Dechargen, beredningsutskottet och ansvarsfriheten. Det kanske inte är det roligaste. Men formalia får inte underskattas. Den lägger grunden för förbundets överlevnad. 

En gång per år. När hösten knackar på dörren och solen sjunker allt hastigare samlas Liberala ungdomsförbundet i en kvalmig skola någonstans i vårt avlånga land. Där seminarier arrangeras och tredjeårselever traditionsenligt spenderar sina sista gymnasieminuter – låter vi argument flyga och åsikter slå som spön i backen. Men trots att tyckande är vårt fundament får vi aldrig glömma formalians förtrollande glans. Kanske är det beslut om ansvarsfrihet och dechargeutskottets utlåtande som är kongressens faktiska höjdpunkt?

Under torsdagskvällen tas kongressens första beslut. Förhandlingsordning antas, beredningsutskott utses, verksamhetsplanens uppfyllelse presenteras och dechargeutskottet kommer med sitt utlåtande. Dessutom behandlas frågan om ”ansvar” eller ”ansvarsfrihet”.

I detta inledande skede faller klubban ofta snabbt och utan större betänksamhet. Det är sällan någon begär ordet och ifrågasätter. Trots detta är besluten, som ofta krävt stort förarbete, av största vikt för kongressens framåtskridande och förbundets framtid. Medan beredningsutskottet finns till för att hantera extra kniviga frågor som uppkommer under kongressen, anger förhandlingsordningen villkor för bland annat talartid. Dechargeutskottet har granskat att förbundsstyrelsen under året följt stadgar och in i det sista kämpar styrelsen för att kunna bocka av ytterligare en punkt på den verksamhetsplan som antagits tillsammans med landets distriktsordföranden.

Att bry sig om dessa frågor är inte enbart en symbolhandling, utan ett sätt att säkerställa att ansvariga tvingas stå till svars och förbundet utvecklas i rätt riktning. Det är inte fråga om liv och död, men möjligen om en levande eller sakta utdöende organisation.

Ett exempel på när dessa ”tråkiga” beslut lett till verklig förändring kan vi läsa om i jubileumsboken Alla tiders Luf. I texten ”Nördarnas Förbund” skriver Thea Andersson, tidigare förbundssekreterare, om hur ett beslut på kongressen 2015 fick förbundet att ta en helt ny riktning. Förbundsstyrelsen hade fram till dess haft ensam makt över verksamhetsplanen – någonting som ledde till att mindre distrikts medlems– och värvningsproblem inte togs på allvar. År 2013 hade förbundet inget värvningsmål och förbundsstyrelsen talade om nya medlemmar som en kostnad. Detta kom att ändras efter en stadgeändring 2015 som innebar att distriktsrådet (organ för landets distriktsordföranden) fick stort inflytande över verksamhetsplanen.

Det går inte att förneka att förutsägbarhet är viktigt för att människor ska våga och vilja agera. På samma sätt som Trumps tullkrig skapar en osäkerhet hos investerare världen över – skapar en ovisshet om förbundsstyrelsens befogenheter en osäkerhet hos förbundets medlemmar. Det är därför av stor vikt att LUF:s medlemmar har koll på förbundets stadgar och tar vara på den möjlighet som ges att varje år granska förbundsstyrelsens tidigare ageranden och besluta om dess framtida.

Adam Furustam
Hannes Eek
Skribenter Liberal ungdom

Kongressen i augusti kan avgöra mer än vad bara LUF tycker. Det kan bestämma Liberalernas åsikter, och även svensk lag.

Liberalernas framtid står på spel. I opinionsmätningarna ligger de under riksdagsspärren. Besluten som fattas på kongressen har, och kommer, att väga tungt – både i valrörelsen och i vägen mot ett liberalare Sverige. Besluten är en viktig del av processen för ett friare Sverige. I dagens politik krävs ett liberalt Liberalerna som kämpar mot populism och extremism. Under kongresshelgen har vi möjligheten att ha en betydande roll i partiets kommande politik. Men de reformer och förslag som kommer bära oss över riksdagsspärren, de reformer som leder till ett friare Sverige, beslutar under kongressen. LUF har under drygt 90 års tid varit en frihetsrörelse att räkna med, på kongressen sätter vi prägel på svensk politik. Och har därigenom inte bara ändrat Liberalerna, utan även svensk lag. 

