Könstillhörighetslagen misslyckades och hotar kvinnor – eller? Det är vad som hörs från flera sidor av politiken, men det stämmer inte. Det är snarare att använda jämställdheten som bulvan för sin skepticism mot transpersoner.
Debatten om transpersoners rättigheter har skakats om i grunden. Det handlar inte längre om enskildas rätt att kunna känna sig hemma i sin kropp och identitet. Nu handlar den snarare om frågan ifall dessa personer i realiteten är ett hot mot kvinnors rättigheteter och mot barn (!). Paradigmskiftet har skett snabbt och hänsynslöst – och vi som kämpar för människors rätt kämpar i hård kuling emot oss.
Motståndet har självklart främst kommit från den konservativa och reaktionära högersidan, men röster kan höras i de flesta partier och sammanhang. Motståndet mot den nya könstillhörighetslagen var exempelvis utbrett i både Moderaterna och Socialdemokraterna, men lagen gick igenom ändå tack vare de vinande partipiskorna, på gott och ont.
Hade partierna inte haft så många konflikter hade kanske lagen kunnat diskuteras på bättre grunder.
Att lagen gick igenom var dock i grunden bra, den har varit i görningen länge, men ändå är intrycket av många att det var en genomhetsad lag – som skadar kvinnor. Det stämmer inte, utan är ett narrativ av de som av andra skäl är motsatt könstillhörighetslagen.
Motståndarna pekade på att lagen inte tagit hänsyn till vad ändringen av juridiskt kön medför. Bland annat pekar man på att könsuppdelad statistik från SCB kan bli orepresentativt, att det försvårar för myndigheter att hålla koll på olika register såsom brotts- och misstankesregistret vid personnummerbyte – och att biologiska män med kvinnligt personnummer först och främst ska placeras i kvinnofängelser.
Det är mestadels struntsnack. SCB själva påvisade inga farhågor i remissinstansen 2018. Att registret stannar kvar på det gamla personnummer stämmer inte heller, alla register förs i stället över till det nya. Just om kvinnofängelser kan det dock finnas poänger i, men det är rätt överspelat. Vid placeringen av brottslingar görs en bedömning på vilken anstalt straffet ska avtjänas. Dock ska straff i första hand avtjänas på en anstalt som överensstämmer med det juridiska könet. Tycka vad man vill om det, men det är inte ett problem med könstillhörighetslagen, utan fängelselagen.
Den främsta kritiken mot den nya könstillhörighetslagen är alltså inte riktat mot en dålig lag, utan snarare mot en lag man av personliga värderingsgrunder vill ändra. Det är lätt att skylla på systemfel när man av principiella grunder är emot något, men då måste det finnas fog för det.
På något sätt verkar även debatten om det juridiska könet hamnat i en slags diskussion över idrott och omklädningsrum, något som egentligen är rätt skilt från frågan om juridiskt kön, utan om det sociala och kulturella – och där det dessutom ofta finns tillfredsställande lösningar. Men skriker man tillräckligt högt om att transkvinnor är ett hot mot alla biologiska kvinnor får man röster. Vare sig om det vore i partier som historiskt inte varit jämställdhetens förkämpar, och de som har varit det.
Opinionen har inte sprungit ur ett vakuum. Likt Sverigedemokraterna finns den för att man allt för länge puttat undan frågan. Jag kan givetvis inte dra alla över en kam, men jag kan själv känna igen mig i beskrivningar från vissa opinionsbildare om att debattklimatet om just transfrågor haft en mycket smal åsiktskorridor. Det behöver vi förbättra.
Alfons Carlsson
Skribenter Liberal ungdom
Liberal Ungdom 