En av mina stora svagheter som människa och politiker är att jag inte är så värst eftertänksam. När jag ser något som inte är rätt eller rättvist blir jag uppjagad och uttalar mig, ofta innan jag hunnit tänka på saken. Det har fått konsekvenser: många borttagna tweets, en del ångrade uttalanden och flera upprörda debattinlägg.
Bristen på eftertanke har sin orsak. Det är inte fakta och rationalitet som ligger bakom min ilska över den moraliserande narkotikapolitiken, min frustration över kvävande byråkrati på bostads- och arbetsmarknaden eller min förfäran över chat control. Det är känslor som kommer från den förvisso klyschiga, men ändå brinnande liberala eld som finns inom mig.
Känslor som ibland leder till något uttalande att ångra men faktiskt oftare till något som jag hoppas uppfattas som genuint, men också provokativt. Därav har jag fått förmedla LUFs budskap i större kanaler än jag kanske förtjänar. Ena gången intervju i Aftonbladet för att jag impulstweetat att man ska “få röka en holk”. Andra gången omniflash för att jag kallat Johan Pehrson sosse i Expressen. Tredje gången kommentar i Ekot för att jag varit förbannad på Liberalerna om chat control på en demo.
Det är känslorna för friheten och bejakandet av dem som gjort att jag orkat hålla i över långa år och blivit ganska erfaren. Förra EP-valet 2019 var jag valgeneral för LUF och har lärdomar att ta med in i EP-valet i vår. Jag vill ta med känslorna och erfarenheterna in i nästa verksamhetsår som er vice ordförande.
Anton Holmlund
Kandidat till vice förbundsordförande
Liberal Ungdom 