Ledare: En röd Kristersson?

Thea Erlandsson
Redaktör

Det har knappast undgått någon att ekonomin i Sverige svajar. Inflationen har länge legat över Riksbankens 2%-mål och en gurka kostar fortfarande mer än en tjuga i vissa matbutiker. Redan förra året användes ordet kris för att beskriva svensk ekonomi, men på senare tid har ordet förekommit allt mer frekvent på ledarsidorna. Symptomatiskt nog har förslag om pristak på mat kommit upp på dagordningen och regeringen har pumpat, och kommer pumpa ut, elstöd i miljardbelopp. Trots att Sverige har en ny borgerlig regering är den ekonomiska politiken fortfarande på många sätt socialdemokratisk. 

Kanske är det sunt att höger-vänster-skalan återfunnit sin plats i politiken, men högern ska akta sig för att gå in i oppositionens fälla. Det går att bedriva en sparsam ekonomisk politik som dämpar inflationen, samtidigt som man värnar om de som krisen drabbar. 

Lösningen är inte att tvinga personer med redan begränsade inkomster att budgetera för att klara stigande matpriser. Att handla på extrapris och minutiöst planera sina måltider räcker endast så långt. Vad som faktiskt hjälper är en extra tusenlapp i plånboken och som Benjamin Dousa skriver: “Vad väntar regeringen på? Sänk skatten nu” (Aftonbladet Debatt, 24/3-23). Enligt Konjunkturinstitutet finns det inget som talar för att sänkt skatt skulle elda på inflationen, snarare att det skulle kunna dämpa den (Almerud, 8/12-22). Jag kan inte vara den enda som lustfyllt tänker tillbaka på jobbskatteavdragen à la Reinfeldt & Borg från 2008. 

Det är även värt att tillägga att finanspolitiken i Sverige inte har en avsevärd effekt på inflationen, utan att det är Riksbankens penningpolitik som är det avgörande. Mot denna bakgrund blir regeringens handlingsförlamade agerande ännu svårare att förstå. Med den kommande vårändringsbudgeten står Svantesson inför en rad möjliga lösningar – hur hon och regeringen väljer att tackla den potentiella ekonomiska krisen påverkar inte bara individers ekonomier, utan kan även få långtgående konsekvenser för Sverige, samt den generella inställningen till hur en regering bör agera i tider av kris. 

En instinktiv handling för att avvärja en akut situation kan i stunden kännas rätt men långsiktigt vara en björntjänst, exempelvis att införa pristak på mat eller att betala ut stora summor i elstöd. Avsikten kan vara god men slå fel när effekterna av en åtgärd tar form. 

Grundproblemet i alla politiska förslag som utgår från att lösa en särskild situation är att konsekvenserna av förslaget ändras så fort situationen ändras; så fort krisen är över. Mer än sällan blir den tillfälliga lösningen för en kris permanent, inte minst vad gäller den ekonomiska politiken. Ett historiskt exempel med nutida relevans är den så kallade värnskatten. Skatten infördes efter 1990-talskrisen för att stärka statskassan men blev senare en del av den statliga inkomstskatten: en temporär åtgärd som blev permanent. I efterhand har det däremot visat sig att skatten varit självfinansierande och därmed egentligen inte bidragit med ökade intäkter. Politiken hade ett mål men fick ett annat resultat. 

Med det i åtanke är det ännu viktigare att förslagen som regeringen presenterar i sin vårproposition inte utgår från särintressen, utan bygger på enhetlighet och jämlikhet. Exempelvis, skattesänkningar och sänkt arbetsgivaravgift för alla samhällsgrupper – inte enbart som ett svar på den ekonomiska krisen, utan också för att det är bra politik. För även om Ulf Kristersson är statsminister, riskerar Sverige att fortsatt bedriva socialdemokratisk politik.

Thea Erlandsson
Redaktör