Jag är arg, och jag vet att ni känner likadant.
Det är svårt att sätta ord på ilskan, men jag ska försöka göra det ändå. Den rymmer både besvikelse, sorg och en känsla av att något vi har trott på håller på att glida oss ur händerna.
Fredag den 13:e mars fattade Liberalernas partistyrelse två beslut. Det första var att ge partiledaren fullt mandat att förhandla regeringsfrågan. Det andra var att kalla till ett extra landsmöte där endast en fråga ska behandlas: val av partiordförande.
I praktiken innebär det att man väljer att riva upp landsmötets tydliga beslut från november 2025 om att Liberalerna inte ska sitta i regering med Sverigedemokraterna. Det är ett svek. Mot alla medlemmar i LUF som trots allt valt att engagera sig för partiet och de liberala idéer som partiet säger sig företräda.
LUF har varit konsekventa. Vi sa nej till närmandet till Sverigedemokraterna 2021. Vi sa nej till Tidöavtalet. Och vi säger fortfarande nej till att ge ett nationalistiskt och auktoritärt parti inflytande över regeringsmakten. Det är inte Liberalernas jobb att bana väg för Jimmie Åkesson som justitieminister.
Simona Mohamsson har varit tydlig med att hon inte vill leda partiet på någon annan linje. Med det beskedet har hon, tillsammans med de i partistyrelsen som ställt sig bakom denna kursändring, förbrukat mitt och LUF:s förtroende.
Därför har jag också varit tydlig i media: beslutet att öppna för Sverigedemokraterna i regering är förkastligt och strider mot landsmötets beslut. Det så kallade “Sverigelöftet” är inte trovärdigt och hade lika gärna kunnat genomföras i ett annat block. Och de som drivit igenom detta bör ställa sina platser till förfogande.
På söndagen valde dock landsmötet att välja om Simona med knapp marginal, 95 ombud röstade för och 80 avstod (däribland LUF:s ombud). Många partiföreträdare har redan aviserat sin avgång. Ingenting är klart ännu, men den här positionsförflyttningen kommer ofrånkomligen att förändra LUF:s och Liberalernas relation.
Det är i sådana här ögonblick vår rörelse prövas. LUF är mer än stadgar, möten och organisationsscheman. Vi är en frihetsrörelse. Och när vi talar med en gemensam röst kan vi påverka mer än vad som ibland verkar möjligt. Det kräver också att vi som har mod att säga ifrån när liberalismen hotas, oavsett var hotet kommer ifrån. Mod att stå kvar när andra vacklar. Mod att försvara principer även när det kostar.
Liberala ungdomsförbundet heter inte Liberalernas ungdomsförbund. Det är ingen slump.
Det är en påminnelse om att vår lojalitet alltid börjar i idéerna, inte i partistrukturer eller personer. Det är också just därför ansvaret nu faller på oss. När andra kompromissar bort principer måste vi stå fast. När gränser suddas ut måste vi dra dem igen. När friheten hotas måste vi bära den vidare. Nu är det vår tur.
Anton Holmlund
Förbundsordförande
Liberal Ungdom 