Om falsk och äkta socialliberalism

Hanna Deák
Gästskribent

Förra året släppte Lena Andersson den av filosofkåren totalsågade boken “Om falsk och äkta liberalism”. För att vara ett korståg mot känslornas roll i politiken är det komiskt att det hon främst lyckades med var att sätta fingret på känslan att ens ideologi är missförstådd. För det hävdar jag att den är, socialliberalismen.

Många självtitulerade socialliberaler skriver under på en del välfrrd men delar egentligen inte socialliberala rättviseuppfattningar. Detta är ett problem eftersom socialliberalismen då framstår som en urvattnad mellanmjölksideologi, ett plåster på såren i en hård ekonomi eller – gud förbjude – som en mellanväg mellan socialism och “riktig” liberalism. Folk tror att socialliberalismen erbjuder en slags kompromiss mellan motstridiga ideal när det istället, som filosofen Will Kymlicka skriver, är “samma jämlikhetsuppfattning [som] ligger till grund för både marknadens frihet och dess begränsningar”.

Jag tror missuppfattningen härstammar ifrån att vi i LUF ofta pratar om frihet men sällan om rättvisa. Diskussionen förenklas ytterligare när frihet bara blir en gradfråga och ju mer frihet man vill uppnå desto liberalare är man. Frihet är som vi alla vet ett så brett begrepp att även marxister kan prata om frihet som mål. 

Framförallt gör dock bristen på diskussioner om rättvisa den liberala idédebatten fattigare än den hade kunnat vara. Notera att varken Rawls socialliberalism eller Nozicks libertarianism är teorier om frihet – de är teorier om rättvisa. Dessutom är deras rättviseuppfattningar inte härledda från frihetsargument utan från jämlikhetsargument. Influerade av Immanuel Kant ämnar båda realisera Kants kategoriska imperativ preciserat i maximerna “Du skall aldrig behandla någon person bara som ett medel utan alltid också som ett mål i sig” och “handla endast efter den maxim som du kan vilja upphöja till allmän lag”. Från de principerna formulerar Nozick idén om självägarskapet. Han hävdar att principen om att alla ska behandlas som likar och som mål i sig själva kräver ett självägarskap och att vi då också äger allt vi producerar. Fördelningen detta ger upphov till kommer i sig självt alltid vara rättvis eftersom det är ett resultat av marknadens fria, självägande transaktioner.

Rawls har som bekant en annan idé om rättvisa. Nämligen den enkla men kraftfulla tanken att rättvisa principer för samhällets utformning är de principer som jämlika och opartiska individer utan kunskap om sin egen position hade enats om. Enligt Rawls kommer detta förhållningssätt mynna ut i både alla människors rätt till grundläggande friheter och även i differensprincipen som säger att ojämlikheter bara kan accepteras ifall de gynnar de sämst ställda.

När vi tittar på samhället idag måste vi således föreställa oss ifall det vore såhär fria och jämlika individer hade format det. Jag tror inte så är fallet. Med denna utgångspunkt är det lätt att förstå varför socialliberalism är mycket mer än att bara vilja ge människor en dräglig minimal levnadsstandard. Den är mer än att bara förespråka omfördelning. För den ämnar att gå på djupet i ojämlikheterna som från början ger upphov till de olika inkomsterna, möjligheterna och livschanserna. 

Därför är socialliberalismen radikal.

Hanna Deák
Gästskribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: