Vad krävs för att en människa ska vara villig att offra sitt eget liv för friheten? Vilka omständigheter och vilken inre styrka gör det möjligt att sätta friheten över allt annat, till och med sitt eget liv?
I alla länder och hos alla folk finns martyrer. Hjältar som offrat allt för en större sak. De beskrivs som “frihetskämpar”, även om många av dem har krigat, mördat och plundrat i auktoritära regimers tjänst för att nå sin ikonstatus. Men bland alla dessa falska frihetskämpar finns det dem som på riktigt har offrat sig för friheten.
Vissa namn är mer kända än andra. I vintras dog Alexei Navalny i ett sibiriskt fångläger efter att ha suttit fängslad i tre år för sitt mod att stå emot Vladimir Putins fruktansvärda regim. Till en början drev han en organisation som avslöjade regimens genomgripande korruption och därefter steg han fram som den informella oppositionsledaren. År 2020 utsattes han för en giftattack. I typisk putinistisk stil hade FSB-agenter förgiftat honom med giftet Novichok och han behövde flygas till ett akutsjukhus i Tyskland där han räddades undan döden. De allra flesta av oss hade nog blivit skrämda till att ge upp frihetskampen efter ett sånt attentat. Men inte Navalny. Istället för att stanna utomlands, i exil, valde han att åka tillbaka till Ryssland så fort han stod på benen igen. När han återvände till Ryssland i januari 2021 greps han omedelbart och släpptes aldrig på fri fot igen.
Ett annat namn är Liu Xiaobo, den kinesiske författaren och människorättskämpen som fyra gånger satt fängslad för “subversion av statsmakten”. Hans sista fängelsestraff blev dödligt, då han nekades vård för den levercancer som till slut tog hans liv. Liu, som tilldelades Nobels fredspris i sin frånvaro, dog som han levde – i kampen för yttrandefrihet och mänsklig värdighet.
Alexei och Liu betalade det högsta priset för frihetens skull. De kommer fortsätta prisas och hyllas som frihetskämpar även efter deras död. För varje frihetskämpe som får nobelpris finns det tusentals som är redo att göra exakt samma uppoffringar utan att någon minns deras namn. De dör för friheten, inte för att bli martyrer utan för att ett liv i ofrihet inte är värt att leva.
Anton Holmlund, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet
För en del patienter med plågsamma och obotliga sjukdomar räcker inte palliativ vård för att stoppa deras lidande. Idag är deras enda alternativ att lida till sin död, oavsett om de vill det eller inte. Idag är inte dödshjälp tillåtet i Sverige.
Ett vanligt missförstånd i debatten om dödshjälp är att vem som helst skulle kunna använda det. En del menar att dödshjälp skulle leda till att folk med bland annat psysiska sjukdomar skulle ta livet av sig genom dödshjälp. Det folk missar är att bara för att något blir lagligt innebär det inte att det inte kommer att vara kontrollerat. Att få dödshjälp är en lång process som bedöms av olika läkare och i en del fall även av pskyologer. Dessa läkare kollar på en mängd olika faktorer för att bedöma om dödshjälp är lämpligt. Ett annat argument som används i debatten är att läkare kunna rekomendera dödshjälp till sina patienter. Detta går också att kraftigt reglera.
En legalisering av dödshjälp skulle även förhindra att patineter vänder sin till osäkra och farliga metoder. Exempel på dessa osäkra metoder kan vara självmordsförsök med föremål som inte är avsedda för att avsluta liv eller med kemikalier utan medicinsk rådgivning. Det finns svenska exempel på svårt sjuka individer som har valt att svälta ihjäl sig själva. Dessa osäkra metoder skapar mer onödigt lidande för både individen i sig och inte minst dess närstående.
Detta är inte en enkel fråga. Dödshjälp är, och kommer antagligen alltid vara, ett skrämmande och känsligt ämne, men vi måste förstå människor skadas av dagens lagstiftning. Människor ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv och även sin egen död.
Att en skrämmande andel av förbundet verkar se en sammanslagning med Centerpartiet som liberalismens enda hopp är ett deprimerande faktum. Hur ska vi få väljarna att tro på Liberalerna om inte ens LUF gör det?