På landsmötet 2021 fick LUF igenom många vinster. Tack vare LUF blev Liberalerna för att utreda effekterna av narkotikakriminaliseringen, tillåta abortpiller över disk och att familjeåterförening ska fortsättas värna i asylrätten. Det är även på grund av LUF Liberalerna är emot att införa anonyma vittnen och emot att det ska gå att återkalla medborgarskap. Även på landsmötet 2023 fick LUF igenom en del motioner. Bland annat nationell insatsstyrka mot tvångsäktenskap, slopad vetorätt i EU och stärkta relationer med Taiwan. LUF fick igenom så mycket förslag att vår tidigare förbundsordförande och nuvarande klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari utnämndes till mäktigast under 30 av Expressen i januari 2022. LUF har ett stort inflytande i L. 

Det finns t o m riksdagsbeslut som från början var en motion till en LUF kongress. Till exempel var förbudet mot hämndporr från början en LUF-motion. Innan 2018 fanns det ingen heltäckande lagstiftning mot hämndporr. Förövare gick fria på grund av en otydlig lagstiftning och offer stod utan upprättelse. Efter lagen inträde kunde SVT rapportera den 21 oktober 2018 att 9 personer hade kunnat dömas i tingsrätten. En man i Borås dömdes till 9 månaders fängelse efter att han hade spridit en film på sin före detta partner. LUF lyckades påverka och göra skillnad i människors liv.

I höst har vi chansen att påverka partiet och svensk politik på det kommande landsmötet. Vad vi kommer kämpa för kommer beslutas på kongressen. Vad blir nästa hämndporr-, tvångsäktenskap- eller Nato-fråga? Nästa frihetsreform kan vara en av motionerna på kongressen. På kongressen formar vi inte bara morgondagens politik – vi skriver nästa kapitel i berättelsen om ett friare Sverige. De beslut vi tar på kongressen kan vara avgörande för Liberalernas roll i svensk politik.

Linn Danell
Maja Nilsson
Skribenter Liberal ungdom

När jag en gång klev in i Liberala ungdomsförbundet var debattklimatet precis lika intensivt som idag. Diskussionerna kunde vara hetsiga, oavsett om det gällde skatter, skolpolitik eller skogsbruk. Meningarna gick lika ofta isär som de gick samman. Precis som det ska vara i en rörelse som lever och andas politik. Men det fanns också saker som var så självklara för oss att de inte ens var uppe för diskussion. Fri invandring, en europeisk federation och cannabislegalisering var exempel på sådant som vi såg som självklara, trots att dessa åsikter uppfattas som kontroversiella utanför vårt lilla liberala hörn av samhället.

För mig har narkotikapolitiken alltid varit en hjärtefråga. Min frustration bottnar i att forskningen och verkligheten kolliderar med samhällets djupt rotade fördomar och rädsla för förändring. Att ge vård istället för straff till den som är beroende borde vara självklart men uppfattas fortfarande som kontroversiellt. Sanningen är att alla redan vet att dagens narkotikapolitik har misslyckats och att det enda rimliga är att hitta en ny väg framåt. Frågan handlar inte längre om vi ska legalisera – utan hur.

När jag valde cannabislegalisering som en av mina främsta profilfrågor i riksdagsvalet 2022 möttes jag av tveksamhet, oro och avrådan från partiet – som om jag hade öppnat dörren till något tabubelagt. Ur ett europeiskt perspektiv är det nästan obegripligt att Liberalerna fortfarande håller kvar vid föreställningen att åsikten är någon slags ungdomlig provokation från LUF, medan Liberalernas systerpartier i länder som Tyskland, Norge, Nederländerna och Storbritannien redan tagit tydlig ställning i frågan och håller med oss i LUF.

