Svenska kyrkan har varit på tillbakagång länge. För att kontra låga medlemsantal försöker man nå ut genom sociala medier och ett bredare fokus. Det kan kosta dem.
Kyrkans predikstol är ”slay” och dess altartavla ”Legend. Alpha!”. Detta enligt Johan Dalman, biskop i Strängnäs stift, som i ett försök att nå en yngre målgrupp har vänt sig till sociala medier för inspiration. Men även om det förefaller nytänkande och nödvändigt för att attrahera fler till en svältande verksamhet, riskerar det att urholka den teologiska grunden och därmed organisationens existensberättigande.
De religiösa samfunden har länge varit på tillbakagång. Trots ett informationsflöde som gör oss mer medvetna om världens ondska och människans brister, uppfattas religionen allt mer sällan som en naturlig tillflykt. Det senaste halvseklet har Svenska kyrkans medlemsantal nära halverats och allt fler av dess medlemmar vankar nu fram likt början på en parentes. Att förändring är nödvändig torde vara uppenbart för såväl allmänheten som de närmast sörjande.
En av de satsningar som i desperationens tidevarv har vidtagits är Svenska kyrkans mer offensiva digitala kommunikation. Med spetsiga tweets, egna tolkningar av populära trender och fokus på progressiva budskap har man försökt appellera till nya målgrupper. Flera samfund har dessutom förenklat liturgiska ritualer samt strävat efter att bygga en bredare känsla av gemenskap snarare än att pressa in alla i samma teologiska mall.
Förändringen är ett faktum som utifrån ett public choice perspektiv – teorin att aktörer agerar rationellt utifrån egenintresse – skulle beskrivas som rent seeking. Organisationer jagar privilegier och värderar sin egen överlevnad högre än de ideal man påstår sig värna. Ett aktuellt exempel är Hyresgästföreningen. Efter hyresförhandlingar hösten 2018, som pågick parallellt med de regeringsförhandlingar som skulle utmynna i Januariavtalet, konstaterade ordföranden för en förhandlingsdelegation att hyreshöjningen blev väldigt hög. Ett faktum som försvarades med kommentaren: ”Förhandlingarna skedde samtidigt som regeringspusslet pågick och där dagens hyressättning ifrågasätts. Klart att det påverkar”. Att den egna organisationen och systemets existens prioriteras högst får i detta fall anses fastslaget bortom all rimlig tvivel.
Likartade tendenser går samtidigt att finna genom att kasta en blick mot de politiska partiernas imponerande akrobatkonster i ett försök att få väljarstöd snarare än beröm för ideologisk renlärighet.
Men trots att satsningarna ofta är nödvändiga för att överleva som organisation är det uppenbart att priset riskerar att bli högt. Detta inte minst i form av att den teologiska grunden vittrar sönder genom att komplexa motsättningar förenklas eller ignoreras. I stället för att vara ett verktyg för kritiskt tänkande och vårt samvetes fyrbåk riskerar religionen således att bli en spegel av vår egen samtid. En ytterligare aktör på underhållningsbranschen snarare än ett fönster för självständigt tänkande och djupare livsmening.
Men bilden är inte ensidigt dyster. Viljan att gripa tag i åtminstone ett litet fladdrande hörn av vår samtid har samtidigt lyckats. Under föregående år uppmättes den hittills högsta andelen gudstroende ungdomar i en undersökning från SOM-institutet samtidigt som allt fler unga ser religionen som en viktig del av vårt samhälle. Eller som sextonårige Leo från Norrbotten beskriver det i en intervju med SVT: ”Jag började tänka att någonting måste ha skapat det här. Då använde jag mig av sociala medier för att liksom lära mig”. En närvaro skapar således möjlighet för de religiösa samfunden att inte enbart betrakta, utan även förändra, synen på den egna övertygelsen. Det är sannolikt bra.
Adam Furustam
Skribenter Liberal ungdom
Liberal Ungdom 