Människan har alltid trott, men nu har tron fått nya altare. Religionen har bytts ut och visar sig i många olika skepnader – i fotbollen, trender och i politiken. Även liberalerna predikar med samma hängivenheten som ett litet trossamfund, där idéer och opinionssiffror blivit de nya objekten för tro och hopp.
Religion har funnits i alla tider. Från stenålderns grottmålningar till dagens kristallhealingar i Haga. Vi människor verkar helt enkelt behöva tro på något. Även vi svenskar, som älskar att kalla oss sekulära och rationella, går omkring och tror på allt från influenser eller vilket lag som egentligen förtjänar att vinna Allsvenskan. Häromkvällen såg jag Skavlan och Sverige. ni vet, SVT:s nya försök att representera hela åsikts-Sverige med en panel av kända och halvkända svenska profiler. Kvällens tema var religion och där satt en brokig panel och sträckte sig över hela det religiösa spektrumet. Det var som att se ett smörgåsbord av övertygelser och när Christer Sturmark, Sveriges mest hängivne ateist, började tala med samma hetta som en väckelse pastor, slog det mig att han egentligen bara byt ut Gud mot förnuftet.
För vad är egentligen skillnaden mellan att tro på Gud och att tro på en idé? Både kräver hopp, lojalitet och en gnutta blindhet inför verkligheten – kanske lite självbedrägeri. Det fick mig att tänka på liberalerna. Ja, ni vet – partiet som fortfarande tror att de ska uppstå på tredje dagen, eller åtminstone i nästa opinionsmätning. Det finns religioner som tror på Gud och så finns Liberalerna, som tror på tvåsiffriga opinionssiffror. Skillnaden är mest i ordval: den ena väntar på Messias, den andra på ett trendbrott.
Opinionskurvorna ser ut som en EKG-linjen på en patient med lätt hjärtsvikt. Men ändå fortsätter de tro. Som ett litet trossamfund som vägrar inse att domedagen redan har varit – valet 2022. Religioner har oftast fruktat splittring; samma sak gäller Liberalerna. Inom partiet finns de som ser samarbetet med SD som nödvändighet, andra som ett rent djävulskap. För vissa är Tidöavtalet ett mirakel, för andra ett syndafall. Och i mitten står Simona Mohamsson – partiledaren, översteprästen, själasörjaren. Hon leder sin skara, predikar sammanhållning och får det hela att låta som om det fortfarande finns hopp. Lite som att stå på ett sjunkande skepp i Göta älv och ropa: “Det är lugnt, vi har flyt”
Det är egentligen vackert. Tron, envisheten, hoppet om uppståndelse. Men någon gång måste man fråga sig: är det tro, eller bara en form av politisk återuppväckelse? För ett liberalt partis existensberättigande måste vara något mer än att agera stödhjul åt en icke- Magda regering. Man kan inte leva hela sitt liv i koalitionslimbo och kalla det frihet. Kanske är det just därför Liberalerna och religionen har så mycket gemensamt. Båda kämpar med att hålla fast vid sina urkunder i en tid för folk hellre scrollar än tror. Båda samlar allt färre trogna till årsmöten och gudstjänster. Och båda drömmer om en väckelse, en ny ledare som ska visa vägen.
Kanske är det därför man ibland får känslan av att Liberalerna väntar på sin egen Messias. Någon som ska komma ridande in i Almedalen och förkunna: “Friheten har återuppstått!” Men tills dess fortsätter de sin trosvandring. De predikar, knackar dörr, de skickar ut pressmeddelande om skoluniform och blågul islam. Och vem vet, kanske är det just det som är deras styrka. För även om siffrorna dalar och partiet glesnar, så lever tron kvar. Och om inget annat fungerar – jag, då får väl Liberalerna söka statsbidrag som trossamfund. De har ju redan allt som krävs: en trosinriktning, en ledare och ett löfte om frälsning.
Alvin Landström
Skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 