Vi börjar med en anekdot från Liberala Ungdomsförbundets kongress. I en omröstning om huruvida Liberalerna skulle sträva efter en sammanslagning med Centerpartiet avslöjades hur lite förtroende liberalismen har ens hos de som ska vara dess mest trogna följeslagare: Liberalernas självständighet överlevde med blotta åtta (8) röster.
Från en talarstol drypande av desperation gick medlem efter medlem upp för att predika om hur liberalismens och den bredda mittens enda räddning skulle vara skapandet av ett liberalistiskt bålverk. Ett bålverk som jag antar skulle uppstå ur den magiska matematiken <4% + <4% = 51%.
Nästan HÄLFTEN av förbundet såg alltså ett upplösande av partiet som den enda logiska utvägen efter den senaste tidens dåliga resultat. Tanken att Liberalerna kan borsta bort sitt solkiga rykte, omformulera och omdirigera sin politik och ännu en gång bli en viktig röst inom svensk politik var tydligen för främmande. I stället ska någon form av ritualsjälvmord ske, där hundra år av liberalistisk kamp tar slut, inte med skräll utan med gnäll.
Vad säger det om Liberalernas framtid när inte ens Liberalernas Ungdomsförbund verka tro på den? Vissa i LUF verkar så pass övertygade att Liberalerna som parti är fördömda till obetydlighet att de är villiga att helt och hållet vaska partiet. Hör vi hur patetiskt det låter? För andra kommer att göra det. De är likt två falnande rockstjärnor som behöver turnera tillsammans för att få tillräckliga publiksiffror. Absolut ett stabilt tecken på en populär comeback.
Tron på att L + C automatiskt hade attraherat båda partiernas väljare är naivt, och ignorerar rollerna partierna spelar i modern politik. Folk har rätt i att partierna är lika varandra, men det finns en kritisk skillnad: Liberalerna är Centerpartiet för dem som inte vill att de Röd-Gröna ska styra, Centerpartiet är Liberalerna för dem som inte vill att Sverigedemokraterna ska få inflytande. Från detta perspektiv är en sammanslagning idiotisk; Helt plötsligt har vi ett ”stort” liberalt parti, som varken kan tänka sig gå till sängs med Uffe eller Magda, och därmed blir utfryst snabbare än en Moderat på Södra Latin.
Liberalerna är svaga. Mitten är svag. Det är ett problem vi måste lösa. Men tyvärr måste vi lösa det med traditionella medel: få fler att rösta på oss genom att driva och kommunicera en politik som fler vill ha. Det kräver diskussioner och arbete som expanderar den liberala väljarbasen i Sverige. På riktigt. Inte ett artificiellt försök att se större och tuffare ut, som bara rinner ut i desperation. Visst, vi måste jobba med Centerpartiet, som står oss närmast och i vissa frågor ärligt talat försvarar liberalismen bättre än vi. Men att slå ihop oss är att garantera att de sämsta delarna av respektive parti skrämmer bort de återstående väljarna. <4% + <4% = 0?
I 90 år har den åldrande liberalen drivit igenom reformer som fri abort, den första pappamånaden och förbudet mot barnaga. Men nu, på ålderns höst, börjar den gamla liberalen tappa både driv, motivation och kanske till och med sin ryggrad. Om vi inte snart reflekterar över döden, kan den sista vilan vara nära – och vem ska då rädda individen då? Vad ska stå på den liberala gravstenen?
Liberala samlingspartiet, Folkpartiet och Liberalerna – kärt barn har många namn – har genom historien varit en drivande kraft inom svensk liberalism. De har spelat en avgörande roll i att stärka demokratin och främja både sociala och individuella rättigheter. I liberalens tidiga år drev den genom allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män samt införde folkpensionen. Efter en tid av mognad blev liberalen förespråkare för reformer som fri abort, registrerat partnerskap, LSS och avskaffandet av sambeskattningen. Men ungdomens glansdagar varar inte för evigt, och nu, på ålderns höst, verkar den gamle liberalen ha tappat både drivkraft, motivation och möjligen även sin ryggrad. Innan det är för sent – hur vill vi bli ihågkomna? Vad ska stå på den liberala gravstenen?