Visst, förändring kan vara obekvämt – men det betyder inte att det är fel. Vi har rätt, det vet vi. Och ännu viktigare: vi kan luta oss mot forskning och argument om frihet och empati för vår sak, snarare än lögner och moralism.

Det vi idag betraktar som självklart kommer tids nog att vinna gehör. Kanske inte imorgon eller nästa vecka, men en dag kommer vi – precis som så många gånger tidigare – att blicka tillbaka och konstatera att vi faktiskt hade rätt hela tiden.

Anton Holmlund
Förbundsordförande

Den 14 februari var det återigen dags för säkerhetskonferensen i München, på vilken den amerikanska vicepresidenten JD Vance skulle hålla sitt första egna linjetal. Talet orsakade stora rubriker när han bland annat anklagade Europa för att nedmontera yttrandefriheten och slarva med försvaret. Enligt utsagor var det upprörande för Europas ledare att höra.

Efter Vances tal bröt det ut en typ av pseudodebatt om huruvida han hade rätt i att både Europas försvar och yttrandefrihet brister. Ingen blir däremot upprörd över en uppmaning att behöva ta ansvar för sitt försvar. Det är en pseudodebatt eftersom det är helt ointressant i jämförelse med vad han inledde med: att det största hotet mot Europa inte kommer från Ryssland, Kina, eller Iran, utan att det kommer inifrån.

Det är i ljuset av det budskapet som resten av talet bör tolkas. Talet var inte en hård, men välvillig, uppmaning till en allierad. Det var en rakt igenom relativisering av hotet från autokratiska stater som vill oss illa. Ur detta uppstår upprördheten, inte ur sifferexerciser om försvarssatsningar.

Det har inte framgått för alla. Kristianstadsbladets redaktör Sofia Nerbrand skriver i sin ledarkrönika ”Du bör lyssna på Vance budskap till Europa”. Debattören Henrik Jönsson instämmer och titulerar sin ledare i Göteborgs-Posten med ”Att erkänna Europas problem är inte putinvänligt”. Malin Ekman påstår själv på X att det är ” Intressant att få debattörer m.fl. förmår förhålla sig intellektuellt till JD Vances kritik, utan i stället framstår personligt förnärmade av den.” Vicepresidentens kritiker skulle sluta misstolka, och istället lyssna på hans ord.

Först när Trump kallar Zelenskyy för diktator och beskyller Ukraina för kriget börjar Vance sympatisörer att pudla. ”Ni som följer mig vet att jag aldrig varit en Trump-fan” skriver Jönsson på X och kallar Trumps nya linje för ”bat shit crazy”. Den sista droppen är bråket i Vita Huset den 28 februari, varefter Jönsson publicerar en avbön i Timbros Smedjan där han sörjer att USA sviker frihetens värden. Så sent som i december skulle Trump få hans röst.

Den som chockas av utvecklingen i frågan om Ukraina har varit blind, döv, eller både och. Utvecklingen i Trumplägret har varit känd åtminstone sedan primärvalet när stödpaket drogs i långbänk. Under valrörelsen gjorde Trump det till vallöfte att avsluta Ukrainakriget, underförstått genom att inte stödja Ukraina genom ännu en krigsvinter. Det finns inga ursäkter för att inte ha vetat.

Administrationens sympatisörer har fått sig en törn av sveket av Europa och Ukraina. Men så länge administrationen sitter kommer nya högerpersonligheter attraheras av Trumps och Vance ideologiska projekt. Unga är redan övertygade, i Tyskland var AfD störst bland 18-24 åringar. Att motverka den rörelsen är vårt viktigaste projekt kommande årtionde.

Jonathan Ahlström
Skribent Liberal ungdom

Det är lätt att förundrat lyfta ögonbrynen när jämnåriga LUF-medlemmar engagerat argumenterar för riksbankens avskaffande och vapenlicensens förkastlighet. Låt dem dansa i ordväxlingarnas hårda vind från vänner som aldrig sett vapen, än mindre använt ett. Lika lätt är det att hånfullt ironisera Ung Vänsters vilja till ett klasslöst samhälle genom revolution. Men kanske är det enbart olika sidor av samma mynt. En vilja till ideologisk renlärighet och extrem bokstavstolkning. Och är det verkligen så fel med kontroverser byggda på ideologiska argument?

