Skepp och hoj, liberal livboj!

Willhelm Sundman
Skribent

Människan har ofta svårt att föreställa sig något den aldrig har upplevt. Försök föreställa dig en färg du aldrig har sett tidigare och problemet uppenbarar sig genast. Trots det tenderar vi att vara ihärdiga framtidsivrare. Förända, förnya, förbättra – ja allt ska skruvas på och göras lite bättre än vad det är nu. Men det ena leder till det andra och slutmålet blir inte alltid så som man hade tänkt.

Den som haft nöjet att studera antik filosofi har kanske stött på tankeexperimentet om Theseus skepp från filosofen Plutarchos. Historien är den att krigshjälten Theasus skepp bevarades i en hamn som ett historiskt monument för allmänheten att beskåda. Över tid började delar på skeppet att ruttna och plankor byttes ut för att hålla det flytande. Men när alla delar tillslut var utbytta ställde sig Plutarchos frågan om man fortfarande kan säga att det var Theasus skepp, då krigshjälten aldrig satt en fot på någon av skeppets nuvarande delar. Är det egentligen inte en helt annan båt?

Man skulle kunna hävda att skeppet är ett monument likt en staty men då missar man poängen med frågeställningen. Vad Plutarchos är ute efter är när något som förändras mister sin själ och vilka förändringar vi kan göra utan att tinget tappar sitt värde? Kopian är alltid mindre värd än originalet men originalet måste förvaltas och bevaras väl om den ska behålla sin betydelse. Det är inte allt för långsökt att likställa den politiska processen med Plutarchos tankeexperiment. Hur stor och hur snabb förändring klarar en politisk rörelse eller ett parti av, innan det blir något helt nytt?

Tiden förändrar, och få människor skulle nog kunna påstå att de är exakt samma person nu som de var för tio år sedan. Precis som Theseus skepp är det svårt att peka på när denna förändring sker, men att den sker är uppenbart, särskilt för den som inte på nära håll betraktat förändringens långsamma progression. Det gäller för människor på samma sätt som det gäller för politiska sammanslutningar. Den som vill samla folkligt stöd måste anpassa sig med tiden men utan att tappa sin själ. Affektionsvärdet som tidigare sympatisörer har och har haft för rörelsen får inte gå förlorat i processen.

Att inte vilja ändra sig är konservativt. Att inte våga väga sina egna argument eller lyssna till andras är dogmatiskt. Men vad säger vi om den som väljer att inte bry sig om hur den tagit sig dit den är? Den tidningen som du nu håller i dina händer grundades 1911
under namnet Frisinnad Ungdom. När ungdomsförbundet splittrades, samtidigt som riksdagspartiet, mellan frisinnade och liberaler 1923 startade både grupperna sina egna tidskrifter med andra namn. Vid återföreningen och bildandet av Folkpartiets ungdomsförbund återtog skriften det ursprungliga namnet Frisinnad Ungdom fram till 1960-talet. Även om det är svårt att svara på frågan om varför visar det på en vilja till förankring i sin historia, vår historia.

Likt Theseus skepp kanske man genom sin ständiga strävan att byta ut delar riskerar att förkasta förankringen som skapat det ursprungliga värdet. Men även om en förändring är nödvändig behöver det ske med en förståelse om att tid är en viktig faktor för att
lyckas. Även om ett utbyte, ett inköp eller en restaurering är oundviklig innebär det inte att förändringen blir till det bättre direkt vid skiftet, eller överhuvudtaget bättre för den delen. Det räcker med att söka på ”Monkey Christ” för att se hur förhastade handlingar kan förstöra ett ovärderligt arv.

Än tydligare blir förändringens konsekvenser när man ser till den svenska liberalismens vägval att gå från borgerlighetens vänster till vänsters höger. Anledningarna och argumenten bakom valet är goda, så som intentioner oftast är, trots detta är det enbart resultaten som syns som ger legitimitet till handlingen. Dessa resultat tar dock tid och tålamod står inte alltid högt i kurs bland varken medborgare eller medlemmar. Frågan är hur stor och snabb förändring det politiska landskapet tolererar innan det havererar.

För att återgå till båten som metafor behöver en planka som byts ut få tid att svälla och
fogas samman mellan de andra. Likt tankar och idéer är trä ett levande material som påverkas av sin omgivning. Det tar en stund innan den nya biten i skrovet passar in och håller tätt. Över tid blir gliporna mindre och delen tätare och förenat med det hela. Byts plankorna för snabbt och för ofta kan gliporna blir för stora och skeppet blir svårt att hålla vid ytan, och ingen vill vara sist kvar på ett sjunkande skepp. När arbetsinsatsen blir för stor för att laga alla springor och när läckorna blir för kraftiga för att kunna täta ordentlig kommer fler och fler att söka sin säkerhet över bord än under däck. Kvar står de som vägrar se hur skrovet tar in vatten eller de som ser det som sin plikt att gå ner med skutan, medan andra skyndar sig för att ta sina chanser på havet med en livboj. Till slut kanske det enbart blir dessa bojar som flyter. En samling av liberala livbojar, ensamt guppande vid ytan men oförmögna till att varken få vind i seglet eller att ro något i hamn.

Willhelm Sundman

Skribent Liberal Ungdom

%d bloggare gillar detta: