Skribent
Hejdå språket,
Ett av mina starkaste minnen från när jag var liten är från ett besök i en grekisk turiststad. Nej, det är inte ett minne av ett högt sandslott jag byggt eller en entertainer på gatan, utan ett av total vilsenhet. Mina föräldrar hade betalat för att jag skulle få åka på en ridtur på en åsna, men när ridturen var slut blev jag nedsläppt mitt på ett torg utan mina föräldrar i sikte. I ett hopplöst försök att hitta dem gick jag fram till människor och försökte be om hjälp men fick bara till svar “Που είναι οι γονείς σου?”, “χρειάζεστε βοήθεια?” eller “μακριά, μπάσταρδοι”. Jag var skräckslagen.
Känslan av förvirring och alienation när människor försöker tala till en med ett främmande språk är nog universell. Det finns ingenting i den egna hjärnans bibliotek att knyta an till och man lämnas istället stum och förvirrad. Det här fenomenet, avsaknandet av mellanmänskligt förstånd, kommer vi behöva vänja oss vid under 20-talets fortskridning. Skillnaden till exemplet från min barndom är att denna gång kommer det inte bara ske mellan olika, utan främst inom ett och samma språk. Med den accelererande specialiseringen av aktiviteter i vardagen, kommer våra referensramar och därmed våra världar skilja sig i sådan utsträckning att vi inte längre kommer kunna ta del av en gemensam diskussion.
Mekanismerna som driver på det här är flera. De datadrivna medierna skräddarsyr varje persons flöden utifrån användarens egna intressen. Den snabba teknologiska utvecklingen gör att färre kan orientera sig i digitala miljöer – till och med dataexperter från 10 år tillbaka känner sig helt bortkopplade. De växande ekonomiska klyftorna skapar ett glapp mellan grupper och oförstående av den andres kultur och levnadsregler. Den sociala sfären har nästan helt och hållet flyttats över till internet vilket gör att man bara har koll på grupper som en själv aktivt intresserar sig för. Det tydligaste exemplet är den internetkultur där olika memesidor publicerar abstrakt mångfacetterade memes med X antal lager ironi som endast de med oavbruten internetnärvaro begriper. Förgreningen är redan extrem men vi har antagligen bara sett början.
Hur ska det värderas att vi står inför en extrem pluralism? Hur ska vi kunna bo inom samma nationsgränser, ta del av samma offentliga varor och utföra tjänster för varandra när vi inte ser varandra som människor av samma släkte? Är det dags att ge upp idealet om en värld där människor är fria att välja vilka de ska bli vänner med, vilken subkultur de vill fördjupa sig i, eller vilka medier de läser? Den här pluralismen ger upphov till en tryckande rädsla. Vi reser i tunnelbanan och förstår inte ett ord vad gruppen i kupén mitt emot säger. Vi går in på twitter och ser ett vimmel av tjafs och debatt utan att kunna knyta an någon av ståndpunkterna till något vi själva känner igen oss i. Ingen av samtalen går att begripa fastän vi alla talar samma språk.
Det här är inte bara upplevelsen hos “boomers som röstar på SD” eller sociala enstöringar. Det är normalfallet för människan i det moderna samhället. Snart kommer det troligen inte gå att förstå fler än ens familj och närmsta vänner, och möjligtvis kollegor arbetsplatsen (så länge snacket är arbetsrelaterat).
Resonemanget kan påminna om 10-talets stora polariseringsdebatt, den om att politiska gemensamma nämnare skalas bort var dag som går. Det är dock inte den politiska polariseringen jag talar om. Aftonbladet och Bulletins ledarsidor talar om samma problem, med nästan samma språk och skiljer sig endast i slutsatsen de landar i. Den polarisering som förväntas fortskrida är den som snarare kommer kunna liknas med följande dialog.
– “Hur mår du idag?”
– “μακριά, μπάσταρδοι”
– “Va?”
Känslan av att tappa bort mina föräldrar i kombination med att inte förstå omgivningens språk var otäck. När de väl hittade mig var jag trots min lättnad rädd för insikten att jag en dag skulle behöva klara mig och finna trygghet utan dem. Nu, en bit in på 20-talet, skulle jag ändå säga att jag klarar mig ganska bra, jag har exempelvis inte behövt be om pengar till hyra en enda gång. Den mer intressanta frågan är om jag kommer klara av att vänja mig vid att inte förstå omgivningens språk. Den avgörande frågan är däremot hur samhället självt ska organiseras när den enas svenska är den andres grekiska.
Leo Sokolow Romin
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 