Staten ska ge fan i mina pengar efter att jag dör

Thea Erlandsson
Skribent

Under en livstid kan det hända att en individ betalar flera olika sorters skatt. Majoriteten betalar inkomstskatt och moms, några kapitalskatt och en andel betalar även bolagsskatt.

Skatt formar hur individer verkar i samhället och vilka ekonomiska beteenden och vanor som växer fram hos dem. Vad som allt mer sällan diskuteras är hur beskattningen av döda individer bör utformas. Vad borde hända med ens pengar efter att man dör, när den sista kronan är intjänad och individen i fråga lämnar en större eller mindre förmögenhet efter sig? Enligt flera distrikt i LUF-landet borde denna förmögenhet beskattas genom det som kallas en arvsskatt. Fram till 2004 fanns det en arvsskatt, men den avskaffades enhälligt av riksdagen under Göran Perssons mandatperiod. Hur kan man då, som liberal, förespråka en arvsskatt? Om till och med sossarna ville avskaffa skatten borde det vara bevis nog för att skatten inte är vettig.

Det främsta socialliberala argumentet för en arvsskatt är dess möjlighet att skapa mer lika förutsättningar i samhället. Enligt SNS:s rapport “Lärdomar om den svenska arvsskatten” är cirka 40% av svenska förmögenheter ärvda och rika människor ärver generellt sett mer – vilken familj man föds in i kan alltså vara avgörande för den framtiden man får. Genom en återinförd arvsskatt hade man dock kunnat utjämna dessa skillnader. Enligt tidigare nämnda rapport finns det nämligen årliga arvsflöden som idag uppskattas till cirka 370 miljarder kr. En outnyttjad intäktskälla som hade kunnat användas för att sänka skatten på exempelvis arbete, utan att riskera kvalitén på välfärdsstaten. Om skatten på arbete sänks får låg- och medelinkomsttagare mer pengar i plånboken, vilket ökar de ekonomiska incitamenten att tjäna mer pengar genom arbete. På det sättet kan en arvsskatt bidra till fler klassresor i samhället och ökad ekonomisk jämlikhet.

Även Konjunkturrådets rapport 2018 nämner att det ur ett rättviseperspektiv finns stora möjligheter att jämna ut individers utgångspunkt i livet genom en arvsskatt – speciellt med hänsyn till de allt mer växande klyftorna i samhället. Därför anser rapporten att en arvsskatt på större arv bör utredas. Den stora problematiken som fanns med arvsskatten i Sverige innan 2004 var att den oftare slog mot medelklassen än de allra rikaste. De med större arv kunde enklare kringgå beskattning, medan de med mindre var tvungna att betala. Det var bland annat detta som motiverade Vänsterpartiet att ställa sig bakom skattens avskaffande. Samma diskussion fördes i Norge 2014 där arvsskattens impopularitet bland medelklassen skapade politiska påtryckningar att avskaffa skatten.

Det finns däremot en stor ekonomisk invändning mot arvsskatten. Det finns nämligen en risk att de arvsflöden som skatten riktar in sig på inte blir beskattade överhuvudtaget. Innan skatten avskaffades 2004 motsvarade intäkterna knappt 1% av de beskattningsbara arvsflödena, enligt ovan nämnda rapport. Många förmögenheter och tillgångar flyttades utomlands eller skyddades genom olika former av dubbelbeskattningsavtal, som lät många smita undan. Just detta var ett av huvudargumenten för arvsskattens avskaffande – att arvsskatten skadade den entreprenör- och företagskultur som fanns i Sverige. Eftersom skatten försvårar generationsskiften i familjeföretag är det inte bara arvsskattens intäkter som skulle kunna drabbas, även att de skatteintäkter som företaget hade kunnat producera genom andra skatter skulle gås miste om.

Förutom att skatten hade gett låga intäkter, bäddat för skatteplanering och bestraffat sparande blir frågan också om den egentligen hade gett en så utjämnande effekt som man vill påstå. Enligt artikeln “Arvens betydelse för förmögenhetsfördelningen” från Ekonomisk Debatt ökade arvsskatten innan dess avskaffande klyftorna i förmögenhet snarare än att utjämna dem. Detta berodde på att “arvsskatten motverkade den utjämnande effekten” som det ärvda kapitalet har. För att arvsskatten skulle få den utjämnande effekt som Konjunkturrådets rapport föreslår är det därför viktigt att den utformas på ett sätt som undviker skattens risk till omvända konsekvenser. Endast på det sättet kan arvsskatten bidra till mer lika förutsättningar i samhället och uppnå sina önskade effekter.

Om man däremot anser att huvudsyftet med skatten bör vara effektivitet och att maximera skatteintäkter är skatten långt ifrån optimal. Den driver kapital ur
landet, gör Sverige mindre attraktivt för entrepenörer och företagare, och nyttjar endast en liten av de beskattningsbara arven. Den utjämnande funktionen som
skatten potentiellt skulle kunna fylla blir otillräcklig i jämförelse med det som riskerar att gå förlorat om skatten skulle återinföras.

Som liberaler vet vi att staten har en tendens att växa och bli större än vad som önskas – samma risk finns med arvsskatten. Även om arvsskatten skulle utformas på ett optimalt sätt finns det fortfarande politiker som kan ändra på eller utöka skatten som skadar de önskade mekanismerna endast för att det passar bättre med deras politiska ambitioner. Hellre ingen skatt än en opålitlig arvsskatt. Staten rör redan mina pengar när jag lever, varför ska de då röra dem även efter att jag dött?

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: