Skribent
Det politiska året 2020 har varit extraordinärt. Coronapandemin har kastat omkull politikens spelregler och det som tidigare sades vara omöjligt blev verklighet. Under våren ställdes allt på sin spets med restriktioner, lagar och nya stödpaket för miljardtals kronor. När politiken återkom efter några veckors sommaruppehåll var åtminstone en del av normaliteten tillbaka. Brottsligheten hade gjort återkomst på den politiska agendan.
Det som föranledde debatten att ta fart igen var det som hände den andra augusti i Botkyrka i Stockholm. Adriana, en tolvårig flicka skulle bara ut och rasta hunden när hon sköts ihjäl. Hon råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt när gängkriminella fick för sig att skjuta utanför McDonalds. Även förra året präglades augustimånaden av ett mord som skakade om Sverige och fick alla partier att presentera nya förslag för hur man skulle bekämpa brottsligheten. Karoline Hakim befann sig också på fel plats vid fel tidpunkt. Hon blev skjuten i huvudet när hon promenerade med sin bebis i famnen på en gata i Malmö.
Med dessa mord färska i minnet har debatten intensifierats och i många fall spårat ur. Tittar man närmare är det ganska enkelt att förstå varför det har blivit så. Vi människor är impulsiva och inte alltid rationella varelser. Det är inget nytt under solen att våra överlevnadsinstinkter gör oss mer måna om det som står oss nära än det som är långt bort och utom vår kontroll.
Det är efter den logiken vi ser känslorna svämma över med anledning av dagens kriminalitet i Sverige; den kryper närmare. Det som tidigare betraktats på avstånd i nyhetssändningar och debattprogram blir verkligare och känns mer påtagligt. En flicka kommer aldrig få fylla tretton år. En bebis kommer växa upp utan sin mamma. I takt med de känslorna växer efterfrågan på drastiska och snabba lösningar från politikens håll.
För den som vill göra folkbildningen en tjänst och tittar på brottsstatistiken är den tyvärr inte mycket muntrare än nyhetsrubrikerna på kvällstidningarna. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik över anmälda brott för 2019 så ökade exempelvis personrån mot barn med 31%, misshandel med 7 % och våldtäkt med 6 %. Att bostadsinbrotten och trafikbrotten minskade är såklart bra, men det är en ganska klen tröst i sammanhanget.
Jag brukar fundera på vad politik egentligen innebär. Är det att vilja? Att förändra? Att prioritera? Oavsett hur man formulerar det är det politikens roll att reda ut kärnstatens problem, det är inget vi kan lägga på entreprenad till dyra konsulter eller ens den fria marknaden.
Den svenska kärnstaten är i kris just nu – och därför finns det ingen fråga som är viktigare att lyfta och tackla än just den. När brottsanmälningar läggs på hög och aldrig utreds, när vittnen inte vågar berätta vad de vet och när oskyldiga drabbas tänjs folkets förtroende för det mest grundläggande; samhällskontraktet. Oppositionen till Januariavtalet har deltagit i kapplöpningen om vilka som kan komma med de mest kontroversiella förslagen och få
ett snabbt rus i opinionen. Utvisa icke-dömda personer, dubbla straffen och visitationszoner är några av förslagen som dragit debatten långt ifrån var den var för några år sedan.
Åttaåringen i det utsatta området med dåliga hemförhållanden fångar inte samhället upp bäst med en piketstyrka, och ledarna för Dödspatrullen stoppas inte bäst med en duktig rektor. Som så ofta finns de riktiga svaren i mitten.
Idag målas det ofta upp en falsk motsättning mellan preventiva och repressiva åtgärder, två sidor som symboliseras bäst i Vänsterpartiets Linda Snecker respektive Moderaternas Johan Forssell. När hon vill ha fler socialsekreterare och en bättre skola vill han istället ha längre fängelsestraff och fler poliser. I själva verket har de två sidorna helt rätt på sina sätt. Åttaåringen i det utsatta området med dåliga hemförhållanden fångar inte samhället upp bäst med en piketstyrka, och ledarna för Dödspatrullen stoppas inte bäst med en duktig rektor. Som så ofta finns de riktiga svaren i mitten. Att blint stå fast vid sina gamla talepunkter som Vänstern och Moderaterna gör kanske är bäst väljarstrategiskt, men det är också det som står i vägen för riktiga lösningar.
När känslor blossar upp är det svårt att hålla sig lugn. Liberalers uppgift måste vara att gå i bräschen för kärnstaten och samhällskontraktet utan att tappa topplocket i jakt på snabba markvinningar i opinionen. För även om vi som människor kan bli irrationella får inte politiken bli det. Då kommer vi aldrig ta oss ur några kriser.
Marcus Willershausen
Skribent
Liberal Ungdom 