Liberal Ungdom

Ledare: Vad är liberalismens plats i Europa?

Vi börjar röra oss mot slutet av ytterligare ett år, men det år som väntar runt hörnet är inte som de andra. Som Simona Mohamsson, Lufs kandidat till Europaparlamentet, skriver i sin gästkrönika: 2024 är ett make or break-år för demokratin.

Hotet kommer både inifrån och utifrån. Högerpopulismens vindar blåser genom Europa – Orbán, Fico, Wilders och Åkesson leder framgången – en utveckling som Liberalernas Europaparlamentariker Karin Karlsbro bevittnar. De har alla fått inflytande i Europa och deras påverkan sprider sig obehagligt på kontinenten och i parlamentet. Samtidigt flåsar den ryska militären fortsatt i Ukrainas och Europas nacke, den kinesiska närvaron i geopolitiken verkar ha glömts bort och ett krig i Mellanöstern splittrar åter den globala säkerheten. Framtiden känns dystopisk och tung, speciellt när de liberala krafterna börjat förtvina. Nu när friheten hotas som mest, var finns motståndet?

I kärnan av EU-debatten ligger en stor del av problematiken. När diskussionen handlar om huruvida unionen bör existera, snarare än vad den kan göra, försvåras möjligheterna att agera. Både från höger och vänster har euroskepsismen ökat. De uppenbara fördelar som ett europeiskt samarbete givit oss är inte kristallklara och de fri- & rättigheter som byggts upp genom året tas för givet. Inför det stundande EP-valet kommer populismens konsekvenser att bli påtagliga och kräva ett politiskt ansvar att fortsätta försvara det europeiska samarbetet.

Samtidigt, finns det någon legitimitet i att ifrågasätta EU? Likt mina skribenter Birger von Schenck och Alvin Landström ser jag långtgående problem i unionen, problem som borde adresseras för att det europeiska samarbetet ska bli ännu mer framgångsrikt. Att blint förespråka federalism kommer inte lösa EU:s demokratiska underskott eller säkerställa att friheten försvaras. Debatten måste nyanseras för att politiken ska röra sig framåt.

Det behövs en ny strategi för att nå ut till väljarna som kommer att gå till valurnorna den 9:e juni 2024. Sverige sa oui, si och yes till EU år 1994. Debatten kan inte längre handla om EU:s vara eller icke-vara. Samarbete måste vara givet, oavsett vad de antagonistiska sverigedemokraterna eller vänsterpartisterna säger. Nu handlar det om vad EU ska bli och göra, och den visionen måste bygga på realistiska politiska förslag som är förankrade i demokrati och frihet.

Det är dags att bygga upp det liberala motståndet – 2024 är det make or break för liberalismen.

Thea Erlandsson,
redaktör

Ledare: Vad vi kan lära oss av Magnus Uggla

“CSN höjer studiestödet med över 1000 kr i månaden” – det rapporterar de svenska medierna. Studenter runt om i landet har gläds åt nyheten och firar att det klirrar i kassan. Nu behöver vi inte leva på kikärtor och vi kan dricka fler Ey bro i månaden! Den psykologiska effekten av mer pengar i plånboken är svår att undgå. Oavsett om det gäller en höjning av CSN eller att lönen från sommarjobbet trillar in så ökar konsumtionsbenägenheten drastiskt, även om allt annat i samhället har blivit dyrare. Håller egentligen argumentet om att människan är en rationell individ som baserar sina ekonomiska val på egoistiska och nyttomaximerande preferenser?

Beteendevetenskap har blivit en alltmer integrerad del i ekonomisk teori, så kallad “nudge theory”, som menar på att grupper och individer kan påverkas till att fatta vissa ekonomiska beslut. Exempelvis genom positiv förstärkning. På flera sätt kan det verka självklart, individen blir ständigt påverkad av reklam, medier och den egna sociala kretsen. Vi har aldrig varit så trendkänsliga som nu. Det blir med andra ord svårt att se hur individen skulle vara helt rationell i en sådan miljö. När nyhetsrubrikerna om höjt CSN når alla studenters mobiltelefoner är den instinktiva tanken knappast: “nu kompenserar regeringen för den höga inflationstakten” – snarare känner man en lättnad att man kan fortsätta i samma konsumtionsmönster som tidigare och kanske spendera ännu mer pengar.

Syftet bakom höjningen kan också ifrågasättas. Ur ett makroekonomiskt perspektiv är troligtvis förhoppningen just det som många studenter gör – att de spenderar mer. Vi “nudgas” till att öka vår konsumtion för att hålla ekonomin vid liv, men indirekt riskerar det att bibehålla de höga prisnivåerna. I grund och botten finns det inget “rätt” man kan göra, väljer man att strama åt sina utgifter måste man tumma på sina preferenser och väljer man att utgå från sina preferenser måste man gå emot sin rationalitet och spendera mer, trots att man saknar egentliga medel för det. Är man verkligen en kung i baren om man måste ha budgetkalkyler i Excel?

Thea Erlandsson

Redaktör

Bagarbristen i den svenska politikens bageri

Ytterligare en Tidöbudget är presenterad. Liberalerna har fokuserat på typ exakt det som förväntades: pengar till Mats och Lottas skolor, Johans och Paulinas vuxenutbildningar, och till Rominas kolsänkor.

SD och KD sänker bensinpriserna. Det gick ju så bra sist.

Och Moderaterna då? Ett trevligt tillskott till försvarsbudgeten är bra, men de riktiga reformerna uteblir. En skattesänkning för vissa byts mot en höjning för andra. Är det Moderaternas idé för hur svensk ekonomi stimuleras? Isåfall går vi mot ett Sverige där det till slut bara är försvarsmakten som har råd att handla.

Den svenska politiska debattens kanske största problem är att alla vill bestämma hur kakan fördelas, men ingen tänker på hur vi får fler bagare.

Vilka är de stora anledningarna till att Sverige inte är så rikt som vi hade kunnat vara? Kompetens- och elbristen är två viktiga faktorer som regeringen åtminstone har fattat att vi måste jobba mer med. Ändå uteblir viktiga lagändringar. Arbetskraftsinvandring har försvårats, och den landbaserade vindkraft som är den viktigaste kortsiktiga lösningen på elbristen hindras fortfarande av det skadliga kommunala vetot.

I andra stora systemfrågor står det helt still i svensk politik. Den nya 7-klövern (alla utom Liberalerna) vågar fortfarande inte röra i eurofrågan. Bostadskrisen som gör att människor inte kan flytta till jobbet eller utbildningen biter sig fast när byggtakten minskar och fler politiker blir NIMBY:s. Skattesystemet vilar allt för mycket på inkomst- och kapitalskatter, de mest tillväxthämmande, och knappt alls på fastigheter och konsumtion av basvaror, bland de minst tillväxthämmande.

Jag börjar genuint oroa mig över alla dessa moderater. Är de inget mer än gråsossar med blåa istället för röda slipsar? Allt för ofta tycks det nämligen vara så. Kanske är det helt enkelt upp till oss att göra Sverige rikare och friare på egen hand. Att drömma om Ullstensliknande enpartiregeringar stället för om allianser med dessa nästan-sossar.

“Orealistiskt” kanske vän av ordning invänder med, men samtidigt uppger de många av de väljare som röstade bort den socialdemokratiska regeringen förra året att just skattesänkningar var en viktig fråga för hur deras röst landade. Ska Liberalerna vara mer än ett fyraprocentparti framöver borde vi nog börja exakt där. Liberalerna levererade vallöften om satsningar på skola, integration och klimat – trots vårt rekordlåga stöd. “Lägg en röst på L istället för M nästa val, så får vi nog plats med skattereformer och lite bostadsbyggande på köpet”, kan vi säga 2026. Jag tror att många högerväljare då är villiga att ge oss en chans.

Erik Berg,

Förbundsordförande

Lönespridning på arbetsplatser är nödvändigt

Lönespridning är löneskillnaden mellan och inom olika grupper, exempelvis kvinnor och män eller lärare. När man pratar om lönespridning på en arbetsplats så innebär det att de anställda tjänar olika mycket. Till exempel att en ny anställd tjänar mindre än de som har jobbat där under en längre tid. Men varför behövs lönespridning? I vilka yrken behövs en större lönespridning? Vad händer om lönespridningen inte sker på rätt sätt?

Lönespridning på arbetsplatser är viktigt för att det både gynnar arbetsgivaren och arbetaren. En ökad lönespridning leder till att det lönar sig att arbeta på en arbetsplats under en längre tid. Att få en högre lön eller bara tanken på att kunna få en högre lön fungerar som en motivation och ett större engagemang. Medarbetare som är motiverade och engagerade leder till en attraktiv arbetsplats vilket gynnar arbetsgivaren i längden. En del påstår att lönespridning är orättvist för att folk på samma arbetsplats skulle tjäna olika men detta argument håller inte då det faktiskt blir mer orättvist att en som anstränger sig ska tjäna lika mycket som en person som gör ett minimalt arbete. Varför ska man ens anstränga sig om det inte lönar sig? Varför ska man jobba i 20 år på till exempel en skola för att tjäna lika mycket som en nyanställd med mindre erfarenhet?

De arbeten som främst behöver en högre lönespridning är de jobb som är viktigast för samhället i stort, exempelvis läkare, lärare och sjuksköterska. Dessa yrken tar flera år att utbilda sig till och på till exempel skolor och sjukhus är det extra betydelsefullt att arbetarna är motiverade att anstränga sig. På sjukhus är det otroligt avgörande att det inte är för många som säger upp sig. Under de senaste åren har det uppmärksammats att bland annat bristen på lönespridning bland sjuksköterskor. Detta är ett enormt problem då det har lett till att många sjuksköterskor har sagt upp sig. Det är enda anledningen till bristen på sjuksköterskor men det är en bidragande orsak. Bristen på lönespridning bland sjuksköterskor leder till att det inte lönar sig att jobba som det under en längre tid, det är värt att notera att det främst är kvinnodominerade yrken i offentlig sektor som lider av bristen på lönespridning.

Ett sätt att använda lönespridning på fel sätt är att höja ingångslönen men inte lönen för de mer erfarna och yrkeskunniga anställda. Då blir det alltså mer lönsamt att vara nyanställd och mindre erfaren än att stanna kvar på ett arbete och fortsätta engagera sig. Oftast när det diskuteras om att sjuksköterskor ska få en högre lön så gäller det ingångslönen men det glöms oftast att då bör de andra lönerna också höjas så det blir värt att fortsätta jobba. Annars blir skillnaden för låg.

Hur stor lönespridningen ska vara på arbetsplatser ska vara mer upp till arbetsgivaren och arbetstagaren än fackförbund och politiker. Om en arbetsgivare vill belöna en person som har gjort ett bra jobb så ska arbetsgivaren få göra det. Att vara motiverad och jobba hårt på en arbetsplats ska löna sig.

Linn Danell

Skribent, Liberal ungdom

Politiken måste backa till förmån för civilsamhället

Med hjärtat i halsgropen krystar jag mig fram längs en stimmig perrong. Rundar familjer vars resa tycks sluta på månen, dyker in mellan förvirrade turisthopar och kastar ett förstrött öga mot den hopsjunkna gestalt som febrilt söker finansiering till dagens enda mål. Han ser mig. Jag ser honom. Men stressen blir åter argument för ignorans och att återta tankarna till egot. Det smärtar att erkänna men jag har varit där, och är förmodat inte ensam.

Under det senaste året har presskonferenser där riksbankschef Erik Thedéen aviserat höjd styrränta avlöst varandra. Den ekonomiska inflationen är ett faktum och priser skjuter i höjden. Förutom att plåga en fattig student med dyrare gurka – blir effekten störst för dagens redan utsatta. För den hopsjunkna gestalten på Stockholm central blir önskan om storkov i den slitna pappmuggen inte mer än en avlägsen vision, samtidigt som magens kula ersätts av utbuktande kotor. Intuitivt är lösningen högre bidrag finansierade med högre skatt – men är staten verkligen den aktör som bäst motverkar fattigdom?

För ett drygt år sedan besökte jag stadsmissionen i Örebro. Ett formellt möte med talepunkter och utsökta chokladsnittar. I motsats till många andra verksamhetsbesök dominerades dock de anställdas frågor av genuin värme och välvilja. Frågor haglade om preventivt arbete och möjlighet att köpa överbliven mat från kommunala verksamheter. Atmosfären fylld av frustration över det offentligas stelbenta organisation och desperat oro för kommande kyla. Oaktat aktör visar detta på civilsamhällets överlägsenhet beträffande att stödja samhällets mest utsatta. Kommunala byråkrater vill givetvis ofta väl, men med strikta ramar och begränsad budget är det svårt att likt stadsmissionen tänja på ingrodd praxis och omöjlighetens gränser.

Samhället brukar vetenskapligt delas in i tre sfärer: stat, marknad och civilsamhälle. Staten drivs av tvång genom politisk reglering och marknaden av egenintresse. Civilsamhället är däremot mer dynamiskt och oförutsägbart. Det drivs av normer och upplevd allmännytta. Ett spektrum så brett och diffust att definitionen haltar. I den nyutgivna boken Det öppna sinnelaget – och dess fiender (Fri tanke, 2023) ger sig statsvetaren Gina Gustavsson tappert i kast med att förklara liberalers relation till civilsamhället. Argumentationen är dyster. Gustavsson menar bland annat att frisinnade på sistone tappat sitt liberala etos och primärt fokuserar på frihetsmaximering utifrån dogmatiskt förhållningssätt. I stället för att förklara varför frihet är nödvändigt, intas en ofta monisk inställning till rationella ekonomiska beräkningar. Detta menar Gustavsson flyttar fokus från ett “öppet sinnelag” i form av eklektiskt urval av kulturella och personliga egenarter, till ett kyligt ideal utan hänsyn till moraliska principer. Till viss del stämmer detta. Liberaler har övergett civilsamhället till förmån för konflikten mellan marknad och stat.

Det är den lilla människan som skapar de stora förändringarna. Så uttryckte sig ordförande Erik Berg i samband med den nyligen genomförda kongressen. I stora drag förklarar det kärnan i det liberala civilsamhället. Det är just den lilla människan som är i centrum. I stället för att staten upprättar ett universalsystem och pressar in alla i samma mall, utgår civilsamhällets lösningar från den enskilde. Genom att bortse från ekonomiska variabler och stelbent byråkrati – skapar ideella krafter ett socialt välstånd som är samhället väl till gagn. Civilsamhället ersätter inte marknadens ekonomiska välstånd och statens politiska reglering, utan kompletterar ett ofullkomligt system.

I takt med kulturkrigets oönskade framväxt har politikens vilja att appellera till känslor stärkts. Det har blivit mer uppenbart än någonsin att frågor såsom dragqueens och koranbränningar väcker känslor. Samtidigt är det viktigt att det offentliga ibland tar ett steg tillbaka. Tolerans för kulturella och religiösa olikheter kommer inte att uppkomma genom politisk lagstiftning eller ekonomiskt välstånd, utan genom att civilsamhällets aktörer upprättar dialog och försöker förstå varandra. Hur gärna politiker än önskar visa på handlingskraft, bör stat och marknad blicka framåt, och överlåta skapandet av socialt välstånd till bättre lämpad part i form av civilsamhället.

Nästa gång jag ser de yviga rörelserna och möter den glasaktiga blicken, ska åtminstone en bagare dimpa ned i den slitna pappmuggen. Samtidigt vill jag känna trygghet i att civilsamhället både tar och ges förutsättningar att göra det de är bäst på. Komplettera en stelbent stat och egoistisk marknad med filantropiskt arbetssätt.

