Inför valet ser inte unga positivt på framtiden. I en opinionsundersökning från Indikato opinion tror enbart 13% av första- och andragångsväljare att de själva får det bättre än sina föräldrar. Det är en deprimerande siffra.
Från vänsterhåll ska ungas framtidstro fixas med avgiftsfri kollektivtrafik, gratis tandvård, massor med billiga bostäder och sextimmarsarbetsdag. I Dagens Industri (1/5) skriver S-studenters ordförande Elfva Barrio hur en ny skatt på miljardärer ska finansiera ett flertal nya vallöften. Staten är tillbaka.
Med risk för att tala för de redan frälsta kommer en återfunnen tro på staten hos unga bädda för en enorm besvikelse. En miljardärsskatt kommer inte innebära en massa nya skatteintäkter som kan sköljas över gratis kollektivtrafik och tandvård – i synnerhet inte om arbetstiden ska kortas till sex timmar.
Det är cyniskt att som ungdomspolitiker lova detta. Dels riskerar det att skapa misstro när löftena inte infrias. För det andra är det osannolikt att det är unga som vinner på en dragkamp över statens växande utgifter och utlovade löften. Den demografiska utvecklingen placerar nämligen unga i ett underläge som växer.
Med sjunkande födelsetal tvingas unga och medelålders försörja allt fler samtidigt som styrkan som väljargrupp avtar för varje val. År 2070 beräknas den så kallade försörjningskvoten öka från 0,77 till 0,89. Det innebär att för varje 100 personer i arbetsför ålder är 89 personer inte det. Fortsätter födelsetalen minska kan vi förvänta oss att den siffran revideras upp.
Det får konsekvenser för hela välfärdsstaten – och samhällskontraktet. När vi lever längre ökar anspråken på välfärdstjänster som vård, omsorg, och pension – men inte nödvändigtvis betalningsviljan. Gruppen väljare äldre än 65 år blir allt viktigare för politiker att göra nöjd.
Det märks redan idag. LO:s återkommande förslag om att urholka pensionssystemet med höjda pensioner och sänkt riktålder är ett förslag som gynnar äldre på ungas bekostnad. Moderaterna Stockholms nyfunna NIMBYism* att stoppa exploatering på minsta grönområde – och därmed ta tydlig ställning för de redan som har en trygg bostadssituation över de som inte än hunnit skaffa hus och bilda familj – är ett annat.
Det tredje, Kristdemokraternas förslag att slopa reavinstskatten för hushåll som ägt sin bostad länge, kommer kräva höjda skatter på arbete för att finansieras. Just den slopade reavinstskatten är en oblyg transferering från dagens löntagare till den grupp väljare som i 30 år tjänat på stigande villapriser – och nu ska casha ut.
Men detta är inte en svensk trend, utan en internationell. Med Storbritanniens så kallade triple lock är penionsutbetalningar garanterade att alltid stiga motsvarande eller snabbare än löneutvecklingen – en tickande bomb för brittiska pensionssystemet. I Kalifornien höjs röster för att fastighetsskatterna för medborgare över 60 år helt ska slopas. Förväntningarna på den offentliga välfärden minskar däremot inte utan löntagarna förväntas ta notan.
En politik för unga som jagar fördelar istället för rättvisa riskerar att skapa en generation med tillgång till gratis kollektivtrafik, men utan en pension. Fri tandvård, men trångbodd i en andrahandslägenhet upp i femtioårsåldern. Slutstationen för en sådan sorts politik är en utarmad välfärdsstat med urholkad legitimitet över generationsgränserna. I slutändan vill unga och morgondagens vuxna ha samma möjlighet som tidigare generationer till arbete, bostad och pension. Inte dyra reformer som de själva en dag får betala dubbelt för.
*Not In My Back Yard – bygg gärna, men inte i min bakgård
Jonathan Ahlström
Skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 