Om ungefär 730 dagar är det val i Sverige, och väljarna står inför ett avgörande val – att antingen fortsätta ge sitt förtroende till Liberalerna eller inte. Jag inser att det blir svårt för en större del av väljarkåren att lita på den utarbetade liberalen, och det är den bittra sanningen. Det skulle inte förvåna mig om inom snar framtid att den liberala dödsannonsen publiceras i dagstidningarna när opinionen ligger på 2,9 procent och detta måste väl indikera att vi gör något fel? Liberalerna har förlorat väljarstöd i varje val under de senaste 20 åren och under den senare tiden har vi tappat både våra grundvärderingar, vårt nytänkande och vår handlingskraft.
Väljarna ser numera vår politik som en form av stand-up comedy, där vi gör ständiga utspel bara för att få uppmärksamhet i mediebruset. Är det detta som ska stå på den liberala gravstenen? Att Liberalerna var ett idéparti som under en partiledare mer lik en ståuppare tappade kursen och inte höll riktningen framåt. För ibland känns det som om vi liberaler bara sitter och väntar på bättre tider, i hopp om att Pehrson ska rädda oss med ett skämt för att lätta upp stämningen. Men om vi verkligen vill visa väljarna att vår existens i svensk rikspolitik spelar roll, kanske det är dags för Johan Pehrson att lämna över stafettpinnen och stanna vid grillen. Dessutom om Liberalerna fortsätter med samarbetet med Sverigedemokraterna, kan Johan Pehrson lika gärna rösta på dem också.
Därför anledningen till att Kristerssons “sida av politiken” segrade handlar inte om en ökad efterfrågan på frihetliga reformer, utan snarare om ett mer konservativt synsätt på samhällets utmaningar. Ett parti som i dagsläget låter sig vara dörrmatta till ett annat parti kan inte samtidigt påstå sig stå för frihet och öppenhet.
Jag tror att beslutet att ”Åkesson kan lita på Liberalerna” är ett av de största sveken mot våra liberala väljare, och det har allvarligt skadat allmänhetens förtroende för partiet. Vi kanske aldrig återfår väljarnas starka stöd. Men hur ska vi vända på steken och sätta stopp för vår dörrmattepolitik innan vi alla tvingas söka medlemskap i Centerpartiet eller Moderaterna? Partiet måste sluta acceptera regeringssamarbetet som urholkar våra värderingar, sluta agera som ”krav-liberaler,” och istället återgå till att vara ett parti som på riktigt förespråkar frihet, snarare än illiberalism. Som sagt verkar dödsdomen vara närmare än vi anar och om vi åker ut ur riksdagen är kanske det som krävs för en nystart och få tillbaka förtroendet för vårt parti. Men den som lever får se.
Bilen packad, repertoaren var som den brukade (dvs tre låtar som vi kunde i sömnen, tre som vi spelat en gång tidigare och en som vi aldrig ens repat) och de färgade fedoran satt på. Vi åkte ner till Sveriges fastlands sydostligaste punkt, Torhamn, vars främsta bedrift var Torhamn Cruisers och vår destination, Torhamns marknad. Torhamns marknad är något ni alla från “landet” känner till, eller nja, kanske inte just den på Torhamn men ni har nästintill garanterat något liknande. En gång det evenemang där era föräldrar eller mor- och farföräldrar åkte till för att dansa, men som med åren har blivit sunkigare och sunkigare och där banden blivit sliskigare och sliskigare. På den otroligt ekande scenen riggade jag upp min bas och hjälpte till med trummisens minimala kit, sedan var det dags att spela. Gossarna (vårt band) gick upp på scenen och blickade ut över publiken, nästintill tom. Sorgligt för oss, sorgligare för Torhamn och sorgligast för dansbanden. För trettio år sedan hade människor redan varit uppvärmda och exalterade inför nästa dans. Det blir lätt att tro att dansbandens låga blåst ut.