Adam Furustam

Skribent, Liberal ungdom

Den sexiga treenigheten – Budget, excelark och pengar

Vet du vad svensken anser är det mest osexiga samtalsämnet runt middagsbordet? Svar: Pengar! Detta är det samtalsämne man undviker till varje pris och ingen vill blotta sig angående sitt sparande eller månadslön. Men varför har det blivit såhär? Är det på grund av okunskap, skam eller ointresse?

Sedan urminnes tider har pengar alltid fungerat som en måttstock på vuxenhet, kompetens, ordningsamhet och status. Pengar är skamligt att inte ha, samtidigt som det anses fult att både tjäna och äga dem. Dessutom är pengar ett av de fulaste av alla samtalsämnen i alla sammanhang. Pengar är å ena sidan lika tabubelagt som porr och onani, och svensken är nästan livrädd för att beröra ”P-ordet” i det offentliga rummet. Å andra sidan har vi alltid haft åsikter och grubblat över andras pengar, exempelvis hur grannen har råd med sin nyinköpta bil eller chefens förmåga att unna sig golfresor tre gånger om året. Trots detta vågar vi inte ta modet till oss för att ställa frågan hur de har lyckats. Pengar och ekonomi är en viktig del av livspusslet, och vi behöver dem för att överleva.

Medan vi liberaler fortsätter att propagera för skattesänkningar för att främja företagande, entreprenörskap och individuellt ansvar för ekonomisk försörjning, verkar intresset för ekonomi ändå minska bland svenskarna. En ny undersökning från Finansinspektionen visar att en av fyra svenskar saknar grundläggande kunskaper i ekonomi och Expressen har rapporterat att sex av tio ungdomar också saknar sådana kunskaper. Hur ska vi, som liberaler, utforma en liberal politik för den som inte har grundläggande ekonomiska kunskaper. Vi måste göra ämnet sexigare!

Idag förväntas en niondeklassare, efter att slutfört grundskolan, ha totalt 118 studietimmar i ämnet hemkunskap. Ironiskt nog är det endast en sak som de flesta niondeklassare tar med sig från privatekonomin på hemkunskapen – att inte diska under rinnande vatten! Med tanke på detta är det inte överraskande att många svenskar saknar grundläggande kunskap om ekonomi, då skolundervisningen inte riktigt möter behovet av förståelse för ekonomi. När denna kunskapsbrist upprepas, formas en negativ spiral där den unga generationen växer upp och sedan står inför utmaningen att lära sina egna barn hur ekonomin fungerar.

Detta kan vara en av anledningarna till varför attityden till ämnet är så laddat och något som vi vill undvika till varje pris. Dock var svaret på problemet möjligtvis inte enbart skolan, så jag pratade med personer i min närhet med varierande åldrar och inkomstnivåer för att ta reda på hur de har lärt sig om pengar. De flesta verkade inte ha fått tillräckligt med kunskap vare sig från skolan eller hemmet. Detta väckte mina tankar om var ansvaret egentligen vilar. Är det samhällets ansvar? Är det föräldrarnas ansvar? Eller är det individens ansvar att be om hjälp utan att skämmas?

Att söka stöd från kommunens budget- och skuldrådgivning verkar inte särskilt lockande. Då namnet är associerat med en känsla av ett misslyckande för att man inte har kunskap om sin egen ekonomi. Det är inte heller kul att berätta för sina nära och kära att man besöker skam- och skuldbyrån. Desutom, hur många är medvetna om att denna typ av hjälp faktiskt finns tillgänglig? Det borde vara en del av en liberal politik att informera om denna möjlighet. Genom att kampanja för denna insats genom lokala politiker kan stigmat minska. Det är uppenbart att ämnet är komplext och en lösning kan potentiellt finnas inom flera olika områden. Det kanske är värt att undersöka om veckopengen, samtal runt middagsbordet, förstärkt ekonomiundervisning i hemkunskap eller till och med en enkel namnändring kan vara faktorer som gör ämnet sexigare.

