Går det att vara tillsammans med fienden?
I förra månaden släppte Indikator opinion en opinionsundersökning som visade att nästan 7 av 10 unga kvinnor mellan 18-29 år uppger att det är viktigt att ha samma politiska åsikter som sin partner. Motsvarande siffror för män är 4 av 10. Samtidigt ökar åsiktsskillnaden mellan grupperna – unga män står mer än tidigare klart till höger medan unga kvinnor står klart till vänster.
Att dela värderingar var viktigt och viktigare blir det när skillnaderna blir större. Särskilt kvinnor är beredda att gå långt. I ett kommentarsfält på Instagram på ämnet angav en ung kvinna som skäl för att inte kunna vara ihop med en liberal: ”Den marxistiska analysen genomsyrar hela levandet och världsbilden och att inte kunna dela och utveckla det med sina närmsta partner känns för mig helt absurt.” 150+ likes.
Det är lätt att lasta unga killar för sitt Andrew Tate-beroende. Men någonstans känner jag: är det någon som har tittat till tjejerna?
Jag är ihop med en vänsterpartist. Trots att det är jag som tillhör partiet för rimligheten själv och hon det svenska partiet för Sovjets reinkarnation i Sverige är det hon som får frågor hur det är att vara ihop med mig. När vi har haft ett uppslitande samtal om pedagogiska trender i den svenska skolan springer hennes väninnor till undsättning för att trösta. När hon frågar mig varför vi inte sätter ett tak för priset på kaffe är det ingen som hör av sig till mig.
Att trenden är så framträdande just bland unga ställer frågan: är det telefonerna? På nätet är fler bekväma med att uttrycka uppfattningar de inte hade uttryckt i verkligheten. Lika mycket är det på sociala medier som personer som Andrew Tate har byggt sin plattform och påverkat killars verklighetsuppfattning om tjejer till det sämre.
Den politiska radikaliseringen bland könen sammanfaller rätt väl med telefonernas och sociala mediernas ingång. När den enda kontakten med det motsatta politiska lägret är via en skärm är det inte märkligt att vi utvecklar vanföreställningar om den andra.
Någorlunda samma värderingar krävs för att ett par med skilda politiska tillhörigheter ska fungera. Samtidigt som det finns en poäng i det är det något som skaver. Har verkligen socialister och liberaler ”samma grundläggande värderingar”? Är en samsyn i hbtq-frågor verkligen tillräckligt för att hålla ihop två personer med vitt skilda syn på individen, staten och oktoberrevolutionen?
Värderingar som mått på kompatibilitet tillskrivs möjligtvis en för stor betydelse – det avgörs lika mycket av temperament, intellektuell förmåga och förmåga till självdistans. Personer som introducerar den politiska logiken i det privata livet, som aldrig tar av de politiska glasögonen ens vid sängdags, kommer oavsett värderingar vara en svår person för andra att leva med.
Men att vägra vara tillsammans med en människa av annan politisk tillhörighet kan likväl handla om bekvämlighet. Vi slipper upptäcka att våra egna uppfattningar är grundare och ytligare än vi anar, i synnerhet om man via konforma kompisgrupper och en prestigefylld universitetsutbildning har blivit invaggad i att tro något annat. De som tycker att det är viktigt att ha samma politiska åsikter i ett förhållande är färre bland de som faktiskt är i ett förhållande, än bland singlar.
Jag är ihop med en vänsterpartist. Ibland frågar hon om varför vi inte bara sätter ett pristak på kaffe. Men det hade också kunnat vara värre. Den marxistiska analysen hade kunnat genomsyra hela hennes levande och världsbild och det är tur (för mig) att den inte gör det.
Jonathan Ahlström
Skribenter Liberal ungdom
Liberal Ungdom 