Samtiden kan i mångt och mycket beskrivas som pragmatismens era. En tillvaro där den fria tankens atmosfär har ersatts av parlamentariska realiteter och ideologisk triangulering. Det viktiga är ofta inte politikens ideologiska förankring – utan stödet från väljarna och möjligheten att nå makt. Liberalerna släpper inte enbart fram, utan välkomnar, repressiv politik. Och Socialdemokraterna binder avtal innehållande avregleringar och skattesänkningar.

Problematiken med pragmatismens intåg och ideologins minskade betydelse har dock uppmärksammats även historiskt. Under 1950-talet myntade tänkare såsom Raymond Aron och Herbert Tingsten uttryck som “avideologisering” och “ideologiernas död”. Efter att ideologin dominerat under andra världskriget och dessförinnan rösträttskampen – ansågs det viktigare att säkerställa smör på brödet och salt i gröten. Ideologin tappade mark och balanserar möjligen än på ruinens brant.

Men är lösningen verkligen att låta kontroverser dominera? Trots att tanken sannolikt upplevs avskräckande – är det de facto dåtidens kontroverser som format samtidens politik. När Liberala ungdomsförbundet under 90-talet förespråkade NATO-inträde sågs det som en utopi. Detsamma gällde rusdryckesförbudsfrågan samt TV-monopolets avskaffande. I dag är det inte enbart vår politik, utan Sveriges samtid.

Som framtidens liberala förkämpar bör vi därför inte enbart acceptera, utan också välkomna, kontroverser med ideologiska förtecken. För att undvika ideologisk stagnation och låta de liberala idealen vara mer än en chimär för politisk organisering – krävs att vi ständigt tänjer på dess yttre gränser och ser kontroversen som ett naturligt inslag i politikutvecklingen. Det må inte alltid vara populärt, men en ideologiskt medveten företrädare är alltid bättre än motsatsen.

Adam Furustam
Skribent Liberal ungdom

Sex har alltid varit ett kontrovesiellt ämne. Idag är frågan om huruvida OnlyFans, en webbsida där man kan sälja både nakenbilder och porr, utnyttjar kvinnor en aktuell fråga. Frågan är väldigt kontroversiell, men det finns en ännu mer kontroversiell fråga – så pass kontroversiell att det knappt finns en debatt: prostitutionsfrågan. 

I Sverige är det olagligt att köpa sex, men det är lagligt att sälja. Det beror på att man vill skydda och hjälpa prostituerade istället för att straffa dem. Detta låter ju bra i teorin, man straffar köparen och skyddar samtidigt säljaren. Problemet är att vår lagstiftning faktiskt inte alls skyddar säljaren. Konsekvensen av kriminaliserat sexköp är att det blir köparen som bestämmer villkoren, då det är den som blir straffad om polisen kommer. Det kan till exempel leda till att köparen bestämmer plats, vilket ofta leder till osäkra platser då man väljer avlägsna platser där polisen inte når. Detta gör att ifall köparen skulle skada den prostituerade så skulle det bli svårare eller omöjligt att kunna få hjälp. Ett annat problem är att när sexköp är olagligt så kan inte försäljning av sex räknas som ett yrke. Detta gör att sexarbetare inte får ta del av rättigheter som andra yrken har – de blir helt uteslutna från det sociala skyddet. Sveriges lagstiftning är inte hållbar. 

Nederländerna har en annan lagstiftning än Sverige. Där är det lagligt att både sälja och köpa sex. Det låter helt sinnessjukt för de flesta svenskar, är folk helt galna i Nederländerna? Nederländerna har dock helt rätt. Deras lagstiftning leder till en ökad säkerhet för prostituerade. Det blir säkert eftersom sexarbetaren får makten. Sexarbetare i Nederländerna vågar till exempel polisanmäla köpare som inte följer överenskommelser. De får även makt att välja säkra platser där de lättare kan få hjälp ifall det skulle inträffa en farlig situation. Sexarbetare har till skillnad från i Sverige samma rättigheter som andra yrken. Nederländernas lagstiftning fungerar mycket bättre än Sveriges.     

Det är dags att börja använda Nederländerna som förebild när det kommer till sexköp. Sveriges lagstiftning skadar sexarbetare och ger makten till den som köper. Lagstiftningen ses idag av många som helt felfri, så felfri att det knappt finns en debatt. Sexarbetare är människor som förtjänar säkerhet och samma rättigheter som alla andra arbetare.

Linn Danell
Skribent Liberal ungdom

Drygt 25 år har gått sedan Lars Noréns pjäs 7:3 hade premiär. I föreställningen medverkade tre grovt kriminella interner, som på scen samtalade med regissören Lars Noréns alter ego om diverse samhällsfrågor.  Pjäsen var, och är än idag, kontroversiell och ofta negativt omnämnd. Delvis på grund av Malexandermorden, som begicks av bland andra den medverkande Tony Olsson, dagen efter sista föreställningen och där två poliser miste sina liv. Men kanske framför allt för att två av internerna var öppna nazister som gav uttryck för antisemitiska åsikter på scen.

Självklart var jag själv inte vid liv under pjäsens framförande. Det var egentligen först efter att jag såg SVT:s dramatisering Smärtpunkten som jag fick upp ögonen för skandalen och knäckfrågan i debatten: Vad gör vi i en demokrati med dem som använder sig av demokratins medel för att urholka demokratin? En fråga som kanske är ännu mer relevant idag. För visst blir man rasande av Trumps och Vances lögner i mötet med Zelenskyj. Trump och Vance, som via demokratins yttrandefrihet och fria val lyckats ta sig till makten, vänder nu ryggen mot demokratiska Europa och flirtar istället med Putins Ryssland. Hela cirkusen får en att grubbla över hur Trump lyckats komma till makten i ett demokratiskt land – inte bara en, utan två gånger!

Enligt min uppfattning finns det tre sätt att bemöta sådana som Trump. Man kan välja att antingen förbjuda, ignorera eller bemöta de åsikter som utgör hot mot demokratin eller är hatiska mot vissa grupper. Förbud och ignorering är ofta direkt kontraproduktivt, då problem som inte tas upp eller ännu värre tystas brukar växa. Därför är det inte konstigt att många liberaler väljer att debattera eller bemöta antidemokratiska åsikter. Tyvärr finns det problem med det tillvägagångssättet också.

När 7:3 framfördes applåderade många i publiken trots nazismen som de nyss hade bevittnat på scen. Men i takt med att debatten tog fart föll de två internerna ännu djupare in i sin ideologi – något som kulminerade i Malexandermorden.

Det är sannerligen inte lätt att bemöta människor med helt andra utgångspunkter än en själv. Världen kändes så oerhört mörk när jag, strax efter haveriet i Vita huset, scrollade på X och fann hur många som gav sig på Zelenskyj istället för Trump. Där allt jag såg var lögner från Trump och hur Zelenskyj diplomatiskt ställde Vance en fråga, verkade andra se respektlöshet från den ukrainska presidentens sida. Det är som om det inte går att vinna. Oavsett vad man gör hittar antidemokrater sätt att vända på verkligheten och få motståndaren att framstå som osympatisk.Frågan blir då densamma som från pjäsen 7:3: Hur hanterar vi dem som använder sig av demokratins medel för att urholka demokratin? 

Hannes Eek
Skribent Liberal ungdom

Liberalerna – ett parti fylld med kontroverser. De har röstfiskat i grumligt vatten, blinkat med högerögat och bidragit med en dålig norgehistoria – en riktig pannkaka. Är det inte lite kontroversiellt i dagens samhälle att öppet erkänna att man röstar på Liberalerna? 

En kontrovers uppstår när åsikter går isär i en viss fråga, vilket ibland leder till konflikt eller debatt. Liberalerna har länge varit kända för att öppet diskutera sina kontroverser, men har också bidragit till ett och annan minnesvärt kontroversiellt förslag eller uttalande – från lejonkungens språktest, Friggebos misslyckande allsångsförsök, till Sabunis flykt till Norge vid eventuellt krig och Wibbles dröm om att alla svenskar skulle ha en årslön på banken samt Rominas u-sväng in på Rosenbad. Liberalerna har länge hållit fast vid sin linje och fortsatt driva sina kontroversiella förslag i hopp om att uppnå en önskad effekt. Sedan Johan Pehrson byttes in som målvakt i tredje perioden har det stått klart att Liberalerna varit i underläge länge – och nu försöker förmedla vad väljarna kan förvänta sig av dem: språktest för tvååringar, omhändertagande av gängkriminellas barn på BB och barnlås på telefonen. Dessa populära förslag tycks alla ha ett gemensamt syfte – att inskränka den individuella friheten. 

Under den senaste mandatperioden har flera utspel från “grillmästaren” väckt frågor om hans politik verkligen är förankrad i partiprogrammet. Pehrson har det senaste åren visat prov på en odemokratisk ledarstil. Om politiken saknar förankring i det som partiet har beslutat, kan man med rätta ifrågasätta om Liberalerna verkligen är en demokratisk organisation.  Det känns som att vi liberaler alltid har strävat efter att bli en parentes i historien. Inför valrörelsen 2026 säger vi nej till allt och alla, och vi börjar låta som Annie under hennes storhetstid. Men när stödröster är det enda vinnande konceptet för att hålla oss kvar i riksdagen, känns det som att Pehrson vill begrava Liberalerna, och istället bli partiledare för det krisande Centerpartiet eller kompis med Jimmie. 

 Är det då kontroversiellt att vara med i Liberalerna i dagens samhälle? Just nu verkar det som att partiet är på väg åt ett osäkert håll med kortsiktig populism som utgångspunkt, och det är nästan skrämmande. Det finns varken tydliga alternativ, bra idéer eller någon framtidstro som kan ta partiet framåt. Behovet av en pragmatiskt och reformistisk liberalism har aldrig varit större. Partiet behöver återvända till sin ideologiska kompass, fokusera på det som är viktigt och våga vara mindre spektakulära och kontroversiella. Om det görs finns det större chans att de överlever. I en tid då åsikterna om framtiden är starkt delade, är det viktigt att förstå att framtiden inte är något avlägset: den är redan en del av vardagen. 

Alvin Landström
Skribent Liberal ungdom

“Kan ni hindra min mamma från att handla hos er?” Denna fråga har systembolagets arbetare fått. Frågan skildrar baksidan av alkohol, bortom roliga fester och trevliga middagar, till barn och anhöriga som påverkas gravt. Detta ligger till grund för att alkoholmarknaden behöver regleras och alkoholmonopolet måste bevaras. Människor är kapabla att fatta sina egna beslut, men var går gränsen? I vilken utsträckning får man inskränka en annan persons trygghet och frihet?

Alkoholkonsumtion innebär en rad hälsorisker, därtill: psykiska sjukdomar, nervskador, leverskador och högt blodtryck. Men vad en individ gör med sin kropp är ett val personen i fråga själv är kapabel att ta. Problemet är att alkohol är ett gift som bland annat påverkar konsekvenstänket och omdömet. Därför utförs handlingar som inskränker andra individers frihet i alkoholiserat tillstånd i alltför stor utsträckning.

Framförallt far barn ofta illa av föräldrarnas alkoholmissbruk. Enligt Folkhälsomyndigheten har barn och unga som växer upp i familjer med missbruk högre risk att själva utveckla såväl psykisk som fysisk ohälsa jämfört med andra barn. Det är också vanligt att skolarbetet och skolresultaten påverkas negativt för dessa barn. Förutom att barnen hamnar i en maktlös position i hemmet har barnet även uppförsbacke i skolan, vilket påverkar dennes chanser att nå sin fulla potential och bygga ett bättre liv för sig själv.

