Svensk marknadsekonomi befinner sig i ett svagt opinionsläge. Socialdemokraterna talar öppet om ”marknadsmisslyckanden” inom allt fler sektorer och hotar med prisregleringar. Lika mycket har svensk borgerlighet sig själv att skylla som aktivt valt att inte vårda sina reformer. Den socialdemokratiska kritiken och misstron mot marknadsliberalism som vuxit fram i Sverige började trots allt med en missnöjdhet med friskolesystemet.
På sociala medier har Leif Gripestam, tidigare moderat ordförande i kommunstyrelsen i moderatnästet Täby, ägnat halva sommaren åt att gå till storms mot förslaget att förbjuda aktiebolag i skolväsendet. Det är likställt med att ”[…] expropiera privat driven verksamhet”. När Gripestam resonemang ifrågasätts frågar han om personen i fråga känner till principerna för äganderätten. Det är nämligen, citat, ”grundstommen för ekonomisk utveckling”.
Att försvara friskolesektorn har alltid varit en moderat, för att inte säga borgerlig, paradgren. På samma tema skrev Moderat Skolungdom tidigare i sommar en replik till Socialdemokraterna i Vestmanlands Läns Tidning att ”Marknaden har en naturlig drivkraft att sträva framåt och förbättras som är oersättlig” och att vinsten bör fortsatt driva den svenska skolan framåt.
Att marknader, vinster och äganderätt är toppen på att skapa välstånd och ekonomisk utveckling är otvetydigt. Ändå räcker inte det för att göra människor till marknadsliberaler eller för att genomföra en mindre reform. Goda marknadsliberaler måste trots allt inge trovärdighet och övertyga andra att marknadsliberalism är till gagn för allmänintresset för att få något gjort i det här landet.
Det finns därför goda skäl att tro att det tondöva försvaret för friskolesektorn har varit helt centralt för att urholka stödet för marknadsliberalism i allmänhet. Att förknippa äganderätt, vinster och fri marknader med borgerlighetens sannolikt mest kritiserade reform har snarare gjort väljare mer skeptiska mot marknadsliberalism än det gjort dem positiva till friskolor. Om inte politiker kan skilja åt friskolesektorn från den fria marknadsekonomin, varför skulle väljarna göra det?
Att förbjuda vinster i skolan har sedan 10-talets början alltid haft ett majoritetsstöd i opinionen. Sedan 2017 har stödet ökat ytterligare. Idag är 7 av 10 för ett förbud mot vinster samtidigt som stödet för fler privatiseringar är på en bottennivå. Argumentet att vinst och konkurrens leder till ökad kvalitet i skolväsende biter inte och har inte gjort på länge.
Lägg på det de omfattande personkopplingarna mellan borgerliga partier och friskolesektorn. Personkopplingarna har fått bieffekten att varje tal om avregleringar eller sänkta skatter tolkas som ett beställningsjobb från statsministerns kompisar. Det spiller över i andra debatter – som den om miljardärsskatten eller införandet av fri hyressättning.
Att läsa Gripestams och MSUs försvarstal för friskolorna är som att resa tillbaks i tiden. Det politiska kapitalet som lagts ner i försvaret av friskolorna har varit närmast oändligt och gjorts till priset av en utebliven politikutveckling för framtiden. Ett irrationellt beteende med bakgrund av att friskolorna inte är särskilt viktiga för svenskt välstånd eller näringsliv. Det är goda villkor för våra exportindustrier, våra kapitalmarknader, och för den svenska bostads- och arbetsmarknaden som bygger en stark svensk ekonomi. Det är villkor som behöver försvaras och utvecklas, men istället riskerar de att också hamna i Socialdemokraternas skottglugg.
Jonathan Ahlström
Skribent Liberal ungdom
