Av alla förbannelser som hängt över Sverige sedan 90-talet är den ekonomiska politiken det minsta av våra laster – om vi nu kan kalla det för en sådan.
I boken får vi följa Pettersson från 90-talet och framåt gå sida vid sida med de världshändelser som formade Sverige och världen i grunden. Från tågluffarna i Europa efter murens fall, hennes arbete med saneringen av statsfinanserna på finansen, till Göteborgskravallerna under EU-toppmötet och tvillingtornens fall. Hon sammanväver det personliga berättandet med det politiska, växlar fram och tillbaka utan att det känns krystat eller gymnasialt.
Bokens tes är välbekant: Sverige har gått från ett av världens jämlikaste länder till ett med nu skenande ojämlikhet, och orsaken kan hittas i 90-talets galopperande nyliberalism. Nedskärningarna i välfärden, den växande frihandeln med Kina, vinsternas inträde i välfärden, och sänkta kapitalskatter får alla stå i skamvrån när hon gör upp med 90-talet – och sig själv.
Hon går så långt som att ifrågasätta om saneringen av statsfinanserna verkligen var nödvändig, och ifrågasätter på flera håll det finanspolitiska ramverket som tvingat politiker till budgetdisciplin. Det finanspolitiska ramverket, detta 90-talets barn, hävdar hon har inneburit att ”Sverige under lång tid har gjort långt mindre offentliga investeringar i sådant som tåg, bostäder och utbildning”, som i sin tur har gjort ”vårt land fattigare, svagare, mer ojämlikt”.
Förbannelsen är därmed också ytterligare en installation i vänsterns projekt att etablera en förljugen bild av ett Sverige i sönderfall.
När hon kritiserar 90-talets ekonomiska krishantering och dess barn, det finanspolitiska ramverket, är det svårt att veta vad hon egentligen invänder emot. Efter 90-talskrisen ökade svenska reallöner med 60% på 30 år, från att ha stått stilla i två decennier. (Ekonomifakta) Sveriges inkomstspridning är än idag den lägsta bland alla OECD-länder. Förmögenhetsfördelningen har blivit jämlikare tack vare ett utbrett ägande och stigande huspriser. Trots, eller på grund av, åtstramningarna är Sverige idag ett betydligt rikare land i BNP per capita än skuldtyngda länder som Frankrike, Tyskland, Spanien, och Storbritannien.
Att det inte kunde varit värre tar Pettersson för givet. Den alternativa historieskrivningen utspelar sig just nu i Frankrike som drabbats av skenande skuldsättning och pensionskostnader. Frankrikes pensionskostnaderna ensamt uppgår till 13,6% av de offentliga utgifterna (OECD-snittet är 7%) och pensionsåldern är lägst i Europa på 62 år (Reuters). I september kunde Financial Times avslöja att franska pensionärers medianinkomst uppgår till hela 104% (!) av de franska löntagarnas medianlön. (Financial Times)
Tidigare i höstas föll Frankrikes tredje premiärminister på några veckor för att de inte kunde hantera situationen. Både den franska vänstern och den populistiska högern vill blockera höjningen av pensionsåldern till magra 64 år – i Tyskland har en höjning av pensionsåldern till 73 år övervägts för att förhindra systemets sammanbrott. (The Telegraph) I Petterssons alternativa verklighet där 90-talets reformer aldrig kom till kunde detta ha varit Sverige idag.
Exempel på länder som lyckades undvika reformer av såväl statsfinanserna och pensionssystem men som trots allt fick se en lysande ekonomisk utveckling står inte som spön i backen i boken. Det är här tesen verkligen faller ihop. Det franska parlamentariska läget får därmed en att uppskatta 90-talets socialdemokraters känsla för ansvar.
Av alla förbannelser som hängt över Sverige sedan 90-talet är den ekonomiska politiken det minsta av våra laster, om vi nu kan kalla det för en sådan. Det som hemsöker oss idag är annat: det är nedrustningsivern, integrationsskulden, 10-talets reformlöshet och naiviteten inför Rysslands imperialistiska ambitioner. Därav är kritiken mot Alliansregerings godkännande av Gazproms Nordstream en kritik bland få som Petterson verkligen har rätt i och som kan tillskrivas 90-talets ekonomiska tänk.
Utöver det framstår Petterssons kritik av 90-talet mindre som en kritik av resultatet och mer som en kritik av form: att Sveriges ekonomiska framgångar sedan krisen åstadkommits genom avregleringar, och inte genom ett återupplivande av 60-talets expansiva socialdemokrati. Det stämde inte endast för Sverige, utan även för de 49 andra länder som genomförde hela eller delar av det (av Pettersson kritiserade) Washington Consensus. (K.B. Grier, R. M. Grier, 2021) Polen, som förmodligen gått längst i Europa med sina ekonomiska liberaliseringar, är på kurs att växa om Storbritannien i välstånd lagom till början av 2030-talet. (SkyNews)
Det är därmed talande att det som hon beskriver som ”det viktigaste” och ”mest destruktiva […] arvet efter 90-talet” inte var den så kallade marknadens företräde, utan ”politikens maktlöshet”. (s194) Sparsamheten och det finanspolitiska ramverket var helt riktigt en avväpning av Socialdemokraterna. Tiden när regeringspolitiken avgjordes på en S-kongress, och inte riksdagen, var över, och dagarna när de inte längre kunde skuldsätta framtida generationer för att vinna val var förbi.
På så sätt är Förbannelsen en sorgebok över Socialdemokraternas fall till att bli ett parti som alla andra. 90-talet var inget som drabbade Sverige, utan Socialdemokraterna. Petterson har en tendens att vilja spela två strängar samtidigt. Visserligen hade Sverige stagnerat från 70-talet och fram till krisen för att därefter ha börjat växa igen, men saneringen var ändå dålig och borde inte genomförts. Å ena sidan hade Attac-rörelsen rätt som ville tämja globaliseringen och skicka pengar till globala syd, (s200) å andra sidan konstaterar hon i slutet att inga länder vunnit så mycket på globaliseringen som låg- och medelinkomstländerna (s250). Jag kan inte sätta fingret på det, men det är som att hon vill ge sin vänsterradikala ådra mer rätt än vad den faktiskt hade men i strid med vad hon själv vet är sant.
Jonathan Ahlström
Skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 