda Stillahavsregionen från kinesisk influens, föll. En marknad på en miljard människor och en obegränsad tillgång av billig arbetskraft har visat sig vara för lönsam för att säga ifrån mot imperiebyggande och kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är bra att Zara Larsson har bett om ursäkt, men den verklige boven – förutom kommunistpartiet – måste vara den som finansierar Kinas expansion för kortsiktiga vinster.
Kina, klimatet, ekonomin – alla dessa frågor är sammanflätade i varandra. Utländskt kapital och en framgångsrik handelspolitik har skapat en global supermakt som ensamt står för en fjärdedel av de globala CO2-utsläppen. Dessa är nationell klimatpolitik verkningslös mot, trots att de kommer från ett led ur våra egna produktionskedjor. Samtidigt är konkurrens mot kinesiska företag, uppbackade av statliga medel, omöjligt utan en ständigt ökande förbränning av fossila bränslen.
Vi såg inte pandemin komma. Det vore ett oförsvarbart misstag att inte förbereda oss inför nästa kris, särskilt när vi sedan länge vetat vad som väntas. För lugnet är nu – stormen är vad som kommer.
Love Frisell
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 