Men dansbanden är inte död, dock inte heller levande. Den har bara antagit andra former, liksom en vålnad. “Landsbygdskulturen” (som dansbanden tillsammans med Blues, country och folkmusiken blivit synonym med) finns kvar, det märks av då band såsom Torhamn Cruisers, Eddie Meduza och Joddla Med Siv samt traditionella dansband såsom Larz-Kristerz, Casanovas och Vikingarna fortfarande har en stor följarbas. Precis som alla andra genrer som blivit passé kommer aldrig dansbanden komma tillbaka till sin gyllene era av folkets park-spelningar, men större gemensamma dansbands-samlingar bör finnas. Viljan finns fortfarande. Folk vill fortfarande bugga och njuta av lättlyssnad dansband. Men dansbandsveckan, småspelningar och sketna lokalband som bara vill ha en slant för att lira med sina kompisar, såsom det undertecknat varit med i, är det enda som finns kvar från dansbandseran. Förutom EPA-dunken.
Kan man anse EPA-dunkkulturen som en typ av dansbandskultur? Gamlingar skriker nej, tonåringar skriker ja, jag viskar kanske. Kulturen av dansband har alltid varit i två, den mer fina och känslosamma dansbanden som ofta spelades för just danssyften, och den groteska Eddie Meduza-inriktningen, som var mindre rumsren. Det är den senare som främst spelas i EPA-sammanhang och därmed är den kulturform av dansband som används mest idag. Dansbanden har återigen blivit rebellisk, som den var när den tillkom (se dansbaneeländet). Detta kan tyda på att dansbanden börjar återgå till en gyllene era, där lyssnarbasen inte längre består av nostalgiska åldringar utan av unga människor som kan bidra till subkulturen. Det kan också bara vara en trend som kommer att plana ut i takt med att ungdomar skaffar körkort, slutar cruisa och hellre stannar hemma och kollar på På Spåret än att åka ut med sina polare. Tiden får utvisa.
Vad innebär detta för politiken, både den liberala och den allmänna? Nja, ingenting egentligen. Men det tyder på en politisk trend inom kulturen. Dansbanden började plana ut sekunden där staten började lägga sig i. Danstillståndet och den så kallade “dansbandsskatten” har mynnat ur en misstro för ett privat kulturliv och en misstro mot företagare som tjänar en hacka genom att ge människor vad de vill ha, roligt. Till skillnad från de ofta statligt subventionerade genrerna punk, klassisk och prog har dansbanden, likt metallen och poppen, ofta kapitalistiska förtecken. Genrerna har definierats av vissa entreprenörer som tagit risker och som lyckats. Inte minst gäller detta i dansbanden där fd riksdagsledamot Bert Karlsson har varit en ledande figur, utan honom hade dansbanden inte varit sig likt, trots att det skaver i själen att säga det. Dansbanden och epa-kulturen kanske har fått sitt moderna uppsving från moderna entreprenörer och artister som Fröken Snusk, Rasmus Gozzi, och Albatroz.
För liberaler och borgerliga bör vi på allvar beakta vad som händer på kulturfronten. Visst kan det vara nyttigt att separera politiken och kulturen, men i ett land som Sverige där kulturen styrts så länge av politiken visar kulturtrender även på den politiska. Vi måste beakta kulturen när vi filosoferar om politiken. Jag kan tycka att det är rätt tråkigt att LUF:s kulturpolitik kan sammanfattas på två(!) sidor i handlingsprogrammet. Vi är ju liberaler, vi vill ha ett levande kulturliv! Detta betyder inte att vi ska skriva in i HP att vi ska skänka halva statsbudgeten till kulturföreningar, men vi borde i alla fall ha politik! Jag vill därför ivra för att ni kulturengagerade läsare ska skriva fler kulturmotioner till nästa kongress, LUF ska bli, som vi är i alla andra frågor, det förbund med bäst kulturpolitik!
Livet är på många sätt oförutsägbart. En framtida partner kan uppenbaras i tjuven du ertappar på Ica, en arbetsgivare genom en avlägsen släktings salsakurs och från en dag till en annan rycks livet ur dina händer. Det som avgör är till stor del slumpen och eget handlande. I takt med välfärdsstatens framväxt har dock en tredje variabel tagit allt mer plats. Staten. Genom förbud, regleringar och socialt kompenserande har människans misstag i godhetens namn lagts till rätta. Men trots ädel intention är frågan om utvecklingen är värd att värna eller rasera?
Den som blir medlem i en liberal organisation eller ivrigt slukar klassiker skrivna av Smith, Friedman eller Berlin övertygas snabbt om individens bestående värde. Människan är rationell och agerar utifrån vad som bäst gynnar denna. Oavsett om det handlar om att välja skola till sina barn eller att styra över den egna inkomsten är individen ofta bäst lämpad att ta beslutet. Anledningen är lika simpel som förutsägbar. Den som påverkas av utfallet har ett starkare intresse av att minimera risker och skapa största värde genom minsta ansträngning. På samma sätt som företagaren ser sina anställda som mer än siffror på ett papper – bryr sig föräldrar mer om sina barn än vad kommunens skolhandläggare någonsin kommer att göra. Det blir således ett problem när det offentliga tar ett alltför stort ansvar och lägger sig i områden där individen har både vilja och kapacitet att själv ta sunda beslut.
Att varje morgon vakna med insikten att egna misstag alltid fångas upp av en hjälpande hand kan samtidigt skapa känsla av trygghet och förutsägbarhet. För den som tillfälligt lider av en depression, har svårt att få ekonomin att gå ihop eller nyligen förlorat en anhörig, är Sveriges sociala skyddsnät ett sätt att hålla näsan över vattenytan. Oavsett liberal beteckning är det få som i desperationens anda grämer sig över den offentligt finansierade sjukvården eller tillgången till A-kassa. Trots det finns ett problem i att sätta en alltför stor tillit till staten och förvänta sig att det offentliga alltid lägger dit en extra vedklabb när gnistan falnar.
Anledningarna är två. För det första kräver större offentliga insatser ett större kapital. I praktiken innebär det antingen högre skatter eller ytterligare omfördelning. Problemet med detta är att ett större kapitalflöde inte enbart ökar reformutrymmet, utan också risken för korruption och minskad varsamhet vid offentliga utgifter. Dessutom skapar en större stat, med rätta, högre krav på politisk leverans. Det är bra, men riskerar urholka förtroendet för politikens förmåga att lösa samhällsproblem i de fall förväntningar inte tillgodoses. I stället för att ha tillit till politiken riskerar således parallella samhällen växa fram där människor tar problem i egna händer eller isolerar sig från samhället.
För det andra gör förväntningar och tilltron till det offentliga att spontana interaktioner minskar. I stället för att genom grannsamverkan ta hand om snöröjning eller förekomma inbrott förutsätts att staten går in och tar ansvar. Det minskar individens ansvarskänsla samtidigt som naturliga mötesytor försvinner.
Men är detta verkligen ett reellt problem? Att staten möjliggör ett mer individualistiskt samhälle, utan behov av mellanmänskliga relationer, kan å ena sidan ses som en gåva från ovan. I stället för att ha gemensamt ansvar för snöröjning eller tvingas fråga släktingar om pengar för att sätta mat på bordet – kliver det offentliga in och stöttar upp vid en social eller ekonomisk knipa. För en liberal som ser människor som ettor eller nollor och helst slipper sociala kontakter torde detta vara den optimala lösningen. Å andra sidan innehåller den liberala ideologin fler aspekter än rent strikta nyttoargument. Bortom resonemang om arbetsdelning, marginaleffekter och lafferkurvan kikar toleransen fram som ett centralt värde.
En filosof som tidigt utforskade begreppet var Karl Popper. Han utvecklade redan år 1945 en paradox som utgick från att vi måste förbehålla oss rätten att tolerera det intoleranta men agera när intoleransen går för långt. Resonemanget kan låta sunt, men stöter snabbt på problem i att definiera intolerans. Medan en person anser det intolerant att måla religiösa karikatyrer – menar en annan att det är en självklarhet. I stället för att politiskt sätta ramar bör fokus därför ligga på att skapa spontana sammanslutningar för att förstå varandras olikheter och vattna toleransens träd.
Så trots att vi alla stundvis vacklar är inte statens hand alltid mest lämplig att fatta. Den kanske på kort sikt hjälper oss på fötter – men för att skapa långsiktig tillit och stabilitet krävs spontan mellanmänsklig samverkan. Att ge det offentliga alltför stort inflytande riskerar hämma denna utveckling och sätta käppar i toleransens hjul. I stället för att sätta dit pusslets sista bit, göms den i det offentligas alltför stora kostym.
Skjutvapen är väldigt obehagliga. De är, till skillnad från majoriteten av andra slags redskap, oftast skapade för att skada eller döda djur och människor. Samtidigt verkar det finnas en fascination bland många liberaler (främst hos dem på den nya sidan) för vapen.
Jag vill börja med att nämna att det här inte handlar om vapen som används för militära syften. Rätt vapen i rätt händer, för rätt syfte, är en grundbult i ett effektivt försvar. Ukraina är ett glasklart exempel på detta. Det är livsviktigt att vi i Sverige, och den demokratiska världen i helhet, producerar mest och bäst vapen i världen. Om inte vi ligger i framkant kommer andra, aggressiva, fientliga och antidemokratiska krafter ha det istället. Men militär tillgång till vapen och vapen för användning av civila är två väsensskilda politiska frågor.
En demokratisk stat fungerar bäst i ett samhälle med hög social tillit. Det är inte ett misstag att samma länder återfinns på listor av de mest demokratiska länderna och listor av de länder med högst social tillit. Vapen är här en faktor som kan få medborgarna i ett samhälle att förlora tillit till varandra och försvåra det samarbete och den organisering som krävs för en välfungerande demokrati. Trots att det inte finns en direkt koppling mellan skjutvapen förekomst är i ett samhälle och samhällets sociala tillit finns det en koppling mellan skjutvapensdödsfall och social tillit. Skjutvapens förekomst i samhället korrelerar sedan i allmänhet med förekomsten av skjutvapendödsfall. Som sagt är inte kopplingen direkt, vilket länder såsom Finland, där många äger vapen för jakt, är exempel av.
I grunden tror jag att fascinationen många liberaler har för skjutvapen kommer från en version av den amerikanska “beträd-inte-på-mig”-ismen, och en slags avmonopolisering av legitimt våld i samhället. Oftast handlar det om att kunna skydda sig själv och sin familj mot staten ifall den blir tyrannisk. Men även om man bortser från att det kommer vara mycket svårt för några libertarianer att kämpa en modern stats militär, så är det talande att man fokuserar på att kriga mot en tyrannisk stat istället för att skydda en demokratisk stat från att bli tyrannisk i första början.
Liberala demokratier kräver hög social tillit för att kunna fungera, och att ha en del av befolkningen som sitter och förbereder sig för ett kommande inbördeskrig brukar inte vara optimalt för tilliten. Ännu värre är det att många liberaler, som ska vara på frontlinjen för att skydda den liberala demokratin, också fascineras av samma tankar.Det är dags för denna fascination att sluta. Det är inte värdigt ett fritt samhälle att medborgare går runt när som helst redo att skjuta ihjäl varandra.
Forskningen är tydlig: Människor i dag lever lyckliga liv och det beror till stor del på marknadsekonomin. Intellektuella – ofta från vänster – som beskriver den moderna människan som alltmer olycklig har helt fel, skriver Rutger Brattström från tankesmedjan Timbro.
”Do you feel horrible? That’s capitalism baby.” Det är personen bakom TikTok-kontot TherapyJeff som pratar till sina 2,8 miljoner följare. Budskapet som förmedlas är han långt ifrån ensam om. Det har upprepats så mycket på sociala medier, kultursidor och fikaraster att många helt enkelt tar det för sanning. Men det är inte sant.
Bakom de förenklade budskapen på sociala medier finns en intellektuell rörelse som driver samma tes om den moderna människan som blir allt olyckligare trots, eller på grund av, ökat välstånd. Moderna tänkare som Slavoj Žižek, Byung-Chul Han, Barry Schwartz och Harmut Rosa hör till dess förespråkare, liksom Roland Paulsen i Sverige. Deras förklaringar skiljer sig något åt, mellan samhällets högt ställda förväntningar, friheten, valfriheten och det ökande livstempot. Men alla pekar de ut kapitalismen som boven i dramat.
Det är en berättelse som är värd att ta på allvar och som många människor känner igen sig i. Men vi måste också fråga oss: Finns det alls några empiriska belägg för de antaganden som görs? Det korta svaret är nej.
I mitt briefing paper ”Marknad skapar lycka – Lyckoforskningens oväntade slutsatser” som publicerades i juni har jag genom att sammanställa den senaste forskningen på området besvarat fyra frågor: 1) Har människor blivit olyckligare? 2) Blir vi lyckligare när vi blir rikare? 3) Kan för mycket frihet gå ut över lyckan? 4) Går livet fortare i dag än förr?
Svaret på var och en av dessa frågor står i skarp kontrast till uppfattningen om en allt olyckligare mänsklighet. Den tillgängliga statistiken visar att befolkningen i de absolut flesta länder har blivit lyckligare sedan mätningar började göras på 1960-talet. Befolkningen i länder som övergått till marknadsekonomiska system står för de största ökningarna. Rika länder är lyckligare än fattiga, och när ett land blir rikare blir det också lyckligare. Ekonomisk frihet och individuell autonomi är några av de viktigaste skälen.
Det finns också mycket svagt empiriskt stöd för att valfrihet skulle leda till beslutsförlamning och göra människor olyckliga. Det verkar inte heller som att människor i allmänhet har fler aktiviteter per dag eller känner sig mer stressade än tidigare. Tvärtom visar undersökningar att människor sover allt mer och har mer fritid än någonsin tidigare.
Inget samhälle är perfekt och det moderna samhället har otvivelaktigt sina brister. De marknadskritiska tänkarna kan ha rätt i att marknadssamhället har aspekter som gör människor olyckliga på marginalen. Men om man betraktar den större bilden är detta i allra högsta grad överkomliga problem för en mänsklighet som blir lyckligare och friskare.
Berättelsen om den allt olyckligare mänskligheten stämmer inte. Det är inget fel i att utgå från individuella erfarenheter, känslor och uppfattningar i filosofiska resonemang eller kulturdebatter. Det är rentav nödvändigt. Men om man argumenterar för marknadsekonomins avskaffande räcker det inte att utgå från känslor. Då krävs goda argument och korrekta empiriska antaganden.
Forskningen är glasklar. Enligt Ruut Veenhoven, grundare av World Database of Happiness är det tydligt att människan i dag ”lever längre och lyckligare än någonsin tidigare”. Det är någonting att värdesätta.
Rutger Brattström, författare till rapporten ”Marknad skapar lycka – Lyckoforskningens oväntade slutsatser” och projektledare inom ideologi på Timbro
1971 ockuperades det övergivna militärområdet Christiania i Danmark av en grupp aktivister. Syftet var att skapa en anarkistisk fristad för folk med alternativa livsstilar. Idag är Christiania mest känt för sin öppna droghandel och beskrivs ofta som en laglös stad, men är Christiania verkligen helt laglöst?
Sedan Christiania ockuperades har fristaden väckt starka reaktioner från samhället och danska myndigheter, som genom åren har försökt stänga ned fristaden. Den största anledningen till att Christiania är så kontroversiellt är på grund av den öppna droghandel av cannabis, en drog som är förbjuden i Danmark. Den öppna droghandeln skedde framförallt på “Pusher Street”, en gata som konstant bevakades och besöktes av polisen. Danska polisen besökte Pusher Street flera gånger per dag och arresterade de som säljer cannabis men trots den konstanta bevakningen av Pusher Street lyckas inte den danska polisen få stopp på försäljningen av cannabis. Den 27 augusti förra året stängdes Pusher Street ner efter en dödsskjutning i Christiania. Anledningen till att polisen inte lyckas stoppa droghandeln är för att det finns ett starkt motstånd bland Christianias invånare och att säljarna snabbt anpassar hur och när de säljer cannabis.
En vanlig missuppfattning om Christiania är att området är helt laglöst. Det går dock inte att säga att Christiania inte har några lagar, området egentligen inte står utanför dansk lag utan de som bor i Christiania följer bara inte den. Christianias invånare har tillsatt även egna regler där våld och tyngre droger är förbjudet. Egentligen går det inte att säga att dessa är egna regler då dansk lag redan förbjuder våld och tyngre droger. Även fast Christiania inte är helt laglöst så har det genom åren funnits olika grader av självständighet. Under vissa år har det varit uppenbart att den danska polisen inte har behandlat kriminaliteten i Christiania på samma sätt som i Köpenhamn. Under vissa år har den danska polisen inte gjort något åt droghandeln i Christiania.