Marknadsmekanismer och konkurrens är bra i de flesta avseenden. Men konkurrens och brett utbud av alkohol pressar priserna. Bättre tillgänglighet ökar konsumtionen. 2001 infördes lördagsöppet på Systembolaget och efter det rapporterades en ökad konsumtion. WHO (världshälsoorganisationen) har tre verktyg som används för att begränsa alkoholskadorna: Priset på alkohol, tillgången på alkohol och reglerad marknadsföring. Dessa funktioner fyller systembolaget.

I Sverige har vi en annan alkoholkultur än stora delar av Europa. I Sverige dricker vi generellt mer sällan, men när vi väl festar då festar vi rejält! Detta måste tas i beaktning i alkoholpolitiken. Det ska inte vara möjligt att handla alkohol i ett uppenbart berusat tillstånd.

Den genomsnittlige svensken har ett lager hemma motsvarande två månaders alkoholkonsumtion, ett vanligt symtom på alkoholism är att personen i fråga dricker allt som konsumerats. I ett uppenbart berusat tillstånd får man inte handla på systemet. Vilket kan inge en trygghet hos anhöriga. När det inhandlade är slut, då är det slut, det är inte mer på ingång.

Vill du hålla en fest: planera! Vill du bjuda på ett glas vin till middagen: planera! Vill du ta en bärs: planera! Klarar du inte att planera dina inköp är du en del av problemet.

Maja Nilsson
Skribent Liberal ungdom

Allmän värnplikt är redan i dag en väldigt kontroversiell fråga. Detta kompliceras ytterligare i svensk lag, då man inte får mana till totalvägran. Är detta verkligen rätt?

När mitt politiska medvetande bildades gjorde den så främst ur ett motstånd mot allmän värnplikt. När värnpliktsdebatten då tog fart igen för någon månad sen, p g a det tragiska självmordet av värnpliktige Alma Sigvardsson (P4 Kalmar, 16/1-25), rusades min gamla radikala ådra fram. Jag ville uppmana alla de som tvingas in i försvarsmakten, utan att själva vilja, att vägra tjänsten. Men så får man inte göra.

I Sverige har vi nämligen en lag mot att uppmana svikande av medborgerlig plikt, gör man detta döms man för uppvigling (16 kap. 5§ BrB). Nog kan det vara så att risken för åtal är mycket låg, men det bortser inte från det faktum att det är en olaglig handling. Det räcker gott för att skrämma människor från att säga vad de vill om värnplikten, till de som tvingas genomgå den. Är försvarsmakten verkligen så fragil att det krävs både ett tvång till tjänsten i samband med ett förbud från att kunna uttrycka sig om det ordentligt?

Det bör nämnas att brottsrubricering uppvigling inte bara är tillämplig vid uppmaning till svikande av medborgerlig plikt, utan även uppmaning till brott eller ohörsamhet mot myndighet. Om just uppmaning till brott bör vara olaglig är i min åsyn en helt annan fråga. Att mana till våldsdåd eller skattebrott är ju självklart totalt annorlunda från att mana någon att inte underkasta sig nio månaders slavarbete.

Att det gäller ett hot mot yttrandefriheten amplifieras när man inser att ett förbud sällan bara straffar den som det är tänkt att göra. Det sätter tvivel på handlingar som kanske inte var lagstiftarens mening. Att diskutera systemet av allmän värnplikt förhindras inte av denna lag, men kanske går man lite på tårna när man berör ämnet. “Skulle denna ordalydelse kunna tolkas som att jag manar till totalvägran?” är en tanke som själv slagit mig. Lagstiftningen leder alltså inte bara till censur i sin menade form, utan även genom självcensur och överförsiktighet.

För liberaler som oss månar om yttrande- och tryckfrihet i alla dess former bör denna lagstiftning ses som ett rejält hot. Ska det verkligen vara olagligt att mana till att värnpliktiga överger sin tjänst? Eller för att dra det i sin spets, att under krigstid gå ut med en megafon och skrika på soldaterna att lägga ner sina vapen och åka hem? Ja säger jag – även om jag själv känner att det senare är moraliskt förkastligt, och det tidigare något av en gråzon. Det fria ordet bör så sällan som möjligt inskränkas – och aldrig någonsin mot statens institutioner.

Alfons Carlsson
Redaktör Liberal ungdom