Trots decennier av politiskt jämställdhetsarbete är det fortfarande ett faktum att kvinnor tjänar mindre än män. Under lång tid har skillnaderna sakta men säkert minskat, men på senare år har den positiva utvecklingen planat ut. Lönegapet har i praktiken slutat minska. Hur kan det komma sig i ett land som ofta beskrivs som ett av världens mest jämställda länder?
Lönegapet är skillnaden i genomsnittlig lön mellan kvinnor och män. I Sverige tjänar kvinnor i genomsnitt ungefär 90% av vad män gör räknat på hela arbetsmarknaden. Det betyder inte att kvinnor och män alltid får olika lön för samma arbete, det som brukar kallas för osakliga löneskillnader är mycket mindre. Det stora lönegapet beror i dag främst på strukturella skillnader. Det kan beror på faktorer som exempelvis vilka jobb kvinnor och män har eller vilka positioner kvinnor och män vanligtvis uppnår. Statistik från SCB visar att både lönegapet och det osakliga lönegapet minskade relativt snabbt från 1990 talet till omkring mitten av 2010 talet men efter det har förändringshastigheten avstannat.
Den första förklaringen till varför lönegapet slutat minska är att man under 90-talet åtgärdade de mest uppenbara orättvisorna. Både lagstiftning mot diskriminering och rätt till lönekartläggning är exempel på reformer som bidrog till att lönegapet minskade. Men när de mest uppenbara problemen har åtgärdats står vi kvar med mer komplexa och svåråtkomliga problem.
En annan orsak är den könssegregerade arbetsmarknaden. Sverige har en av Europas mest könssegregerade arbetsmarknader där kvinnor dominerar yrken som vård, skola och omsorg samtidigt som män är överrepresenterade inom teknik, industri och IT. Dessa skillnader spelar sorgligt nog stor roll för lönegapet. Yrken som kräver lång utbildning och som även är samhällsviktiga men som är kvinnodominerade har historiskt sett värderats lägre i lön än mansdominerade yrken med samma krav.
Föräldraskapet är en annan central faktor, kvinnor tar fortfarande ut majoriteten av föräldraförsäkringen och det faktum att de är borta från arbetet längre än män speglar både individens löneutveckling här och nu och på sikt. Det är just därför det är fantastiskt att LUF kämpar för individualiserad föräldraförsäkring. Många forskare talar om ett så kallat ”moderskapsstraff” där kvinnors karriärer och löneutveckling bromsas när de får barn samtidigt som män nästan upplever motsatt effekt.
Det osakliga lönegapet finns fortfarande eftersom diskriminering, normer och strukturer på arbetsmarknaden gör att kvinnor ibland får lägre lön än män för likvärdigt arbete. Det kan också handla om skillnader i löneförhandlingar, värdering av arbetsuppgifter och bristande insyn i lönesättningen.
Att bryta den stagnerande trenden kräver att vi aldrig slutar kämpa för de reformer som vi tror på. Mindre statlig byråkrati så att fler kan bli heltidsanställda, ökad lönetransparans för att eliminera det osakliga lönegapet och en total renovering av det nuvarande föräldrarförsäkringssystemet är bara några få exempel på vad som behöver göras. Det finns många frågetecken kring lönegapet men en sak är säker, om inte vi liberaler gör reformarbetet kommer ingen göra det.
Julia Rönnbäck
Skribenter Liberal ungdom
Liberal Ungdom 