Att motverka nationalstaten borde vara liberalers främsta mål. Det är den som upprätthåller tribalismen och som sätter käppar i hjulet för internationella problemlösningar och global frihet.
Om statsmakten hade byggts om från grunden i dag, hade vi då valt att dela upp vår planet i ungefär 200 olika konkurrerande stater – baserade på språk, etnicitet och kultur? Jag tror, och hoppas, inte det. Särskilt inte som liberaler.
Men ändå är det så det ser ut. Stater har formats efter majoritetssamhällen och dess rådande kultur. Nog är det så det fungerar när stater får växa fram under millennia – den starkaste vinner – men vore det inte dags att bryta det?
Kalla mig gärna kulturradikal (det vore korrekt), men vad är det som har fått oss att med hull och hår svälja den rådande ordning? Att vi som liberaler och andra radikaler inte längre vågar ta debatten eller inte bryr oss om att ens lyfta frågan. Särskilt när man hör Sveriges (enligt sig själva) liberala parti använda sig av retoriska floskler om svenska värderingar. Som om dessa skulle skilja sig avsevärt från danska eller norska – och att detta skulle vara tillräckligt att grunda en stat på. Det är inte bara ett svek, det är rent av motstridigt mot liberala värderingar.
För vad är det egentligen som säger att staten och nationen måste gå hand i hand? Bara för att det var så det blev, behöver inte det betyda att det är den ordning som hade gynnat individerna och samhället i stort som mest.
Nationalstatens idé är i grunden ett arv från en tid då det tog dagar att färdas mellan byar – och när språkbarriärer var det främsta hindret för samarbete. I dag är det närmast absurt att våra politiska och ekonomiska system fortfarande bygger på dessa gamla gränser. Internet, global handel och migration har filat ned de flesta av de barriärer som nationalstaten byggde på. En person från Skåne kan lätt ha mer gemensamt värderingsmässigt med en brasilianare än med en från Västerbotten.
Samtidigt står vi inför utmaningar som nationalstaten är hopplöst otillräcklig för att hantera. Klimatkrisen är det tydligaste exemplet. Att försöka motverka den med 200 separata regelverk och konkurrerande intressen är nästan dömt att misslyckas.
Nu står LUF tack och lov emot nationalstaten. Man vill federalisera EU, införa en nordisk union och verka för en världsfederation (punkt 54, 103 och 164, respektive), det var en starkt bidragande orsak till att jag gick med i LUF. Troligen även för många andra. Men vi hade kunnat företräda den åsikten allt starkare.
Särskilt med, för att använda en klyscha, det rådande världsläget – som gjort ett av våra grannländer, Ryssland, till ett reellt hot mot våra liberala värderingar. Dock är vi närmare resterande av våra grannländer. Förståelsen för behovet av en ökad EU-integration visades inte minst när Viktor Orbán förlorade det senaste ungerska valet. Ungrarna valde EU.
Det är en trend som förhoppningsvis håller i sig även i andra länder, även om Rysslands anfallskrig av Ukraina skulle avslutas. Vad vi i EU gemensamt skulle kunna åstadkomma när det inte längre styrs av 27 separata länder som drar åt olika håll, med olika regelverk och olika friheter, bör inte underskattas.
Alfons Carlsson
Skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 