På gott och ont har staden en ”kall” neutralitet som länge har saknats i den mer ”idylliska” landsbygden. Detta kan exemplifieras med anekdoter om hur medeltida livegna som ville undan hederskultur och utsugningssystem flydde till städer, bodde där i ett år och en dag, och således bli kvitt sin feodala boja. Sedan upplysningen har nästan hela den filosofiska, vetenskapliga och politiska utvecklingen skett i städerna. Mänsklighetens nedskrivna historia är i mångt och mycket städernas historia.
Framtiden ligger också i de stora städerna. De är redan mer miljövänliga, fria, och klart mer ekonomiskt effektiva än villaförorter och landsbygd. Vi liberaler måste vara i framkant av att utveckla och verkställa storstadsvänlig politik. Detta handlar inte om att vi ska använda statens makt gynna en livsstil över en annan — man ska självklart få bo på landet om man vill. Men om man gör det får man ta notan för det själv, och med den ökande välståndsklyftan mellan stad och landsbygd kan den notan snart börja svida lite mer.
Europa är idag, mer tydligt än på många år, hotat. Bara senaste året har den ekonomiska krisen i pandemins spår, blandat med utstuderade ryska påverkanskampanjer, blivit en explosiv molotovcocktail av missnöje som riskerar att förändra förutsättningarna för europasamarbetet i grunden, i synnerhet med tanke på det stundande europaparlamentsvalet.
Europa har senaste åren skakats av en våg av fanatisk decentraliseringsiver. Detta syns inte bara på framgången för tyska, franska och italienska nationalistpartier, utan även på svenska valaffischer, där tanken om ett fritt och öppet Europa byts ut med budskap om att bygga murar och hålla gränser. När denna rörelse konsekvent underkänner ens de minsta tendenserna till ökat europasamarbete är det inte märkligt att de också kategoriskt underkänner idén om ett federalt EU. Att federalisera Europa är dock en av de reformer som bäst kommer syfta till att decentralisera Europa, då den syftar till att flytta makten från de nationella politikerna, till alla de individer som Europa i grunden består av.
Samtidigt finns det, rätt förståeligt, ett stort motstånd från medlemsstaternas politikers sida till att ge upp sin makt. Med det i hänsyn framstår en europeisk federation som det bästa alternativet för att överbrygga klyftan mellan dagens EU och ett som styrs europamedborgarna själva. Men istället för att diskutera federalisering som ett konkret sätt att demokratisera EU, centrerus europapolitiska debatten kring brysselbyråkrater, snus och överreglering, som bara syftar till att öka misstänksamhet till EU och hindra demokratiserande reformer. Ja, det är dåligt med onödiga regleringar, men är det verkligen den viktigaste frågan som ska avgöras denna valrörelse?
En federalisering är inte en universallösning för de problem som finns i EU idag, men det är ett riktigt bra steg på vägen. Protesterna som har pågått senaste månaderna i Georgien påminner oss om vilka värden EU representerar och att ett enat, öppet och fritt Europa inte bara är plattityder. Om ett enat Europa inte vore en sådan stark kraft för fred, demokrati och frihet skulle inte liberalismens fiender, både innanför och utanför unionen, lägga så mycket resurser på att splittra oss.
Att som liberal formulera argument för ett starkare Europa är knappast svårt. I en tid när diktatorer begränsar frihet, protektionismen vinner kraft och oskyldiga faller offer för Putins tyranni, är argumenten många. Samtidigt tenderar liberaler i kulturkrigets svallvågor lägga alltför stor kraft på värdeladdade frågor och tappa bort samarbetets kärna: den fria marknaden.
Länder handlar av egoistiska skäl. Sverige köper inte tomater från Spanien för att stötta spansk ekonomi – utan för att det finns en efterfrågan hos svenska konsumenter. Om ingen hade velat köpa tomater från Spanien hade handeln naturligt dött ut. Trots detta har politiker historiskt varken litat på konsumenternas önskemål, eller producenternas vilja till försäljning. I stället har makthavare med strama anletsdrag och pannan i djupa veck gjort allt för att förhindra handel. Höga tullar, straffbeskattning och handelsförbud är enbart ett urval åtgärder för att begränsa möjligheten.
Men varför begränsa något som gynnar oss alla? Trots att jag av naturliga skäl inte kunnat fråga 1700-talets makthavare, resonerar dagens protektionister förmodligen utifrån samma grund. Marknaden ses som ett nollsummespel. När Sverige exporterar en produkt får vi pengar, och när vi importerar förlorar vi detsamma. I realiteten är det tvärtom.
När vi importerar produkter får konsumenten inte enbart del av ett större utbud, vi skapar också en större marknad. När jag som konsument inte enbart kan köpa tomater från Sverige – utan även från Portugal, Argentina och Spanien – skapas en konkurrens som höjer kvaliteten och sänker priser. När en enskild producent styr marknaden finns ingen anledning att utveckla produkten: konsumenten kommer att köpa ändå. Det bästa exemplet är förmodligen Systembolaget som inom ett monopol kan sätta priser helt fritt och saknar incitament till att bredda utbudet. Att med hjälp av handel skapa en större marknad gör att produkten utvecklas, konsumenten får mer att välja mellan och arbetstillfällen uppkommer till följd av ökad specialisering och företagens vilja att tjäna pengar.
Uppvuxna med förmaningar om att spara en del av veckopengen och med en realitet där privatekonomin förutsätter större intäkter än utgifter, kan resonemanget kännas främmande. Efter att ha sett Lyxfällan är det få som skulle köpa en dyr bil i stället för att sätta mat på bordet. Samtidigt är det de facto de kortsiktiga förlusterna som gör att vi vinner på sikt. Att ena månaden gå minus till följd av aktieköp eller fastighetsinvesteringar, för att nästa månad hämta upp underskottet och göra vinst. Samma princip gäller på marknaden. Med internationell handel kanske Sverige förlorar på kort sikt – men på lång sikt gör konkurrensen att produkter utvecklas och välstånd höjs.
Som grädde på moset skapar handel ömsesidiga beroenden och minskar risken för krig och konflikt. Om ett land inte enbart offrar militära resurser och bränner diplomatiska broar, utan också lider ekonomisk skada, minskar incitamenten till att låta skottsalvor flyga och bomber falla. Eller som den glaskrossande 1800-tals filosofen Frédéric Bastiat uttryckt det: “om inte varor korsar gränser, kommer soldater att göra det”.
I en tid när kritiker gång efter annan strävar efter att urholka det europeiska samarbetet, måste vi hålla den liberala fanan högt. I stället för att nischa in oss på värdeladdade frågor bör fokus ligga på att genom frihandel höja välstånd och stärka toleransen. Att handla med varandra skapar inte enbart ömsesidigt beroende, utan gör också att vi alla blir vinnare.
Om vi i LUF fick bestämma skulle EU vara en federation men för att förstå hur vi vill att federationen ska se ut bör vi veta hur vi inte vill att den ska vara. För att en federation ska fungera väl, behövs en tydlig balans mellan den centrala och den regionala makten. Precis som att en europeisk federation skulle vara stor och mångkulturell är många andra federationer det idag. Ett bra exempel är den ryska federationen.
Efter Sovjetunionens fall uppstod den ryska federationen bestående av 21 republiker, 4 autonoma distrikt och 46 regioner. Det nya Ryssland var en asymmetrisk federation vilket innebar att distrikten, regionerna och republikerna hade olika rättigheter och ansvar. Regeringen i Moskva hade ansvar över nationella frågor som försvar, utrikespolitik och ekonomi medan de regionala myndigheterna hanterade lokala frågor som utbildning och infrastruktur.
Under de senaste 20 åren, under Vladimir Putins ledarskap, har statsmakten centraliserats (till Moskva/Kreml) och regionernas inflytande minskat. “Maktvertikal” är det begrepp som används för att beskriva det ryska politiska systemet under president Putin. Begreppet syftar på hur beslutsfattandet centraliseras under presidenten som utövar kontroll över nyckelinstitutioner som media och rättsväsende. Själva kärnan i den ryska maktvertikalen är skattesystemets utformning under Putin, där all skatt tas in av Moskva och sedan delas till regionerna. Detta har lett till stora skillnader mellan huvudstaden Moskva och de övriga regionerna. Lönerna i Moskva är 2-3 gånger högre än i resten av Ryssland och en stor del av Rysslands budget läggs på Moskva. De övriga regionerna är underutvecklade och deras budgetar går inte att jämföra med Moskva då skillnaderna är så pass stora.
Det centraliseringen av makten har lett till att det inte finns någon politisk mångfald i Ryssland och brist på kontrollmekanismer, det vill säga en avsaknad av effektiva mekanismer för att övervaka och balansera makten i det politiska systemet. Ryssland fungerar som ett varnande exempel på faran med maktkoncentration i federala system. Den ryska federationen skiljer sig från andra federationer. I till exempel USA hålls den lagstiftande, dömande och verkställande makten isär för att kunna upprätthålla en balans mellan varandra samt förhindra att maktpositionerna dra nytta av varandra.
Rysslands huvudstad Moskva går att jämföra med huvudstaden i filmen Hunger Games. Ett maktcentrum som suger åt alla resurser på regionernas bekostnad. Det gör att regionerna är underutvecklade och regionerna inte har någon makt för att förändra detta. Ryssland är ett perfekt exempel på hur en federation inte skall styras.
Det låga valdeltagandet i EU-valet måste ses som ett tecken på att unionen behöver en makeover. Men den återkommande diskussionen om att Europa ska bli en federation är både en övertro på brysselbyråkrater och en naiv idé. Bara för att Europas enas kommer inte individens rättigheter och friheter vara säkra i ett liberalt Europa.
Under min weekendresan till den lettiska huvudstaden Riga upptäckte jag att NATO-flaggorna stolt vajade utanför flera byggnader när jag och min familj utforskade den gamla staden. Under vår promenad lade jag märke till att letterna nyligen firat tjugo år som Nato-medlem, och deras stolthet över detta var uppenbart. Jag funderade dock över om det lettiska medlemskapet i EU kommer att firas lika stort med tanke på det kommande tjugoårsjubileumet som unionsmedlem? Efter en snabb googling upptäckte jag att endast 33 procent av letterna deltog i det föregående EU-valet, vilket antyder att EU-festen kanske inte kommer att bli lika stor. Trenden med lågt valdeltagande i EU-valet har varit konstant under det senaste decenniet, med undantag för Belgien som har valplikt. Som liberal och EU-kramare ställer jag mig frågan: Hur ska folk gå igång på EU igen? Är det strävan mot en federation? eller något helt annat?
Swexit är det begrepp som har använts flitigt av ytterkantshögern efter Storbritanniens utträde från unionen. EU-skepticismen har ökat stadigt både från höger och vänster inom unionen. Men det LUF menar är att EU ska vidareutvecklas till Europas Förenta Stater, som sitt bidrag till debatten. Jag tycker det är så roligt att vi liberaler hela tiden diskuterar om att banta eller avskaffa staten, privatiseringar hit och dit, och individen ska vara självgående. Men när det kommer till EU-frågan har vi en övertro på staten och brysselbyråkrater, som ett tillvägagångssätt för lösa alla problem i världen. För mig, som liberal, går inte denna ekvation ihop? Var finns den ideologiska kompassen som gör liberaler till matkritiker? Var det inte en av våra grundläggande principer som ledde till vår existens?
Dessutom kommer ett federalt Europa att kräva ännu en kamp för individens friheter. Vi måste komma ihåg att högerpopulismens spöke hemsöker Europa, där fler medlemsländer börjar övergång från liberala demokratier till auktoritära styren. I flera medlemsländer är rättigheterna för HBTQ-personer ifrågasatta, korruption är ett fortsatt problem i vissa länder och flera östeuropeiska stater kämpar med bristande pressfrihet. Är detta det liberala Europa som faller LUF i smaken? Den idealistiska naiviteten är dessvärre en bidragande faktor till att det liberala arslet åker rutschkana ur parlamentet och jag hoppas att Simona Mohamsson räddade oss från detta öde. Jag stödjer helt klart ett ökat EU-samarbete, men det europeiska samarbetet bör aldrig sträva mot att skapa en superstat, utan snarare fokusera på att bli en effektivare union.
Därför bör istället LUF fokusera på att reformera unionen för att väljarna främst ska förstå vad deras pengar finansierar och vilka beslut som fattas. Varför får en EU-parlamentariker 91 000 kr i lön, plus nästan en halv månadslön extra, utan att tydligt redovisa sina utgifter. Används pengarna till kontorsmaterial, gratinerade hummer eller droger? Utan transparens blir det svårt för väljare att rösta i valet. Dessutom är målet med EU att stärka det europeiska samarbetet och öka den internationella frihandeln, men det verkar snarare som att det mjölkas mer pengar än vad som åstadkoms under fem års tid.
Framtiden skapas nu och därför är det viktigt att väljarna lyfter på arslet ur soffan för att rösta. Om valdeltagandet hade varit detsamma i LUF:s drömfederation skulle jag kalla det för ett misslyckande. Liberal politik handlar om att öka, stärka och bevara demokratin. EU-valet måste bli mer attraktivt och istället för att drömma om en europeisk federation bör vi fokusera på att minska byråkratin inom EU och eventuellt överväga förändringar i systemet för att öka transparens och medborgarinflytande.
Förstatliga skolan, ta bort kommunernas vetorätt och avskaffa regionerna. Individen måste skyddas från den stora starka kommunen/regionen. Retoriken börjar nästan bli lite tjatig. Det mesta ska bort från regional styrning; man ska inte längre ha samma rätt att bestämma över sin omgivning. Självklart ska individen alltid gå först, men lokalområdet måste få någonting att säga om vad som händer i sin närhet, än med begränsad makt. Vi liberaler måste påminna oss själva om fördelarna av decentralisering. Vi måste inse att centralisering inte alltid är nödvändigt.
USA, Tyskland och Schweiz är alla framgångsrika liberala demokratier, men de har samtidigt en decentraliserad stat. Anledningen till att de byggde federation istället för en enhetlig stat var för att stärka minoriteternas makt mot majoritetens tyranni. I ett land som Sverige, som har mer varierad kultur än vad vissa tror, kan decentralisering vara ett av de mest effektiva tillvägagångssätten för att ge områden som hotas av den rådande majoriteten skydd. Att ge de skyddade minoriteterna självbestämmande ser nog de flesta som självklart, men det är viktigt att påminnas varför en decentraliserad stat ibland är nödvändig.
Fördelen med självbestämmande kommuner kontra en stor auktoritär stat är att du lätt kan lämna. Att flytta från en kommun med dåliga politiker är mycket lättare än att fly från ett land med dåliga politiker. Detta leder till att individen väljer den kommun som passar dens egna värderingar bäst. Även om många ser ner på idén av en konkurrerande myndighet så är det någonting vi bör ha i åtanke. Så länge grundstaplarna av det statliga uppdraget är jämlikt och välskött kan kommunen tillåtas styra lite mer i näringsverksamheten och det triviala, och därför konkurrera med varandra för inflyttning och företagsamhet. Decentralisering tillåter mer oliktänkande bland kommuner och regioner, vilket främjar konkurrens mellan dessa.
Min egendom ska inte behandlas som någon annans. Risken med en decentraliserad stat är att lokala myndigheter blir ännu mer benägna att bestämma över andras egendom, vare sig det vore genom beskattning eller reglering av fast egendom. Det är dock få liberala decentraliseringsförespråkare som talar för små lokala auktoritära stater. Vi inser att statligt förtryck från en liten myndighet är lika mycket förtryck som från en stor sådan. Precis som den nationella staten ska dess lokala indelningar fortfarande lyda konstitutionella begränsningar mot individen, och i högsta möjliga mån lämna denne ifred. Men där staten verkligen behövs kan det vara värt att ifrågasätta om det är en nationell eller lokal myndighet som ska ha makten.
Det finns många goda skäl att ta makt från lokala myndigheter. Ju närmre staten ligger individen, desto mer kan staten detaljstyra denna. Men vi bör ha i åtanke var vi lägger makten i vår demokrati, lokalt eller nationellt. Vi kan inte ramla ner i ett centraliseringshål utan att tänka efter noggrant om hur nära vi vill att staten ska ligga. Vi måste vara vaksamma inför centraliseringen.
Är du med i LUF älskar du EU. Så är det bara. Men denna villkorslösa kärlek, och framförallt den oreserverade strävan efter ett förenat EU det innebär, tror jag måste ses över. Är vi för förblindade av kärlek för att se de potentiella riskerna med ett starkare EU, och skadar vi till och med organisationen mer än vi hjälper?
LUF har som explicit mål att “EU bör utvecklas till en federation.” (Punkt 63 i Handlingsprogrammet 2023 för de av er som har roligare saker att memorera). Varför? Som jag ser det finns det stora delar med EU som är oförenliga med den liberala politik vi annars säger oss stå för. Vi börjar med ett exempel som bör vara en hjärtefråga för alla LUF-medlemmar: snus och sardinsk Casu Marzu (ost med mask).
Dessa produkter är vanliga i en del av EU, men olagliga att sälja i andra delar. Så kan vi ju inte ha det i en förenad federation. LUF:s rekommenderade lösning är följande: enligt punkt 72 i Handlingsprogrammet ska produkter som får säljas i en del av EU kunna säljas “i hela EU utan undantag”. Låter lysande liberalt, men samtidigt enormt naivt. Om vi ignorerar att sardinskt Casu Marzu faktiskt inte är lagligt att köpa någonstans och istället fokuserar på snus, som bara får säljas i Sverige, kan vi lätt se problemet. Vad sker med störst sannolikhet? Ett enat EU inser hur gott det kan vara med en hederlig prilla och 26 medlemmar ger vika för en medlems önskemål. Eller: Sveriges snusförsäljning blir olaglig, eftersom en klar majoritet i EU är emot det.
För min del spelar det ingen roll; Jag mår illa av snus. Men det går inte att blunda för att ett enat EU förmodligen inte skulle stämma så väl överens med LUF:s handlingsprogram. Den som tror att Europas Förenta Stater skulle vara en självklar förkämpe för liberala värderingar lär bli besviken.
På tal om regleringar verkar det vara EUs enda stolthet för tillfället. Missförstå mig inte, jag kan förstå och till och med uppskatta en bra reglering, men är EU värdigt vår devota beundran om dess främsta syfte tycks vara att invänta amerikansk innovation att strypa? Det låter inte som en union som borde falla LUF i smaken, men ännu en gång är idén om Europa starkare än verkligheten.
Vi måste vara konsekventa. Det finns en diskrepans mellan hur LUF ser på svenska staten och den europeiska staten, trots att den senare har potential att vara 100 gånger starkare. Den svenska ska tyglas och krympas. Det ska ske avregleringar och privatiseringar. Den europeiska ska växa till varje pris. Risken att vi på grund av ökad integrering i EU ger över makt till icke-liberala parter avfärdas, men hela Europa är inte fullt så liberalt som vi hade kunnat hoppas. Medlemsländer som Polen och Rumänien har tveksamma rättigheter för HBTQ-människor. Ungern och Bulgarien har fortfarande seriösa problem med korruption. Om vi tycker att den svenska konservatismen är nedrig är det ingenting jämfört med den populism man kan se i stora EU-länder som Tyskland och Frankrike. Är det verkligen det liberala klimatet vi vill kasta oss in i?
Egentliga skadan med vår oförbehållna iver för ett enat EU tror jag inte kommer i form av ett totalitärt EU. Jag tror snarare att vi hotar att slita sönder EU. De senaste åren har vi sett hur EU:s ökade integrering korrelerat näst intill perfekt med ökat stöd för missnöjespartier, som fångat upp väljarnas ovilja och rädsla. Vad blir i detta sammanhang LUF:s villkorslösa strävan efter en europeisk federation? Tondövt och tacksamt bränsle för populister som Orban. Vi kan drömma hur stort som helst, men att ignorera verkligheten i ett så pass känsligt klimat är taktlöst. Handlingsprogrammet påminner mig om de sällsynt kloka orden från socialisten Bertold Brecht, som ni nu får låta mig parafrasera: Vore det inte lättare om LUF löste upp europeiska folket och valde ett annat?
Jag förstår mycket väl att ett handlingsprogram ska vara idealistiskt. Allt börjar med en dröm. Men just LUF:s EU-positivitet blir alltför ofta till en EU-naivitet. För en betydande del av förbundet tycks EU motsvara favoritlaget i Allsvenskan (eller UEFA för att hålla temat): Det spelar ingen roll hur bra (eller uselt) laget egentligen spelar, man hejar okritiskt på dem ändå.
Jag är inte emot EU. Jag är inte heller emot ett potentiellt förenat EU. Men jag motsätter mig det som tycks ha blivit ett paradigm inom LUF: att ett mer integrerat EU per definition skulle vara en positiv sak. Vi måste nyttja den sunda skepsis som LUF utövar så väl mot den svenska offentliga sektorn, mot en potentiellt ännu mäktigare europeisk offentlig sektor. Annars är vi inget mer än EU-Ultras.
Jag sitter i klassrummet och skriver en uppgift till engelskan när jag hör några i min klass diskutera valet till Europaparlamentet (EP) som äger rum nästa år. Först blir jag glad att de diskuterar valet. Glädjen försvinner däremot snabbt när jag hör flera personer säga att de inte tänker rösta. “Jag har ju ändå inte koll på sånt” och “Det kommer ju ändå inte påverka mig?” hör jag flera personer säga. Varför vill unga inte rösta i EP-valet? Hur får man unga att vilja engagera sig i EU-frågor? Hur får egentligen unga personer information om EU?
För att fler förstagångsväljare ska vilja rösta i EP-valet så måste man ta reda på vad unga är intresserade av när det kommer till EU. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) beräknas antalet röstberättigade i Sverige öka med 290 000 personer jämfört med EP-valet 2019. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) gjorde 2020 en rapport om kunskap och engagemang i EU, där 1076 unga svarade på en enkät om EU. I den rapporten framgick det att de frågor som unga framförallt är intresserade av är hur EU påverkar deras vardag och EU-medborgares möjligheter och rättigheter. Den frågan som väckte minst intresse var EUs historia. Så för att fler unga ska vilja rösta i EP-valet måste information om dessa frågor nå ut. Studien visar även att få unga har hört talas om det EU gör som direkt berör unga som Europeiska ungdomsdialogen och Erasmus+, som är EUs program för utbildning, ungdomar och idrott och som bland annat erbjuder möjlighet till utbyten inom högre utbildning.
I rapporten som MUCF gjorde framkom det att unga framförallt får information om EU genom tv, tidningar, och sociala medier och att det är mer sällsynt att de får information från utbildningsväsendet och organisationer. I andra studier har det framkommit att det sällan är media rapporterar om det som berör unga, vilket kan bero på att det har mindre nyhetsvärde då unga är en mindre grupp i samhället och dessa frågor därför får mindre uppmärksamhet. Det är också viktigt att komma ihåg att svenska medier i allmänhet är dåliga på att rapportera om EU. Enligt en undersökning Institutet för mediestudier gjorde så framkom det att svenska tidningar endast skrev om en fjärdedel av de EU-förslag som regeringen informerade riksdagen om.
För att nå ut med frågor kring EU som ungdomar är intresserade av behövs mer och bättre information från fler håll. Skolan bör bli bättre på att informera om vilka frågor som diskuteras i Europaparlamentet, exempelvis miljöfrågor, energifrågor och migrationsfrågor, så att unga förstår hur besluten som fattas i Europaparlamentet påverkar dem. Ungdomsförbund och politiska partier har också ett ansvar att nå ut till unga om vi vill att de ska rösta i EP-valet. Det kan vi göra genom att diskutera frågor som unga personer är intresserade av på ett enkelt och tillgängligt sätt.
Vi börjar röra oss mot slutet av ytterligare ett år, men det år som väntar runt hörnet är inte som de andra. Som Simona Mohamsson, Lufs kandidat till Europaparlamentet, skriver i sin gästkrönika: 2024 är ett make or break-år för demokratin.
Hotet kommer både inifrån och utifrån. Högerpopulismens vindar blåser genom Europa – Orbán, Fico, Wilders och Åkesson leder framgången – en utveckling som Liberalernas Europaparlamentariker Karin Karlsbro bevittnar. De har alla fått inflytande i Europa och deras påverkan sprider sig obehagligt på kontinenten och i parlamentet. Samtidigt flåsar den ryska militären fortsatt i Ukrainas och Europas nacke, den kinesiska närvaron i geopolitiken verkar ha glömts bort och ett krig i Mellanöstern splittrar åter den globala säkerheten. Framtiden känns dystopisk och tung, speciellt när de liberala krafterna börjat förtvina. Nu när friheten hotas som mest, var finns motståndet?
I kärnan av EU-debatten ligger en stor del av problematiken. När diskussionen handlar om huruvida unionen bör existera, snarare än vad den kan göra, försvåras möjligheterna att agera. Både från höger och vänster har euroskepsismen ökat. De uppenbara fördelar som ett europeiskt samarbete givit oss är inte kristallklara och de fri- & rättigheter som byggts upp genom året tas för givet. Inför det stundande EP-valet kommer populismens konsekvenser att bli påtagliga och kräva ett politiskt ansvar att fortsätta försvara det europeiska samarbetet.
Samtidigt, finns det någon legitimitet i att ifrågasätta EU? Likt mina skribenter Birger von Schenck och Alvin Landström ser jag långtgående problem i unionen, problem som borde adresseras för att det europeiska samarbetet ska bli ännu mer framgångsrikt. Att blint förespråka federalism kommer inte lösa EU:s demokratiska underskott eller säkerställa att friheten försvaras. Debatten måste nyanseras för att politiken ska röra sig framåt.
Det behövs en ny strategi för att nå ut till väljarna som kommer att gå till valurnorna den 9:e juni 2024. Sverige sa oui, si och yes till EU år 1994. Debatten kan inte längre handla om EU:s vara eller icke-vara. Samarbete måste vara givet, oavsett vad de antagonistiska sverigedemokraterna eller vänsterpartisterna säger. Nu handlar det om vad EU ska bli och göra, och den visionen måste bygga på realistiska politiska förslag som är förankrade i demokrati och frihet.
Det är dags att bygga upp det liberala motståndet – 2024 är det make or break för liberalismen.
Jag sitter i klassrummet och skriver en uppgift till engelskan när jag hör några i min klass diskutera valet till Europaparlamentet (EP) som äger rum nästa år. Först blir jag glad att de diskuterar valet. Glädjen försvinner däremot snabbt när jag hör flera personer säga att de inte tänker rösta. “Jag har ju ändå inte koll på sånt” och “Det kommer ju ändå inte påverka mig?” hör jag flera personer säga. Varför vill unga inte rösta i EP-valet? Hur får man unga att vilja engagera sig i EU-frågor? Hur får egentligen unga personer information om EU?
För att fler förstagångsväljare ska vilja rösta i EP-valet så måste man ta reda på vad unga är intresserade av när det kommer till EU. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) beräknas antalet röstberättigade i Sverige öka med 290 000 personer jämfört med EP-valet 2019. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) gjorde 2020 en rapport om kunskap och engagemang i EU, där 1076 unga svarade på en enkät om EU. I den rapporten framgick det att de frågor som unga framförallt är intresserade av är hur EU påverkar deras vardag och EU-medborgares möjligheter och rättigheter. Den frågan som väckte minst intresse var EUs historia. Så för att fler unga ska vilja rösta i EP-valet måste information om dessa frågor nå ut. Studien visar även att få unga har hört talas om det EU gör som direkt berör unga som Europeiska ungdomsdialogen och Erasmus+, som är EUs program för utbildning, ungdomar och idrott och som bland annat erbjuder möjlighet till utbyten inom högre utbildning.
I rapporten som MUCF gjorde framkom det att unga framförallt får information om EU genom tv, tidningar, och sociala medier och att det är mer sällsynt att de får information från utbildningsväsendet och organisationer. I andra studier har det framkommit att det sällan är media rapporterar om det som berör unga, vilket kan bero på att det har mindre nyhetsvärde då unga är en mindre grupp i samhället och dessa frågor därför får mindre uppmärksamhet. Det är också viktigt att komma ihåg att svenska medier i allmänhet är dåliga på att rapportera om EU. Enligt en undersökning Institutet för mediestudier gjorde så framkom det att svenska tidningar endast skrev om en fjärdedel av de EU-förslag som regeringen informerade riksdagen om.
För att nå ut med frågor kring EU som ungdomar är intresserade av behövs mer och bättre information från fler håll. Skolan bör bli bättre på att informera om vilka frågor som diskuteras i Europaparlamentet, exempelvis miljöfrågor, energifrågor och migrationsfrågor, så att unga förstår hur besluten som fattas i Europaparlamentet påverkar dem. Ungdomsförbund och politiska partier har också ett ansvar att nå ut till unga om vi vill att de ska rösta i EP-valet. Det kan vi göra genom att diskutera frågor som unga personer är intresserade av på ett enkelt och tillgängligt sätt.
Liberal Ungdom 