Renässansmänniskans nya kläder

I jakten på renässansmänniskan siktar vi fel. Sen 1300-talet har vi velat skapa universalgenier som kan prestera på hög nivå i alla fält, men när objektiv fakta och konkret kunskap byts ut mot subjektiva analyser får vi inga genier. Snarare professionella killgissare.

Da Vinci, Michelangelo, Machiavelli. Förutom att de alla är alternativ på min lokala pizzeria är de också exempel på renässansmänniskor: De som vet lite allt möjligt om lite allt möjligt. Och att vara välrundad i sin kunskap har varit idealet ända sen renässansen. Vi kan se det ännu idag i svenska skolan. Varje elev utbildas så att hen kan bemöta och behandla all sorts information i alla sorters situationer. Den intuitiva intelligensen ska prioriteras. ”Faktametoden”, där grundläggande bitar av information lärs ut är inte längre relevant. Fokus läggs i stället på källkritik, resonemang och subjektiva analyser.

Det kanske verkar som en bra sak. En liberal sak. Det låter som den naturliga sekvensen från renässansens humanism till upplysningens empirism och nu slutligen informationsålderns fritänkande människa. Men jag tror inte att den formen av utbildning lägger grunden för universalgenier och renässansmänniskor. Jag tror snarare den skapar en form av ”kejsarens nya kläder” där folk har ett överdrivet självförtroende till sin egen förmåga, utan att besitta den kunskap som krävs för att motivera den.

På min gymnasieskola var det just ”analysmetoden” som lärdes ut. Det frågades konstant om ”vår tolkning”, ”vår syn” och ”vårt resonemang”. Och jag måste medge att det hade resultat. Vi elever kunde pussla ihop ett hyfsat resonemang om i princip vad som helst, men utan en sund faktagrund var det inget mer än finslipade killgissningar. Vi drog slutsatser oberoende av faktiska förkunskaper. Vi blev rena “analysmänniskor”. Att faktiskt undersöka vidare kring ämnet och lära sig dess nyanser blir oväsentligt när du inbillas att du besitter en idiotsäker metod att behandla allt. Du tror dig analysera när du egentligen fantiserar.

Faran ”intuitiv intelligens” kan utgöra är lätt att se under till exempel pandemin. En kaskad med självutnämnda experter gjorde sin egen research och drog sina egna slutsatser. De använde sin skepticism precis som en god analysmänniska ska, men utan någon som helst insikt inom varken medicin eller epidemiologi. Utan en grundläggande nivå av kunskap kommer du ingenvart. Det spelar ingen roll om du lärt dig de skarpaste källkritik-metoderna eller har den mest logiska hjärnan. Du kan inte resonera dig fram till faktiskt vetande. Det liknar antika Greklands filosofer, som trodde sig kunna lära sig allt om de bara satt och grubblade på det tillräckligt länge.

Jag tror att vi i stället borde damma av faktametoden. Lär vi ut fakta kan vi bygga en bas som senare kan expanderas. Varje bit fakta blir en tegelsten som långsamt men säkert bygger upp ett palats vi kan kalla kunskap. Kan du verkligen föra resonemang utan faktapunkter att knyta det an till? Kan du analysera en situation utan att först greppa den? För fakta utan resonemang är åtminstone vetande. Resonemang utan fakta är bara hittepå.

Framför allt borde vi inse att renässansmänniskan är ett åldrat ideal. Det finns något onekligen vackert med renässanstanken att människan kan förbättra sig själv och förstå sin omvärld genom utbildning, och tron på att vi är herrar över våra egna öden och kan utvecklas är trots allt centralt för liberalismen. Men samtidigt är det ett steg för långt att tro att alla ska bli eller ens kan vara en ”jack of all trades”. Det går emot en annan liberal nyckelidé: Alla är unika. Så vi kanske inte måste bli renässansmänniskor. Det räcker nog att bara vara människa.

Birger von Schenck
Skribent Liberal Ungdom