Skribent
Vårt demokratiska statsskick har i princip varit oemotsagt i över hundra år. Bortsett från diverse extrema grupperingar och övervintrade kommunister ställer alla partier upp på den liberala demokratins grundvalar. Trots detta påstås att demokratin är hotad, inte bara från utländska krafter såsom blodröda kommunister i Kina eller lönnmördande skurkar i Ryssland, utan även inifrån.
I dagsläget behöver vi inte oroa oss alltför mycket för någon statskupp á la Tyskland 1930 men det finns en oro som sakta gror inom den politiska sfären, en oro för populismen. Denna oro får inte bara tas med en axelryckning och hävda att det är väljarnas fel, eller att de som beter sig på ett visst sätt använder sig av förbjudna metoder. Politik är inte någon Harry Potter-värld där det finns förbjuda besvärjelser. All is fair in love and war, som det heter – och politik är båda delarna.
Det demokratiska systemet har många frestelser för den som kommer till makten och bär på många själsliga brister. Till demokratin hör partiväsendet som arbetsform. Att ordna och fördela arbetet på annat sätt än genom partiorganisationer är svårt att föreställa sig men det blir farligt om man låter partierna i sig bli ett självändamål. Vi ska inte hymla med att det alltid finns de som använder starka organisationer som partier, föreningar, fackförbund eller andra sammanslutningar som språngbräda för att nå fram till bättre social eller ekonomisk ställning.
Det ständiga ifrågasättandet om vilka ”våra” väljargrupper är hör till denna demokratins baksida.I sann demokratisk mening ska politik och partier kämpa för landets väl, inte för kravmaskinernas gläfsande efter mer smörjmedel till deras sedan länge sönderrostade drivhus. På samma sätt bör analysen om vilka väljare man kan alienera kastas till historiens sophög. Politiken vi driver är liberal och härstammar från upplysningens frihetstid. Den har ingen väljargrupp, men den har ideal – borgerliga ideal. Därför kan vi inte ställa oss på någon sida eller acceptera något samröre med andra som inte i grunden är sammanvävda med den kamp för folkligt självstyre och frihetlig strävan som borgerligheten står för. Vänstern kommer aldrig vara kompatibel med liberalismen och borgerligheten. Det går att finna samklang i vissa frågor, likt den statliga skolan, men synen på politikens gränser och ramar kring hur staten ska styras är så olik vår syn på detsamma att man kan tro vi existerar i olika tidsåldrar.
Det finns ingen anledning att tvivla på Moderaternas lojalitet till den liberala demokratin. Det finns dock anledning att minnas det parti vars historia av nationalsocialistiska tendenser och samtida framgångar gör oss ängsliga inför en samhällsutveckling vi missbedömt, Sverigedemokraterna. Även Socialdemokraterna säger sig att de vill värna demokratin, men de är beroende av två direkt fientliga krafter mot de demokratiska principerna – Marxismens kamplogik och fackföreningsrörelsens pampvälde. Vidare är Socialdemokratin så ständigt vacklande i sina gränslinjer mot kommunismens internationella storspelare att man inte kan göra annat än att sätta ett frågetecken i marginalen till påståendet om socialdemokratin som demokratikäpare. Centerpartiet har oavbrutet fört böndernas än mer selektiva klasskamp att man förstår lättheten med att sammansluta sig med ett socialistblock som bygger på samma grundpelare. På samma sätt har de kedjat sig så pass fast i lantbrukarorganisationers intressepolitik att man blir tveksam till om partiet ens har förmåga att värna demokratins principer.
Politikens block är brutna och för den svenska liberalismens framtid vilar på förmågan att inse vilka vi är, varför vi finns, och vad vi måste göra. Hur svårt det än kan vara för oss måste vi befästa liberalismen på den politiska spelplanen som en folklig kraft i samhället. Den borgerliga vänstern är den frisinnade samhällskraft som skapat demokratin och burit den fram det senaste århundradet. Demokratin lever och dör med tillvaron av en borgerlig vänster. I de länder där diktatur råder har den borgerliga vänstern tidigare undanträngts.
Demokratin har i vårt land för närvarande ingen pålitligare väktare än det parti som kämpar för den borgerliga vänsterns åskådning. Det är dags att ta sig samman och blåsa liv i den glöd som nu knappt brinner. Innan du och jag, innan allt vi vet och har, försvinner.
Willhelm Sundman
Skribent Liberal Ungdom
Liberal Ungdom 