Skribent
För drygt tio år sedan tog människor i arabvärlden till gatan för att kräva sin värdighet i en proteströrelse som skulle bli känd som arabiska våren. Mycket har hänt sedan dess – nya styren i länder som Tunisien och Egypten, och inbördeskrig i Libyen, Syrien och Jemen. Kulturen skiljer sig naturligtvis mellan alla dessa länder, men en sak har de gemensamt. Befolkningen hade en längtan efter frihet.
Arabiska våren började i Tunisien efter att Mohamed Bouazizi tänt eld på sig själv efter att diktaturen nekat honom sin mänsklighet. Folket tog till gatorna och lyckades avsätta diktatorn Zine El Abidine Ben Ali. Protesterna spred sig över stora delar av Nordafrika och Mellanöstern. Från Tunisien till Syrien så var slagorden likadana: “Ash-shaʻb yurīd isqāṭ an-niẓām”, vilket översätts ungefär till ”folket kräver regimens fall”. I Egypten lyckades folket avsätta Hosni Mubarak. Därefter följde ett demokratiskt val som Mohamed Morsi, Muslimska Brödraskapets kandidat, vann. 2013 avsatte militären Morsi och Abdul Fattah el-Sisi blev president. Sisi har sedan dess etablerat sig som en av de mest brutala diktatorerna i Mellanöstern och Nordafrika.
I länder som Libyen och Syrien blev revolutionerna blodiga. Libyska diktatorn Muammar al-Gaddafi beordrade armen att skjuta ner de som vågat protestera. Folk som skadades under protesterna skickades till sjukhuset för att sedan hittas döda på gatan bara några dagar senare. Gaddafi beskrev i TV hur han skulle ”gå hus till hus och avrätta kackerlackorna”. Detta ledde till en NATO-intervention och till slut Gaddafis död. Libyen har sedan dess präglats av diverse miliser, krigsherrar och även Daesh. Idag har den libyska internationellt erkända regeringen stöd av Turkiet i kriget mot krigsherren Khalifa Haftar som i sin tur har stöd av Ryssland, Qatar och Egypten.
I Syrien svarade diktatorn Bashar al-Assad på fredliga protester med en brutalitet som Gaddafi hade varit stolt över. Under de tio åren som gått har den syriska regimen jämnat städer med marken, fört den längsta belägringen i modern historia – till och med längre än Stalingrad – och gasat över 1000 civila till döds i en förort till Damaskus. Under de tio åren som gått har konflikten involverat flertalet extremistiska grupper som Daesh, Al-Qaeda och Jaish al-Islam. Dessa grupper lyckades växa sig starka tack vare att Assad, för när revolutionen växte sig stark, släpptes islamister från fängelser med målet att förgifta revolutionen och spä på sekterisk misstro.
Om något så är Mellanöstern och Nordafrika mindre arabiskt nu än för tio år sedan. I Syrien har Turkiet, Iran, och Ryssland stort inflytande. I Irak så har maktvakuumet som lämnades av USA fyllts av Iran och sekteriska miliser. Libyen har som skrivits utvecklats till något av ett slagfält för Ryssland och Turkiet att mäta sina militära styrkor. Även Jemen genomgår ett inbördeskrig som präglats tydligt av iransk och saudisk involvering.
Trots att tyranni finns kvar har folket visat sitt konstanta strävande mot demokrati. Under 2019 bröt Irakiska kvinnor hedersnormer och deltog i anti-korruptionsdemonstrationer tillsammans med sina manliga motsvarigheter. Under samma höst tog folket i Libanon till gatan för att protestera den utbredda korruptionen i landets styre och den finansiella krisen som drabbat landet. Sommaren 2020 bröt protester ut mot den syriska regimen i staden Suwayda efter år av konflikt. Detta var speciellt eftersom Suwayda är en Drusisk majoritetsstad som förblivit under regimkontroll under hela kriget.
En fråga värd att ställa är: Ledde arabiska våren till att dessa länder blev bättre? Det enda landet som sett någon positiv utveckling är Tunisien. Trots att landet är långt ifrån perfekt, ledde revolutionen till en form av demokrati. I Egypten fortsätter diktatorn Sisi styra med järnhand, i Syrien har Assad med hjälp av Ryssland och Iran lyckats behålla makten, och Libyen går igenom sitt andra inbördeskrig. Trots detta är jag villig att påstå att dessa revolutioner är, och kommer förbli, signifikanta.
Arabiska våren har visat att folket i Mellanöstern och Nordafrika strävar efter frihet och demokrati, något som gemene västerlänning inte trott var möjligt. Oavsett hur mycket dessa människor tvingats genomgå, har de inte gett upp hoppet om att övervinna tyranni och få leva i frihet. Trots att resten av världen övergivit dessa frihetskämpar, har de hållit i och kämpat med hoppet om att morgondagen kommer bli bättre.
Till er som tog till gatan för 10 år sedan för att ni nekats er mänsklighet, vi glömmer er aldrig!
Leonard Bektas
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 