Alvin Landström

Skribent, Liberal ungdom

Ledare: Ibland är jag en hycklare

Jag sitter på en uteservering i södra Europa. En havsbris fläktar i den stekande värmen. I högra handen håller jag min italienska macchiato; en sådan som består av en shot espresso och en liten mängd skummad mjölk. På bordet står ett ackompanjerande glas vatten med is. Men det är något som inte känns rätt i semesteridyllen. En lukt har gjort sig kännbar. Jag vänder mig om och ser den vita pinnen med sin orangea ände. Cigaretten.

Det känns banalt, pinsamt och absurt. Är jag en dålig liberal för att jag saknar ett förbud?

Jag blottar mig nu. Det är något skönt i att kunna sätta mig på en uteservering, som icke-rökare, och inte riskera att känna mig illamående när jag dricker min öl. Även om jag principiellt är emot förbudet uppskattar jag det på ett personligt plan, åtminstone i viss mån. Jag kan själv känna aversion gentemot rökning, utan att låta en sådan preferens påverka andras frihet.

Dilemmat kring var gränsen för ens egen frihet börjar och gränsen för var andras slutar har liberaler brottats med i åratal. Frågan tycks födas på nytt fast i olika former. Oavsett om det gäller en så enkel sak som en tänd cigarett på en uteservering eller en mer komplex situation som religiösa uttryck i skolan. Avvägningen mellan vems frihet som är viktigare kommer alltid behöva göras. En sak är säker, det finns inget bestämt svar i någon politisk fråga. Även något så självklart som demokrati kommer alltid att debatteras. Från antiken, till renässansen kommer människan vrida och vända på varje sten.

Thea Erlandsson
Redaktör

Toleransens renässans

Med flackande blick söktes trygghet i kaminens dansande lågor. Ett försök till lugn samtidigt som en plingande telefon och inrullande notiser brutalt påminde om verkligheten. Fallande bomber, avslutade liv och en gnista av hopp som sakta falnade. Den 24 februari 2022 är en dag vi helst önskar glömma. Den dag då intoleransens brutalitet åter äntrade dagordningen.

Toleransbegreppet är något de flesta önskar omfamna. Ett bevis på vår sociala omtanke och förståelse för oliktänkande. Trots krigsutbrott och utmaningar i intoleransens namn – befinner vi oss på många sätt i toleransens renässans. En era av globalism, frihet och växande mångfald. Medan Adam Smiths osynliga hand tappert binder samman länder och informationsutbyten stärker frihandel – ökar vår kulturella och sociala integration. Synen på tolerans varierar dock kraftigt och begreppets innebörd anpassas inte sällan efter eget tycke.

I ett försök att förstå toleransen introducerade den österrikiske filosofen Karl Popper år 1945 konceptet toleransparadox. En tanke om att vi måste förbehålla oss rätten att inte tolerera de intoleranta och agera när intoleransen går för långt. Intuitivt låter detta som en sund tanke. Fenomen såsom oprovocerad krigföring och mord anses uppenbart falla inom intoleransens ramar. En komplex balansgång inleds dock när frågor kopplade till religion respektive kulturell och social uppfattning äntrar agendan. På sistone har det exempelvis handlat om vilka kulturyttringar som anses acceptabla samt hur långtgående inskränkningar en religiös övertygelse tillåts göra mot minderåriga. Poppers teori skapar därmed ett vakuum som inte sällan den mest högljudda tillåts fylla och definiera.

Folkpartiets tidigare partiledare Gunnar Helén yttrade en gång den kända frasen “att vara liberal är att vara kluven”. Att avgöra vem som besitter denna auktoritet väcker fler frågor än svar. De uppenbara alternativen är stat eller marknad. Men går det att definiera kulturella värden och känslor enbart utifrån ekonomiska variabler och finns det möjligen en tredje väg?

