Politiker framställer ofta staten som fylld av smarta lösningar och verktyg för att skynda på den gröna omställningen. Faktum är dock att staten, med sina “smarta” lösningar, som subventioner och riktade stöd, saboterar det som faktiskt har potential att minska utsläppen. Detta har flera olika orsaker, men beror inte minst på det faktum att politiker styrs av omval snarare än empirisk effektivitet. Klimatomställningen kräver inte fler statliga beslut – den behöver färre, men mer konsekventa, regler.
Klimatomställning behöver precision. Att förutspå vad som kommer fungera i framtiden är mycket svårt och inget staten kan göra. Detta går att förklara genom kärnan i Friedrich Hayeks kritik mot planekonomi och centralstyrning: det så kallade informationsproblemet. Han menade att den kunskap som krävs för att styra en ekonomi inte finns samlad på ett enda ställe och att beslut därför måste tas decentraliserat.
Precis detta problem går att applicera på klimatpolitiken, då kunskapen om hur den gröna omställningen bäst sker även den är mycket utspridd. Staten kan inte förutspå vilken teknologisk utveckling som kommer vara mest användbar eller vilka företag som kommer lyckas – något som till exempel Northvolt illustrerar. När man försöker välja var klimatomställningen ska ske, istället för att skapa generella incitament, flyttas fokus från utsläpp och faktisk klimatnytta. Problemet är inte att politiker saknar vilja, utan att de saknar den informationsstruktur som krävs. Staten ska styra incitament – inte utfall.
Ytterligare en anledning till att dagens system är dömt att misslyckas är att klimatförändringarna är ett globalt problem och därför inget som kan styras nationellt med smarta statliga lösningar. Problemet är att olika länder gör olika saker. När ett land som Sverige höjer kostnaden för utsläpp genom skatter och regleringar, reagerar företag ekonomiskt rationellt och flyttar produktionen dit villkoren är billigare. Den bästa lösningen på detta är självklart global koordinering, men problemet förvärras ytterligare av ett lapptäcke av nationella regler, undantag och riktade stöd, som skapar ojämna spelregler. Mindre nationell statlig detaljstyrning löser inte hela problemet, men det skulle minska de snedvridningar som uppstår och därmed också utsläppsflykten.
Ett argument som ofta lyfts mot mindre stat och mer marknad är att marknaden tenderar att ha svårt att prissätta externaliteter. Det innebär att produktion eller konsumtion påverkar en tredje part utan att det speglas i marknadspriset. Ett exempel skulle kunna vara när ett företag har en fabrik som släpper ut mängder av koldioxid. Här finns det dock en uppenbar lösning, i form av en enhetlig koldioxidskatt. Sverige har idag en koldioxidskatt som straffar utsläpp av koldioxid, men genom subventioner och riktade stöd saboteras den effekt som skatten kan ha. Det stämmer att staten kan behöva kliva in när marknaden har svårt att prissätta externaliteter, men inte på det sättet den gör idag.
För att klara av klimatomställningen krävs mindre stat och mer marknad. Statens enda uppgift bör här vara att prissätta utsläpp och miljöskada, inte att välja vinnare och förlorare. Klimatpolitiken misslyckas inte för att politikerna gör för lite, utan för att de gör fel saker. En enhetlig koldioxidskatt gör att staten inte behöver veta hur utsläppen ska minska – bara att de bör göra det. Med mer generella incitament att ställa om, istället för gissningar och spekulation, tar vi ett reellt steg mot att klara de utmaningar som klimatförändringarna ställer oss inför.
Ture Johansson
Skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 