Vem styr världen egentligen?

En naturlig del av mänskligheten är vår inneboende nyfikenhet att finna svar på olösta frågor. Vår nyfikenhet är i många fall något positivt, det leder till framsteg inom forskning och tekniska innovationer, men i vissa fall är vår nyfikenhet alltför lat. Det viktigaste är inte att hitta det rätta svaret, utan att hitta ett svar, oavsett hur lite eller mycket det överensstämmer med verkligheten. Ett av de tydligaste sätten människans lata nyfikenhet avslöjas är genom konspirationsteorier. Det är lätt att skratta åt de som tror på Illuminati eller att jorden är platt, men under allt det bisarra vilar det antisemitism, främlingsfientlighet och faktaresistens. Detta är som mest tydligt för konspirationsteorin och fenomenet QAnon.

QAnon uppstod redan i oktober 2017 när en anonym användare vid namn “Q” publicerade, vad som påstods vara, amerikanska statshemligheter på hemsidan 4chan. Enligt Q, som utgav sig vara en del av den amerikanska underrättelsetjänsten, styrs världen av en så-kallad djup stat – en stat inom staten – bestående av demokratiska politiker, Hollywoodkändisar och mångmiljonärer. Tillsammans kontrollerar de världen med sin hemliga agenda av satanism, pedofili och trafficking av barn. Bilden som Q målar upp är minst sagt absurd, men trots det har QAnon-rörelsen byggt upp ett nät av anhängare, med sitt starkaste fäste i USA. 

Det stora genombrottet skedde under det amerikanska valet 2020. Enligt Pew Research Center kände 47% av tillfrågade vuxna amerikaner till QAnon i november 2020, vilket kan jämföras med 23% i februari 2020. Vad som är oroväckande är att 20% av dessa tillfrågade ansåg att rörelsen var något positivt. Den siffran var 41% för konservativa. Därför är det inte heller förvånande att det numera sitter en republikansk QAnon-anhängare vid namn Marjorie Taylor Greene i det amerikanska representanthuset.

Det är inte längre en obskyr konspirationsteori isolerad till de mörkaste hörnen av internet; den existerar och legitimeras i USA:s egna parlament. Inte nog med att rörelsen har fått sina egna politiker, den får dessutom medvind av USA:s före detta president, Donald Trump – den enda personen enligt QAnon som kan rädda världen från Demokraternas barnätande satanism. Teorin har också befäst sig genom Trumps oförmåga att distansera sig från rörelsen och det faktum att han nästan spär på det konspiratoriska tänkandet. 

Det är inte heller en slump att QAnon fått sitt uppsving just under året 2020. Konspirationsteorier frodas i tider av kris och 20-talet är obestridligen krisernas decennium. På knappt ett år har världen fått uppleva en fullskalig pandemi, en recession värre än 2008 och en acceleration av den globala uppvärmningen. I en värld fylld av kaos och oförutsägbarhet söker mänskligheten svar genom sin lata nyfikenhet. Det är jobbigt och svårt att vara källkritisk när vardagen är fylld av desperation och ens kunskap och förståelse av samhället är begränsad. Dessutom är det viktigt att ha i åtanke att människor dras in i konspiratoriskt tänkande successivt; en smula skepsis blandat med redan existerande avighet gentemot statliga myndigheter kan med enkelhet eskalera. Det kan räcka med att vara vaccinmotståndare eller misstänksam gentemot munskydd för att manipuleras vidare till att tro på QAnon.

Detta gör konspirationsteorier ideologiskt komplicerade att tackla. Det är grundläggande i en liberal demokrati att få tycka och tänka vad man vill, samtidigt är den desinformation konspirationsteoretiker sprider något som bör bekämpas. De är uppenbarligen skadliga för samhället men att åtgärda problemet genom att exempelvis inskränka yttrandefriheten botar endast symptomet av konspiratoriskt tänkande, inte själva orsaken. Gränsen mellan nyttigt ifrågasättande och ohälsosam misstro kan i många fall bli svår att urskilja och placera, vilket kan göra det svårt att veta hur den vilseledande informationen ska hanteras. De medel som den liberala staten istället kan använda är en oberoende granskande journalistik, starka vetenskapliga institutioner, och källkritisk utbildning på skolor och universitet väl anpassade till det nya medieklimatet som finns idag. Lärdomen som går att dra är att kriser och konspirationsteorier i slutändan är det ultimata testet av ett liberalt samhälle. 

Ett liberalt samhälle har lyckats om medborgarna behåller sitt källkritiska öga och inte viker sig för sin lata nyfikenhet. Om samhället låter fakta segra över desinformation trots att det i vissa fall kan vara komplicerat eller svårt att greppa. Om konspirationsteorier förblir ett skämt och inget mer. Då har ett liberalt samhälle lyckats. 

Thea Erlandsson
Skribent Liberal Ungdom