Oaktat slutsats finns en problematik i att sent försöka påverka existerande strukturer och kulturella värden. En betydande risk finns för att ett detaljerat angrepp skapar klyftor snarare än gemensamt fyller toleransens vakuum. Den tredje vägen är därför enligt mig att förebygga det vi anser vara intolerant och skapa incitament för upplevd samhörighet och ömsesidig förståelse.

I preventivt syfte för att undvika intolerans, förefaller marknaden vara den ultimata lösningen. Den liberala ekonomen Milton Friedman visar detta på ett elegant vis genom att i sitt mästerverk Frihet att välja (Timbro, 2017) argumentera för avreglering och marknadsekonomi. Friedman menar att detta ökar konkurrens, vilket genom naturliga marknadsmekanismer skapar ett större utbud. Det genom att konkurrensen eliminerar ineffektiva verksamheter samtidigt som mer innovativa ges förutsättningar att expandera. På så sätt skapas en samhällelig nytta som leder till ökad tolerans och känsla av samhörighet.

Den främsta frihetsreformen är att få ekonomiska förutsättningar att styra sitt eget liv. Detta ges primärt genom arbete. Friedmans tankar om marknadsekonomi och fri konkurrens öppnar därför upp för ökad samhällelig frihet och ger fler individer möjlighet att genom arbete styra över sina egna liv. En arbetsplats är vidare den optimala miljön för att på ett naturligt vis få kontakt med oliktänkande och individer med varierande kulturella, religiösa och sociala övertygelser. Samtidigt som ekonomin växer och individer ges möjlighet att styra över sina egna liv – blir arbetsplatsernas fikarum en miljö för att skapa och värna samhällets ömsesidiga tolerans. Medan samtalen flyter och ekonomin stärks, skapar arbete en flersidig samhällsnytta.

Putins hänsynslösa invasion har på många sätt slängt bränsle på intoleransens eld. I stället för att bygga broar och gemensamt definiera toleransens vakuum, spär kriget på samhälleliga spänningar. Trots olikheter och upplevd intolerans, kan vi gemensamt forma framtidens samhälle genom forum för ömsesidig förståelse. Vi är alla ansvariga för morgondagens samhälle och att inte låta toleransens glöd falna.

Adam Furustam
Skribent Liberal Ungdom

Renässansmänniskans nya kläder

I jakten på renässansmänniskan siktar vi fel. Sen 1300-talet har vi velat skapa universalgenier som kan prestera på hög nivå i alla fält, men när objektiv fakta och konkret kunskap byts ut mot subjektiva analyser får vi inga genier. Snarare professionella killgissare.

Da Vinci, Michelangelo, Machiavelli. Förutom att de alla är alternativ på min lokala pizzeria är de också exempel på renässansmänniskor: De som vet lite allt möjligt om lite allt möjligt. Och att vara välrundad i sin kunskap har varit idealet ända sen renässansen. Vi kan se det ännu idag i svenska skolan. Varje elev utbildas så att hen kan bemöta och behandla all sorts information i alla sorters situationer. Den intuitiva intelligensen ska prioriteras. ”Faktametoden”, där grundläggande bitar av information lärs ut är inte längre relevant. Fokus läggs i stället på källkritik, resonemang och subjektiva analyser.

Det kanske verkar som en bra sak. En liberal sak. Det låter som den naturliga sekvensen från renässansens humanism till upplysningens empirism och nu slutligen informationsålderns fritänkande människa. Men jag tror inte att den formen av utbildning lägger grunden för universalgenier och renässansmänniskor. Jag tror snarare den skapar en form av ”kejsarens nya kläder” där folk har ett överdrivet självförtroende till sin egen förmåga, utan att besitta den kunskap som krävs för att motivera den.

På min gymnasieskola var det just ”analysmetoden” som lärdes ut. Det frågades konstant om ”vår tolkning”, ”vår syn” och ”vårt resonemang”. Och jag måste medge att det hade resultat. Vi elever kunde pussla ihop ett hyfsat resonemang om i princip vad som helst, men utan en sund faktagrund var det inget mer än finslipade killgissningar. Vi drog slutsatser oberoende av faktiska förkunskaper. Vi blev rena “analysmänniskor”. Att faktiskt undersöka vidare kring ämnet och lära sig dess nyanser blir oväsentligt när du inbillas att du besitter en idiotsäker metod att behandla allt. Du tror dig analysera när du egentligen fantiserar.

Faran ”intuitiv intelligens” kan utgöra är lätt att se under till exempel pandemin. En kaskad med självutnämnda experter gjorde sin egen research och drog sina egna slutsatser. De använde sin skepticism precis som en god analysmänniska ska, men utan någon som helst insikt inom varken medicin eller epidemiologi. Utan en grundläggande nivå av kunskap kommer du ingenvart. Det spelar ingen roll om du lärt dig de skarpaste källkritik-metoderna eller har den mest logiska hjärnan. Du kan inte resonera dig fram till faktiskt vetande. Det liknar antika Greklands filosofer, som trodde sig kunna lära sig allt om de bara satt och grubblade på det tillräckligt länge.

Jag tror att vi i stället borde damma av faktametoden. Lär vi ut fakta kan vi bygga en bas som senare kan expanderas. Varje bit fakta blir en tegelsten som långsamt men säkert bygger upp ett palats vi kan kalla kunskap. Kan du verkligen föra resonemang utan faktapunkter att knyta det an till? Kan du analysera en situation utan att först greppa den? För fakta utan resonemang är åtminstone vetande. Resonemang utan fakta är bara hittepå.

Framför allt borde vi inse att renässansmänniskan är ett åldrat ideal. Det finns något onekligen vackert med renässanstanken att människan kan förbättra sig själv och förstå sin omvärld genom utbildning, och tron på att vi är herrar över våra egna öden och kan utvecklas är trots allt centralt för liberalismen. Men samtidigt är det ett steg för långt att tro att alla ska bli eller ens kan vara en ”jack of all trades”. Det går emot en annan liberal nyckelidé: Alla är unika. Så vi kanske inte måste bli renässansmänniskor. Det räcker nog att bara vara människa.

Birger von Schenck
Skribent Liberal Ungdom

FO-kandidat: Erik Berg

Kära LUF:are. Med rasande fart närmar sig framtiden, men att våra idéer och värderingar står sig under kommande tider så som de gjort under de gångna 140 åren är ingen självklarhet.

Vi gör med vårt engagemang att friheten förblir. Varje paket gifflar vi tuggar oss igenom på våra medlemsträffar, varje skriven motion, alla våra kampanjer och manifestationer.

Att det senaste året se tre distrikt på nytt aktiveras efter en tid av dvala är fantastiskt, och jag vill välkomna dig som läser detta i Västernorrland, Östergötland eller Jämtland extra mycket. Med snyggare material, bättre argument och mer hållbart medlemskap fortsätter vi växa. Snart finns vi överallt.

Jag bad för 8 månader sen om ert förtroende att leda vår rörelse. Den övertygelse som blev central för min kampanj då, övertygelsen om att vi är redo att ta över Liberalerna och att axla liberalismen i en tid där den är hotad, har bara stärkts. Ert engagemang och er klokhet gör det obeskrivligt roligt att gå till jobbet varje dag – i frihetens och i er tjänst. Framförallt har en minst lika stark övertygelse tillkommit. Vi är redo för Europavalet.

LUF ska inte vara en drivmotor i kampanjen för Europatanken, vi ska vara drivmotorn. Inte ens våra största motståndare ska kunna förneka att det var vårt slit, våra argument och i slutändan våra kandidater som vann oss vår plats i Europaparlamentet. Med den grunden kan LUF sedan gå till landsmötet 2025 och valet 2026, och inte bara vara redo att ta över. Vi kommer också att göra det.

Erik Berg
Kandidat till förbundsordförande