Höj era röster – mot Ängelholm!

För några månader sen kom de första livstecknen från Dawit Isaak på många år. Han sitter fängslad utan rättegång i diktaturen Eritrea sedan 2001. Han spärrades in för att ha skrivit artiklar om en grupp politiker som krävde demokratiska reformer. Det är en hopplöst grym diktatur, i dagsläget på plats 178 av 180 på Reportrar utan gränsers lista över pressfrihet. Bara Nordkorea och Turkmenistan är värre. Sådant är diktaturens modus operandi – den som kritiserar den måste försvinna för diktaturer vet att de inte tål kritik. Jag tänker också på Gui Minhai, fängslad av den kinesiska diktaturen för att hans förlag publicerade regimkritik. Diktaturer inser att om man skulle få tala fritt så skulle de falla ihop som korthus.

Tyvärr blev ju kongressen uppskjuten men snart är det dags. Jag minns min första kongress. Jag var skitnervös och samtidigt riktigt taggad. Bara att få vara i samma lokal med giganter som Karin Pihl och Joakim Rönnbäck, fyfan! Att få vara bland alla smarta och härliga luffare i en hel helg ger mig energi att engagera mig resten av året.

I efterhand så tyckte jag att det var årets roligaste grej. Alla debatter om knasiga frågor och alla vänner för livet. Att få in en riktigt bra replik och sen bli talad tillrätta av någons ännu snyggare kontrareplik. Eller att få omvärdera sina synpunkter. Som när jag blev för hemskolning, mot det fria skolvalet och för lärarlegitimation – allt under en enda debatt! Det finns inget annat forum i Sverige med lika intressant liberal idédebatt som LUFs kongresser. Om dina föräldrar har bokat in någon dum hajk så åk absolut inte på den!

För er som åker på er första kongress har jag några tips:

• Lär dig dricka kaffe.
• En dyr luftmadrass är alltid värd pengarna.
• Våga gå upp i talarstolen i någon fråga – debatten behöver allas perspektiv för att bli bra!
• Te duger inte – det måste vara kaffe!
  
  Kongresser är roliga och intressanta men kom ihåg varför vi har dem. Liberala ungdomsförbundet finns främst till för alla de som ännu lever i ofrihet. Vi samlas för att det är kul såväl som för att skapa liberal politik. Vi debatterar med varandra men också för att i framtiden kunna debattera med dem som inte håller med oss alls. Därför hoppas jag alla vågar gå upp i talarstolen och göra sin röst hörd. En dag ska Dawit och Gui åter vara fria män. Alla andra dagar måste vi vara deras röst.