Alltför ofta reduceras kultur till de sköna konsterna: en teateruppsättning, ett musikstycke, eller en oljemålning. Det är inte konstigt. För att kunna göra politik av kulturen måste den definieras och avgränsas. Men redan där uppstår felet.

Kultur är inte ett samlingsnamn för olika aktiviteter eller konstarter, utan något mycket större och svårare att ringa in. Vi lever, skapar och omskapar kulturen varje dag tillsammans. Kulturen är i ständig förändring, och det blir egentligen missvisande att prata om kulturen i bestämd form. I verkligheten rör sig om otaliga kulturella sammanhang som hela tiden överlappar, blandas och bryts mot varandra. Kultur är våra gemensamma referensramar, men det betyder inte att dessa referensramar är universella, utan de förskjuts, tolkas om och ser olika ut för varje individ. 

En EPA-raggare från landsbygden och en rappare från förorten omfattas av samma kulturpolitik men lever knappast med samma kulturella referensramar.

Plötsligt kan också en hel kultur kastas omkull. Tekniska framsteg som filmkameran, radion, television eller internet har förändrat spelplanen och riktningen för hela den kulturella processen, utan att någon kunnat förutse det. De som tidigare kunde ha monopol på uppmärksamheten och kulturella uttryck får nu se sig utmanad av vem som helst med en mobilkamera.

Just därför är det omöjligt för politiken att hålla jämna steg med den ständigt föränderliga processen som kulturen är. Faran uppstår när kulturpolitiska beslut koncentreras till ett fåtal centrala beslutsfattare snarare än av individer själva. Precis som ingen central myndighet kan planera en marknad kan ingen kulturpolitiker överblicka, kartlägga och styra något så mångskiftande som kultur utan att ständigt begränsa den vid varje hörn.

Konsekvensen av denna politik blir att kulturpolitiken blir en arena för bidragsentreprenörer. Etablerade institutioner och konstnärer bråkar om skattepengar och makten att definiera vad som ska “räknas” som kultur, samtidigt som allmänhetens engagemang för deras verksamhet är på tillbakagång.

Jag tror inte att kulturpolitikerna har onda intentioner, tvärtom. Men centralstyrningen får ändå negativa följder. Dessutom finns det alltid en inbyggd risk att kulturen börjar styras av politiker som faktiskt har onda intentioner, och som använder bidragskranen för att främja sin egen agenda och sina egna vänner. Även principen om armlängds avstånd kan inte dölja att staten, genom sin roll som förmedlare av bidrag, blir en domare över vilken kultur som anses värdig eller inte.

Staten ska inte lägga sig i kulturen. Vare genom att styra innehållet eller vilka som ska få finansiering. Kultur är olika saker för olika människor, och det är vi själva – individerna – som ska avgöra vilken kultur som är värd att stödja och bevara.

Anton Holmlund
Förbundsordförande

Anton Holmlund
Förbundsordförande

De rödgröna och Sverigedemokraternas lärdom behöver även bli vår

Sverigedemokraternas Mattias Karlssons ledord ”Politiken är nedströms kulturen” är en fras som mer än någon annan har definierat vår politiska tid. Perspektivet innebär att genom kulturell förändring – normer, traditioner, värderingar – formas politiken därefter. Formuleringen är också kuslig eftersom den förklarar den alternativa och konservativa högerns framgångar de senaste 15 åren. Den kulturella förändringen i synen på invandring, öppenhet, och globalisering har sedan 2016 alltid varit uppenbar, närvarande, men aldrig upplevts så påtaglig och beständig som efter Donald Trumps återkomst i Vita Huset.

Sverigedemokraternas framgångar har gått parallellt med den amerikanska utvecklingen, men har i alla bemärkelser varit skickliga på att skapa sina egna framgångar – och det gjorde de på nätet.

Som utanför den politiska värmen och skeptisk till traditionella medier föll opinionsutbildning på nätet sig naturligt för ett parti som vill växa. Redan i april 2010 var Sverigedemokraterna dominerande – deras Facebooksida var med sina 24 600 följare större än samtliga riksdagspartier (SvD, April 2010) Tillsammans med några partivänliga bloggar (Politiskt Inkorrekt, Fria Nyheter) och nättidningar (Fria Tider, senare även Bulletin) lyckades inte partiet bara ta sig in i riksdagen utan även omstöpa svensk politisk debatt. Nyhetskanalen Riks, nu formellt självständigt från men för alltid förknippad med partiet, har blivit till ett nytt nyhetsimperium. Sverigedemokraterna har försökt härma den sortens institutionsbyggande som Socialdemokraterna länge var kända för.

Efter valförlusten 2022 förstod den samlade vänstern också vikten av en rödgrön mediesfär. Sedan dess har de bildat en ledarsida (Dagens ETC), en klimatpolitisk granskare på Instagram (Klimatgranskaren), och en medieakademi för opinionsbildare (Schyst). Som grädde på moset har SSU dominerat Tiktok i åratal och är därmed alltid först med att nå ut till unga. Vår rörelse har tvärtom avstått Tiktok, på goda grunder, men med det höga priset att vårt kulturella och politiska inflytande är kraftigt beskuren.

Den svenska liberalismens nedgång går hand i hand med vår avsaknad av medieinstitutioner. Med undantag för Timbro har svensk liberalism saknat seriösa, långsiktiga ansatser till att skapa engagemang för frihetliga, marknadsliberala – för att inte glömma folkpartistiska – ideal bland en bred allmänhet. Sannolikt har vi länge ansett oss för fina för att syssla med den sortens aktiviteter.

Liberalernas stora svaghet är att inga andra står upp för vårt moderparti när det blåser – tvärtom tar vårt moderpartis sympatisörer ett alldeles för starkt intryck av alla andra tyckare när deras påpekanden behövs som minst. Moderata, konservativa röster och ledarsidor är endast våra vänner när vi slår åt vänster, mindre så när föremålet för kritik är friskolesektorn. Vår totala oförmåga att ta konflikt åt höger ligger i att vi har saknat den oberoende opinionsbildning som andra partier har haft eller nu bygger.

Den liberala kulturella och politiska hegemonin är på väg att gå om intet. Svensk organiserad liberalism behöver därför sina egna institutioner. Beroende oberoende ledarsidor, nätmagasin, Tiktok-konton och upprop från gräsrötter. Jag vill se en agiterande, folkpartistisk ledarsida – en Aftonbladet ledarsida fast på rätt sida kommunaliseringsdebatten. Sverigedemokraternas insikter under 10-talets början behöver även bli vår: vi har inga andra vänner utom oss själva.

Jonathan Ahlström
Skribent Liberal ungdom

Vassholmen – Kalixälvens pärla. En liten Ö några kilometer från centrum. På 1890-talet anlades här ett skiljeställe för timmer, som användes fram till 1979. Ön har högt kulturhistoriskt värde och ingår i ett riksintresse för naturvård. Under sommaren finns kafé, teater och musikevenemang, som drivs kommunalt. Verksamheten har varit förlustdrivande – oavsett om den drivits privat eller av kommunen. Trots detta råder politisk enighet att Vassholmen ska bevaras och likaså kafeet. Detta är ett av många exempel som politiker måste brottas med, där de kommunala kultursatsningarna antingen konkurrerar eller kompletterar utbudet och gör staden attraktiv. I slutändan kan dessa beslut antingen vara kommunens livrem eller spiken i kistan. 

I stora delar av Sverige minskar kultursatsningarna – men i Norrland går flera städer mot strömmen. Skellefteå, Luleå och Sundsvall satsar offensivt på kultur, med nya resurser till barn och unga, offentlig konst, kulturlokaler och samverkan med näringslivet. I Skellefteå satsas det på gräsrotskultur, en ny bokbuss och offentlig konst. Luleå inför kulturgaranti i skolan, anställer en konstsamordnare och skapar en kulturfond. Sundsvall stärker kultur- och idrottsfonden med 25 miljoner. I städer där medelåldern är hög och/eller inflyttningen låg kan kultursatsningar för en specifik målgrupp vara rättfärdigat. Exempelvis Luleås kulturgaranti i skolan eller kommuner som driver kulturskola, för att göra staden attraktiv och levande. Frågan är hur kommunerna skulle påverkas om pengarna gått till andra satsningar eller rentav möjliggjort en skattesänkning.

Gränsen mellan en kultursatsning som gynnar kommunen och en destruktiv satsning som förgiftar företagsklimatet är hårfin. Samtidigt är begreppet kultur mycket abstrakt.  En definition av begreppet lyder: “Kultur refererar till de gemensamma värderingar, traditioner, normer, konstformer, språk och sociala mönster som präglar en viss grupp eller samhälle.” Vilket ger lokalpolitiker stort spelrum att tolka begreppet – vad är en kultursatsning? 

Ett omskrivet exempel är badhuset i Kiruna som blivit ett miljardprojekt, notan är i skrivande stund ungefär 1,4 miljarder kronor. Där har kommunpolitiker gjort avvägningen att det är en satsning som gör staden mer åtråvärd och levande. Projektet har tampats med svårigheter som avtalskonflikter, stämningar och felkonstruktioner. Trots detta ser projektledningen framåt och förväntar sig att det kommer att bli ”Nordens finaste badhus”.

Region Stockholm lägger ribban högt, regionens utvecklingsplan har övergripande målet att Stockholmsregionen ska bli Europas mest attraktiva storstadsregion. Däribland är kultursatsningar och evenemang en del av ekvationen – konsthallar, kulturfestivalen och en välutsmyckad tunnelbana etcetera. Enligt Swestat är samtliga topp 10 rikaste kommunerna i Sverige i Stockholmsregionen – Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka och Solna toppar listan. Trots en utökad kulturbudget finns ett levande näringsliv. 

Kultursatsningar kan både vara en tillgång och en belastning. Varje investering kräver en noggrann avvägning – mellan vision och verklighet, mellan drömmar och budget. I slutändan handlar det inte bara om pengar, utan om vad som gör en plats levande och attraktiv för framtiden. På sikt är de satsningar som görs eller inte genomförs som antingen är kommunens livrem eller spiken i kistan.

Maja Nilsson
Skribent Liberal ungdom

Maja Nilsson
Skribent Liberal ungdom

Den 31 augusti är det dags. Det är då förslaget om en kulturkanon för Sverige kommer att redovisas för allmänheten. Kommittén som regeringen tillsatte i december 2023 har fått i uppdrag att bestämma vilka konst- och kulturområden som ska ingå, och två expertgrupper har utsetts för att välja ut vilka 100 verk och företeelser som ska inkluderas i kanonen. Enligt regeringen ska kulturkanonen bli ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.

Frågetecknen är dock många. För fastän idén om en svensk kulturkanon förvisso rimmar väl med Liberalernas nya partiledare, Simona Mohamsons, mantra “bilda dig, bry dig, bete dig” är projektet tveksamt ur ett liberalt och demokratiskt perspektiv. Den svenska kulturen är, liksom alla nationella kulturer, komplex. Att begränsa den till 100 verk och företeelser är nästintill omöjligt. Risken är att kanonen blir ett sätt för staten att styra över kulturen och föra den i en mer nationalistisk riktning. 

Det är alltså Sveriges stora befolkning och långa historia tillsammans med risken för statlig inblandning, likväl den nationalistiska tonen i projektet, som gör mig skeptisk inför idén om en nationell kulturkanon. Viljan att främja bildning och inkludering är god, men får mig att tänka att en kanon kanske passar bättre för mindre organisationer än för staten. Säg partier eller ungdomsförbund? 

För jag tror faktiskt att vårt eget ungdomsförbund skulle tjäna på en egen kulturkanon. Även om LUF:s och Folkpartiets historia är komplex, är den betydligt lättare att ringa in med ett antal verk och företeelser än hela den svenska kulturen. LUF:s kultur är tydligt ideologisk, med band till ett flertal liberala skrifter som utgör grunden för vår rörelse. Och fastän dessa kanske är självklara för den som varit med ett tag, vet jag själv att de inte är det för nya medlemmar. En kulturkanon för Liberala ungdomsförbundet skulle kunna fungera som en kompass för alla som önskar förstå vår rörelse. 

Utformningen av en LUF-kanon skulle kunna göras av en arbetsgrupp utsedd av förbundsstyrelsen, där hela förbundet får lämna förslag. Jag vill inte spekulera i vad exakt en sådan arbetsgrupp skulle kunna komma fram till. Däremot tror jag att en smalare kanon är bättre än en bredare, eftersom den endast ska utgöra en grund vilken alla medlemmar kan stå på. Förutom litterära verk som varit betydelsefulla för den liberala rörelsen, borde även händelser som format LUF och Folkpartiet/Liberalerna kunna ingå i förbundets kanon. Exempelvis skulle partisplittringen 1923 kunna vara med genom ett omnämnande, så får den nyfikna medlemmen läsa på på egen hand.

Någon kanske invänder: riskerar inte en kanon att leda till likriktning inom förbundet? Det är en relevant fråga, särskilt eftersom politiska organisationer redan är kända som ekokammare. Om alla dessutom läser samma texter borde väl den effekten att förstärkas? Det är visserligen möjligt. Men min tro och förhoppning är faktiskt att en LUF-kanon tvärtom kommer att leda till större åsiktsmångfald inom förbundet. När medlemmar på egen hand fördjupar sig i liberalismens och Folkpartiets historia får vi fler tolkningar och en mer nyanserad bild av liberalismen.

Därför vill jag uppmana förbundsstyrelsen att oavsett vad som sker den 31 augusti påbörja arbetet med en egen LUF-kanon.

Hannes Eek
Skribent Liberal ungdom

Hobbyerna där nationalismen har sin stora bas ses ofta som töntig. Men vad spelar det för roll när det funkar? Och varför har liberaler inget liknande?

Den svenska nationalismen är töntig. Anledning hör inte (enbart) till åsikterna som framförs, men i vilka kulturbegrepp den ofta syns i samband med. Power-metal med sliskig lyrik om ett slag för 500 år sedan, svåra datorspel där skärmen utgörs av en stor karta som ska ritas om, och en envishet om att använda runskrift är goda exempel. För den gemene svensken är detta avtändande, men för att bibehålla engagemang, och skapa en gruppkänsla är nationalistiska hobbyer ett oslagbart koncept. 

Föreställ er ett LAN-party. Chips och monster är framplockade, rummet lite unket och någon försöker fixa med skärmen som aldrig tycks fungera. I bakgrunden hörs det Falun-ursprungna bandet Sabatons album Carolus Rex spelas, med stolta stämmor om den svenska stormaktstiden. Mellansnacket går från diverse olika hobbyer och vänner, men landar slutligen i en politisk situation. En mycket simplifierad diskussion, fylld av ung hybris och en stark övertygelse att man kan lösa allt. Den verkar nästan alltid ha nationalistiska förtecken, för det är den delen av politiken som har hemvist i denna kultur. Det ter sig nästan självklart att man är nationalist, när detta är ens hobby.

Men vad är den liberala motsvarigheten? En oegentligt relaterad hobby, där liberala värderingar växer fram och diskuteras på ett naturligt sätt? För en sådan måste väl finnas? Och om inte, är det något vi bör skaffa oss?

Ni som har föräldrar som själva varit politiskt aktiva i ungdomsförbund har nog säkert själva märkt att politiken och kultur särskiljts synnerligen sedan 80-talet. I byn min farsa växte upp i var det standard att gå med i SSU, för denna drev en bra lokal man kunde hänga i efter skolan. I stan var det MUF man gick med i, där fanns ju spriten. CUF hade även självklart sina fästen på landsbygden. Någon sådan självklar identitet finns knappast idag. Kanske generella sympatier till vissa rörelser, men drivet att faktiskt gå med av kulturella skäl verkar ha försvunnit. Det är även oklart för mig om FPU hade någon sådan solklar målgrupp och identitet, eller samlingsplats. Kanske har vi alltid varit för de som satt politiken i centrum, snarare än identitet och kultur. Det kan ha varit vår styrka.

Snarare än enformighet präglas LUF av en bredd av olika hobbyer och identiteter. Tyngdlyftare, wikipedia-författare, MÖPare, jägare och musiker (med en så pass enorm överrepresentation av basister att det nästan borde undersökas) får alla plats i LUF utan att någon ifrågasätter varför de egentligen är här. Men samtidigt lägger det ännu mer vikt på att politiken är relevant, och lockande för flera. 

Och så ska det självklart vara, politiken ska stå i centrum. Vi är ett politiskt ungdomsförbund, att fokuset vore på något annat vore absurt. Men hade det skadat om vi testade att inte ha ett Café Liberal varje aktivitet? Varför inte spelkvällar med brädspel eller LAN, pinsa-tillagning eller bokklubbar? Att hitta vår kulturnisch. Både stärka vår egen medlemsidentitet, men även locka nya medlemmar. 

Vi får inte vara rädda för att testa nya grejor. Vårt värvningsfokus är jättebra, varje ny medlem är en ny potentiell liberal stjärna. Men för att detta ska ske måste de även bli aktiva i förbundet. Men då måste vi kunna locka med mer än bara politik, och då får man vara lite töntig. 

Alfons Carlsson
Redaktör Liberal ungdom

Tycker du att vi har fel? Att vi missat något? Eller vill du helt enkelt få en egen text publicerad? Skriv!

Skicka in din text i docx-format till Redaktion@luf.se. Texten får innehålla max 1800 tecken inklusive blanksteg, men kan höjas om du kontaktar oss först.

Observera att vi kan ändra rubrik och ingress på din text, samt att göra ändringar för grammatikens skull. 

Tveka inte att skriva om du har ett ämne på lut!

Vi gottar oss i folk som inte beter sig – i tv-soffan, på nätet och i andras liv. Men i verkligheten? Då kallas det värderingskris. Vem avgör egentligen vad som är ett gott beteende?

“Folk kan inte bete sig” hörs överallt: i skolan, på arbetsplatsen, på spårvagnen och i politiken. Men jag undrar: Vilka är egentligen “folk”? Vad räknas som ett gott beteende? 

När Simona Mohamsson i Almedalen säger att hon vill arbeta för ett Sverige där fler beter sig, blir det genast intressant att fundera på vem hon egentligen riktar sig till. Är de unga? Pensionärer? Influencers? Föräldrar? Svaret är, som ofta i sådana här sammanhang, lika vagt som oroväckande konkret. Kanske borde hon illa kvickt tillsätta en utredning. En som kartlägger vem som behöver “skärpa sig”. Man undrar nyfiket vad en sådan utredning skulle föreslå. Återinförda betyg i ordning och uppförande? En statlig beteendeombudsman, där vi anonymt kan anmäla grannar för förargelseväckande beteende? Eller varför inte en ny diagnos – Verbal Direkthetsyndrom (VDS)? Ett tillstånd som innebär oförmågan att linda in obekväma budskap. Vore det inte rimligt att införa en obligatorisk föräldrakurs i folkvett, gärna innan barnet ens är fött? Förebyggande åtgärder, som det heter. 

Men handen på hjärtat: finns det någon som alltid sköter sig till hundra procent? Har ni sett våra mest populära realityprogram? Där vuxna människor släpps in i en isolerad bubbla och snabbt tappar allt vad hyfs heter. Eller Gift vid första ögonkastet, där halva nöjet är att se människor kraschlanda i sina egna kommunikationsproblem och passivt-aggressiva blickar. Vi älskar att titta på folk som inte beter sig. Det är själva essensen i vår samtida underhållning. Men när samma beteenden dyker upp i verkligheten, då kallas det “brist på uppfostran”, “dålig integration” eller ”värderingskris”. Här skaver något i svensk kultur: vi klagar ständigt, men sällan på oss själva. Det är allt någon annan som är problemet. Någon som tränger sig i kön. Någon som tar Ozempic. Någon som gör ett uselt sommarprat. Någon som kryddar sitt CV. Vi kräver att andra följer våra ideal och uppfattningar. Men vad blev det av tanken att få leva som man vill, så länge det inte skadar någon annan? 

Nu räcker minsta avvikelse för att tolkas som ett hot mot samhällsordningen. Det luktar mer 50-tal än framtiden. Det som en gång handlade om självförverkligande har nu blivit en fråga om självkontroll. Liberalerna kan inte – och ska inte – styra över det som sker i vardagslivet. Och tur är väl det. Annars är tron på individens frihet bara ett spel för gallerierna. Liberalismen handlar om tolerans och rätten att leva olika. Därför blir det ironiskt när Mohamsson delar ut pekpinnar som hon vore moralens sista väktare. För vad är det egentligen hon säger? Att staten ska lära oss hur vi beter oss och forma våra värderingar. Det låter mer som en konservativ eller kommunistisk samhällsform än liberalt.

 Den nya batongliberalismen påminner om en ung KDU:are som oroar sig för att liberalismen saknar idéer om vad som håller ihop samhället och inte tar hänsyn till kultur och historia.  Så vem ska övertygas här? Är det väljare från höger, vänster eller kanske bara ett desperat försök att fylla det ideologiska tomrummet som vissa tycker att liberalismen lämnat? Om alla som inte redan “beter sig ” enligt manualen ändå förväntas att bilda sig och bry sig – då är det höga krav vid stället. Inte på samhället, utan på individen. Och när det kommer från en liberal – då är det inte frihet som står i centrum längre. Det är lydnad.

Alvin Landström
Skribent Liberal ungdom

Sverige är fortfarande en monarki. Det innebär att statschefen tillsätts genom arv, att ämbetet går i blodslinje och att den som innehar det aldrig har valts av folket. Monarkin är en kvarleva från en tid då makt gick i arv och dess fortsatta existens är oförenlig med ett modernt och liberalt samhälle. Trots det är Liberalerna fortfarande inte för republik. Det är ett problem, inte bara för partiet, utan för hela den liberala rörelsen. Det är LUF:s ansvar att göra något åt det.

Vi i LUF har länge varit tydliga. Vi vill att Sverige ska bli en republik. Vi har motionerat om det, argumenterat för det och tagit strid för det internt. Men hittills har det inte räckt. Liberalernas partiledning duckar fortfarande frågan och undviker aktivt att ta ställning. Det är ett tydligt exempel på ett område vi har inte lyckats på. Vi har inte övertygat vårt eget parti om en av de mest självklara liberala reformerna i svensk politik.

Det är inte ett tillfälligt snedsteg. Det är en strukturell tystnad som är driven av politisk taktik. Man är rädd att stöta sig med “moderata stödröster” som vi just nu är beroende av. Man vill samtidigt inte skapa konflikt med andra partier. Man vill framstå som “samlande” i frågor som anses symboliska. Men detta är inte symbolpolitik. Det handlar om själva fundamentet för makt och legitimitet i en demokrati. Att statschefen inte är vald, inte är ansvarig och inte kan avsättas är en direkt motsägelse till liberala principer om maktdelning, ansvar och folkstyre.

Vi får ofta höra att Liberalerna inte längre uppfattas som ett liberalt parti. Republikfrågan är ett tydligt exempel på varför. Den visar hur man är beredd att överge ideologiska grundvärden för att anpassa sig till opinionen, i stället för att försöka forma den. Det är LUF:s uppgift att bryta utvecklingen. Vi kan inte nöja oss med att ha rätt i sak. Vi måste göra republikfrågan till en prioriterad strid, inte bara på kongresser och i program, utan i varje sammanhang där vi representerar liberal politik.

Vi måste öka trycket inåt genom motioner, påverkan och strategiskt arbete mot partiet. Vi måste samtidigt öka trycket utåt, i debatten, i medierna och i rörelsen. Det finns ett fönster i svensk politik där republikfrågan kan växa. Missnöjet med monarkin är större än det politiska modet att säga det. Där ska vi ta plats.

Ett liberalt samhälle kräver ett liberalt statsskick. Så länge Liberalerna inte står upp för det så behöver LUF att göra det ännu tydligare, ännu hårdare och med ännu större fokus. Det är inte ett alternativ. Det är ett ansvar.

Ludwig Norman
Vice distriktsordförande LUF Örebro län

Året är 2015 och tre 18-åriga tjejer kliver upp på scen för att framträda låten “Hello Hi” i Melodifestivalen. Trots att de inte ens tar sig till andra chansen blir det nyskapade bandet Dolly Style en succé bland de yngre tittarna. Dolly Style är dock inte som vilket band som helst . Dolly Style är snarare en musikalisk variant på McDonalds, ett redan färdigt koncept som är utprövat efter en målgrupp, en jämförelse som grundaren Emma Fors själv har använt. Dolly Style startades inte av originalmedlemmarna utan av Emma Fors och Palle Hammarlund som ett koncept. Att ett band startas av ett skivbolag eller producenter är inte unikt, men det som särskiljer Dolly Style från många andra sådana band är inriktningen på barn som publik. 

Barn är den perfekta målgruppen för den som  vill tjäna pengar. När Dolly Style:s fans växer upp och börjar tycka att de är töntiga kommer en ny generation som uppskattar dem. Till skillnad från tonåringar har barn ungefär samma efterfrågan oavsett generation. Peruker, starka färger och gulliga kläder är ett koncept som barn inte tröttnar på. Dessutom gör skandaler mindre skada på varumärket då 6-åringar helt enkelt inte läser Expressen eller förstår skandalen på samma sätt som en 16-åring skulle göra. Små barn har inte upptäckt cancelkulturen än. Det är antagligen anledningen till att dokumentären “Dolly Style-fabriken” inte förstörde Dolly Styles karriär. I dokumentären kom det bland annat fram att medlemmarna hade behandlats illa av grundarna. Den första Molly, Carolina Magnell, berättar i dokumentären att grundarna försökte tvinga henne att ta ADHD-medicin som enligt henne inte fungerade. Om en liknande dokumentär skulle göras om Hov1 hade skadan blivit större. 

Dolly Style visar även den fula sidan av kapitalismen. Bandet är skapat för att kunna byta ut medlemmarna när de blir för bråkiga. Molly, Holly och Polly ses inte som riktiga personer utan karaktärer. Förvisso är de flesta människor utbytbara i sina arbeten men det är ändå en skillnad i musikbranschen. Till skillnad från vanliga jobb bygger en stor del av musikbranschen på de individer som framför musiken. När artisterna istället förvandlas till utbytbara karaktärer uppstår en ny nivå av cynism. Bandmedlemmarna blir inte längre individer utan snarare seriefigurer. 

Denna insikt fick den första Holly, Alexandra Salomonsson, att lämna bandet. Denna utbytbarhet visar på en skev människosyn av grundarna. Rent strategiskt är detta jättesmart men det går inte att komma ifrån att det är moraliskt tvivelaktigt. Det värsta med Dolly Style är dock de sexuella undertonerna i en del av deras låtar, låtar som är riktade till barn i 6-10 årsåldern. Detta fick den första Polly, Emma Pucek, att lämna gruppen. I deras andra singel Cherry Gum sjunger de “you can hear me when I come when I pop my cherry gum”. En del kritiker, inklusive Emma Pucek, menar att detta anspelar på uttrycket “popping a cherry” som betyder att tappa oskulden. Varför grundarna har valt att anspela på sex, när publiken i huvudsak är barn, kan vi bara spekulera om. Men de gamla medlemmarna har i dokumentären “Dolly Style-fabriken” anklagat grundarna för att försöka nå ut till äldre män med denna strategi. 

Även fast Dolly Style skapades i ett vinstintresse gör det inte något för det skapar ändå lycka hos deras målgrupp. Idag när barn ser skadliga skönhetsideal på sociala medier är det positivt att Dolly Style finns och kan nå ut med bra budskap som att man ska vara sig själv. Även fast de gör det för att tjäna pengar så påverkar budskapen barnen som hör det, resultatet blir i slutändan positivt. Dolly Style säljer även merch som gör att man kan se ut som dem, till exempel perukerna som de själva använder. Detta gör att deras fans kan bli sin egen Dolly Style. Detta ger också en form av lycka hos deras fans, vilket barn vill inte se ut som sin idol? Merchen säljs i ett uppenbart vinstintresse men det uppskattas fortfarande, vilket är det som spelar roll. Bland det viktigaste i kulturen är att det uppskattas av folk. 

Dolly Style har genomgått en del förändringar sedan Melodifestivalen 2015. Ingen av originalmedlemmarna är kvar i bandet, det finns nu en gulhårig karaktär vid namn Yolly och bandet ägs nu av de nuvarande medlemmarna istället för grundarna. Trots dessa ändringar består fortfarande konceptet, tjejer i peruk som har gulliga färgstarka kläder som sjunger låtar med svängiga melodier som barn uppskattar. De flesta barn bryr sig inte om att Dolly Style skapades för att tjäna pengar och det är inte heller fel att Dolly Style kapitaliserar på barns lycka.

Linn Danell
Skribenter Liberal ungdom

I en glänta vid Siljans viskande rand samlas årligen hundratals personer för midsommarfirande. Med kransar av skogsnäva och blåklockor, stillsamma toner från en avlägsen fiol och en fond av cinnoberröda stugor – formas sinnebilden av svensk kultur. Samtidigt är scenen inte mer än ett desperat försök till konformism. En vilja att ur tradition skapa gemenskap och ett symptom på den samtid där eskapism blivit statsreligion.

Att kultur existerar råder ingen tvekan. Det räcker att lämna hemmets trygga väggar för att höra gatumusikanter spela, bibliotek passera revy och obskyra konstinstallationer uppenbaras. Vilken roll den ska ha i samhällslivet är dock betydligt mer omdiskuterad. Å ena sidan tycks principen om armlängds avstånd upphöjts till gudalag. Å den andra ska en kulturkanon utformas för att skapa gemensamma referensramar – som om politiker är klokare än individen och spontant uppkomna ordningar.

Friedrich Hayek, österrikisk ekonom tillika nobelpristagare, argumenterar i essän ”The Use of Knowledge in Society” för att den viktigaste kunskapen är spridd och situationsbunden. Oavsett intention kommer politiker inte ha möjlighet att planera fram en gemensam kultur, eller för den delen ekonomisk tillväxt. Det är därför vi har en marknad. Där kan priset signalera brist samt överflöd och fungera likt ett decentraliserat informationssystem. Så varför inte låta marknaden forma även den svenska kulturen?

Dagens kulturella fenomen har till stor del växt fram organiskt och inte sällan till följd av kommersiell potential. Tjänster såsom Spotify och Storytel erbjuder inte enbart ett samlat utbud utan låter även algoritmer, genom rekommendationer och anpassade spellistor, styra våra kulturella upplevelser. I stället för att planlöst botanisera bland bibliotekens hyllor eller följa en statligt framtagen lista, gör marknaden så att vi enkelt kan bredda våra kulturella upplevelser utifrån en redan känd grund.

Viljan att gjuta folk i gemensam form kommer emellertid fortsatt att existera. Detta inte minst så länge kultur tillskrivs ett högre värde, och kunskap om kompositioner likt Goldbergvariationerna samt konstverk såsom Skriet ses som tecken på allmänbildning. Genom sociala förväntningar och subtila koder riskerar kulturen således att bygga murar snarare än gemenskap och premiera slentrianmässig eskapism i stället för nyfikenhet.

Eller för att uttrycka det på ett sätt som även den kulturellt berikade förstår. Att betrakta kultur som ett egenvärde riskerar reducera oss till diminutiva verklighetsmänniskor och förinta möjlighetsmänniskans optimism.

Trots att kultur kan anta såväl frigörande som bildande former är det till syvende och sist ett utpräglat särintresse. När denna diffusa föreställning gång efter annan placeras på en vinglig piedestal är det sällan till följd av dess inneboende värde, utan snarare samtidens rädsla inför att lämna en kollektiv trygghet. En chimär för tvivel och osäkerhet. Ett desperat försök att möblera livets tomma rum.

Adam Furustam
Skribenter Liberal ungdom