Att säga att Sverige är ett sekulärt land är inte så sant som man kan tro.
Det har gått 25 år sedan Sverige officiellt blev en sekulär stat. Innan dess var Svenska kyrkan en del av staten, och den lutherska protestantismen var statsreligion. De religiösa friheterna fanns sedan långt tillbaka, men rent tekniskt var Sverige ett land för kristna.
Det behöver knappast förklaras för liberaler varför det var ett stort steg framåt när man väl skilde kyrkan från staten år 2000. Från och med då skulle det inte vara någon skillnad mellan att vara med i Svenska kyrkan och i andra trossamfund. Religionen var likvärdig på riktigt.
Det var förhoppningen i alla fall. Men så blev inte fallet. Svenska kyrkan är fortfarande starkt kopplad till statsapparaten och spelar inte på lika villkor som andra statligt erkända trossamfund.
Exempelvis regleras Svenska kyrkan som enskild organisation i svensk lag, nämligen lagen om Svenska kyrkan. Där står bland annat vilken religiös riktning samfundet ska ha. Det får inte bestämmas av dem själva utan lagändring. Det anges även hur organisationen ska vara uppbyggd i sin demokratiska process. Likt staten har den tre nivåer: församlingar, stift och kyrkomötet – motsvarande kommun, region och riksdag. Även vilken verksamhet organisationen ska ha och hur den får förvalta sin egendom regleras.
Det känns inte som att staten faktiskt har börjat behandla Svenska kyrkan som andra samfund. Man har inte specifika lagar för varje samfund – det skulle såklart vara omöjligt.
Begravningsverksamheten är ett annat exempel på hur staten inte på riktigt släppt den gamla ordningen. I 288 kommuner sköts den av Svenska kyrkan som huvudman. Det betyder att de inte bara ansvarar för det religiösa arrangemanget för medlemmar i kyrkan, utan även har ansvar över begravningen – finansierat genom den obligatoriska begravningsavgiften. Det gäller oavsett om du vill ha en borgerlig begravning eller en genom kyrkan.
Dock finns det begravningsombud som inte är från Svenska kyrkan, som en slags kontrollinsats så att allt går rätt till för dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.
Enbart Tranås och Stockholm har begravningsverksamhet helt under offentligt kontrollerad förvaltning. Varför fler inte har det beror troligen på att det inte är särskilt uppmärksammat, och att de som är äldre i regel är med i Svenska kyrkan – och då har de självklart inga problem med det.
Men det är en rätt märklig situation. Att ett religiöst samfund har ansvaret över en offentlig syssla visar tydligt att man inte har skiljt sig helt. Man bryr sig helt enkelt inte tillräckligt, eller lägger tillräckliga resurser på, att faktiskt reformera så att denna offentliga syssla sköts av det offentliga.
Det är självklart inte bara Svenska kyrkan som åtnjuter privilegier. Samtliga statligt erkända trossamfund har vigselrätt, rätt att få hjälp med insamlingen av medlemsavgifter samt rätt till statsbidrag efter vissa kriterier är uppfyllda – bland annat att man ska ha varit ett statligt erkänt trossamfund i minst fem år.
Att säga att Sverige som statsmakt tagit avstånd från religion är alltså inte helt korrekt. Det är inte helt fel heller. Men för en liberal ser detta rätt märkligt ut. Den svenska staten lägger sig i en enskild organisation och stiftar lag om den. Samtidigt ger man den organisationen uppgiften att sköta en offentlig uppgift.
Det är väl värt att överväga relationen mellan Svenska kyrkan och staten. För så som det ser ut i dag kan väl ingen liberal på riktigt försvara?
Alfons Carlsson
Redaktör Liberal ungdom
Liberal Ungdom 