En av grundtankarna när Christiania bildades var att det skulle vara en normbrytande stad, vilket bland annat speglas i arkitekturen och estetiken. Det är en stadsdel som är fylld av graffiti och egenbyggda färgglada hus som ofta består av återvunnet material. Detta gör att Christiania sticker ut från andra stadsdelar i sitt utseende, vilket har gjort det till en populär turistattraktion.
Christiania är intressant på många olika sätt. Dess historia, arkitektur, kultur och öppna handel av cannabis men även som socialt experiment. Vad händer när människor försöker skapa ett samhälle som står utanför lagen och sociala normer? Som det ser ut nu verkar experimentet inte fungera då det börjar mer likna resten av Köpenhamn.
Jag undrar hur det kommer sig att Sveriges andra och tredje stad, Göteborg och Malmö, måste förlita sig på bistånd ifrån Stockholm för att gå runt? Jag undrar hur det kommer sig att de till och med är de största bidragsmottagarna i hela utjämningssystemet? Och jag undrar framför allt hur vi tror att Sverige ska gå runt om detta fortsätter?
Kommunala utjämningsystemet är ett skämt. Det finns inga ursäkter för att Malmö och Göteborg ska behöva 5,9 respektive 3,6 MILJARDER kronor från Stockholm för att få ihop sina ekonomier. Jag kan förstå utjämning till Gällivare och Krokom, med alla de utmaningar glesbygdskommuner har. Men att två städer, båda positionerade i goda handelslägen bredvid två andra metropoler (Köpenhamn respektive Oslo) ska få en bra bit av sin budget subventionerad av storebrorsan är absurt.
Storstäderna ska vara motorerna som stöttar landsbygden i ett land, men jag antar att Göteborg och Malmö räknas som landsbygd i Sverige. Hur vi ens accepterat att endast en (1) stad i Sverige ska vara nettogivare till ekonomin fattar jag inte. Jag skriver inte detta enkom för att klanka ner på göteborgare och Malmöbor (även om det är ett nöje), utan även för de följder det får för den landsbygdspolitik alla partier låtsas ta på allvar. Hur ska vi ha råd att stötta en utarmad, åldrande glesbygd när vi har två storstäder som vägrar flytta hemifrån?
Tänk vilken skillnad de 9,5 MILJARDER kronor Göteborg och Malmö får hade kunnat göra för de kommuner som faktiskt behöver det stödet. I kommuner med långa avstånd och åldrande befolkning behövs ett grundläggande stöd för exempelvis skola och äldrevård. Men i stället för att hjälpa de som av förklarliga skäl hamnat efter prioriterar vi subventioner till de som med rimlig egen ansträngning borde kunna ta sig upp på prispallens andra- och tredjeplats.
Vi riskerar att bli som Storbritannien. London är så överlägset rikare än resten av landet att Storbritannien har kallats ”en metropol hopklistrat med ett Bulgarien”. Inga försök att fördela denna rikedom över landet har lyckats, för välfärd kommer inte från fördelning, det kommer från tillväxt. Om vi sätter låga förväntningar på alla städer förutom Stockholm kommer vi till slut ha ett land där endast en stad finansierar alla andra, ja vi är som sagt redan snudd på där. Självklart håller inte Malmös och Göteborgs kommun med. Malmö har till och med en egen webbsida med ursäkter (jag antar att de 150 kommunikatörerna behövde något att göra).
Hur löser vi detta? Ett system byggt på bidrag är svårt att förändra. En lokal ekonomi byggd på bidrag tenderar att attrahera bidragspositiva partier och personer, som i sin tur kommer göra allt i sin makt för att se till att bidragen fortsätter rulla in. Vill vi se skillnaden mellan en fördelningspositiv och tillväxtpositiv ekonomi på internationell nivå kan vi jämföra Sverige med Schweiz. Vi hade högre BNP per capita 1977. Nu får snittschweizaren cirka 185 000 kr mer på kontot. Per år! Vill vi se skillnaden på en nationell nivå kan vi jämföra Göteborg med Stockholm.
Vad vill jag ha sagt med denna MUF-klingande monolog? Förväntningar är viktigt. Vi måste tro på ett Sverige där åtminstone våra storstäder kan stå på egna ben. Vi måste tro på en ekonomi bygd på tillväxt, inte fördelning. Och vi stockholmare måste sparka ut er andra ur pojkrummet. Det är för ert eget bästa.
Liberal Ungdom 