Därför bör du lyssna när en CUFare vill prata skolpolitik

Caroline von Seth
Utbildningspolitisk talesperson för CUF

Hahahahaha när centerpartister pratar utbildningspolitik” med efterföljande hånfulla emojis är ett exempel på många kommentarer en skolpolitiskt intresserad CUFare får från medlemmar ur Liberala Ungdomsförbundet då en skolfråga kommer på tal. Visserligen förstår jag suget för att retas på Twitter, men samtidigt anser jag att det är tämligen obefogat. Varför? Det ska jag försöka sammanfatta nedan. 

CUF har nämligen en hel del utbildningspolitik, även om den skiljer sig markant från LUFs. Den markanta skillnaden tror jag grundar sig på en viktig ståndpunkt: CUF ser inget egenvärde att efterfölja det mer folkpartistiska idealet ”att barn ska veta hut”. Ett raljant svar på det är att vi snarare baserar vår politik på forskning. 

För det första: betygsfrågan. Behöver elever veta var de befinner sig genom hela skolgången? Absolut. Kräver detta att det sker genom ett sammanfattat bokstavsbetyg? Inte alls. Professorn Dylan Wiliam menar nämligen att det är formativ bedömning, alltså en utförlig feedback, som gör att eleven utvecklas i varje skolämne. Vidare menar Wiliam att då elever tenderar att, då de får både summativ och formativ bedömning, fokusera på var de befinner sig, snarare än hur de kan utvecklas.  Jag och CUF vill se en kunskapsfrämjande skola där utveckling står i fokus. Därav bör betyg sättas tidigast i årskurs 8. 

För det andra: läroplikt. Jag ska erkänna: vid första anblick ansåg även jag att läroplikt lät som en sjuk grej. På det sker även argumentationen tyvärr på ett felaktigt sätt. I Finland är samtliga barn enligt lag läropliktiga. Det innebär att du som elev har ett lagstadgat krav på dig att inhämta kunskap. Ansvaret ligger på vårdnadshavaren och eleven, istället för vad vi idag har. Där skolans huvudman ansvarar för att eleven slutför skolan. Det innebär inte nödvändigtvis att eleven slutför skolan med de kunskaper som de skulle behöva. Utan bara att de suttit av timmarna i skolbänken. Följden av läroplikt blir således att lärarnas status höjs och att samhället slutar se skolan som en service, utan snarare ett erbjudande. Lärare får alltså vara lärare – och inget annat. 

För det tredje: förstatligande av skolan. LUF:s lilla älsklingsfråga. Motiveringen här är tämligen enkel. Kommunaliseringen av skolan gjordes på 90-talet samtidigt som många andra stora skolreformer genomfördes, såsom exempelvis friskolereformen. Flera av problembilderna som ni målar upp stämmer, men vi i CUF har svårt att se att detta löses automatiskt av att förstatliga skolan igen. Problemet var att ett helt nytt ansvarsområde placerades på kommunernas axlar, i samband med andra stora förändringar. Det blev helt enkelt för mycket på en gång.

Slutligen vill jag säga att detta inte är ett sätt för mig att övertyga er om vår utbildningspolitik, utan snarare att säga att jag vädjar till er. När en CUFare vill diskutera utbildningspolitik med er – motta det med glädje. Vi må inte hålla med varandra, men jag lovar er. Vi tycker att skolan är lika viktig som ni tycker. 

Caroline von Seth
Gästskribent

%d bloggare gillar detta: