Hobbyerna där nationalismen har sin stora bas ses ofta som töntig. Men vad spelar det för roll när det funkar? Och varför har liberaler inget liknande?
Den svenska nationalismen är töntig. Anledning hör inte (enbart) till åsikterna som framförs, men i vilka kulturbegrepp den ofta syns i samband med. Power-metal med sliskig lyrik om ett slag för 500 år sedan, svåra datorspel där skärmen utgörs av en stor karta som ska ritas om, och en envishet om att använda runskrift är goda exempel. För den gemene svensken är detta avtändande, men för att bibehålla engagemang, och skapa en gruppkänsla är nationalistiska hobbyer ett oslagbart koncept.
Föreställ er ett LAN-party. Chips och monster är framplockade, rummet lite unket och någon försöker fixa med skärmen som aldrig tycks fungera. I bakgrunden hörs det Falun-ursprungna bandet Sabatons album Carolus Rex spelas, med stolta stämmor om den svenska stormaktstiden. Mellansnacket går från diverse olika hobbyer och vänner, men landar slutligen i en politisk situation. En mycket simplifierad diskussion, fylld av ung hybris och en stark övertygelse att man kan lösa allt. Den verkar nästan alltid ha nationalistiska förtecken, för det är den delen av politiken som har hemvist i denna kultur. Det ter sig nästan självklart att man är nationalist, när detta är ens hobby.
Men vad är den liberala motsvarigheten? En oegentligt relaterad hobby, där liberala värderingar växer fram och diskuteras på ett naturligt sätt? För en sådan måste väl finnas? Och om inte, är det något vi bör skaffa oss?
Ni som har föräldrar som själva varit politiskt aktiva i ungdomsförbund har nog säkert själva märkt att politiken och kultur särskiljts synnerligen sedan 80-talet. I byn min farsa växte upp i var det standard att gå med i SSU, för denna drev en bra lokal man kunde hänga i efter skolan. I stan var det MUF man gick med i, där fanns ju spriten. CUF hade även självklart sina fästen på landsbygden. Någon sådan självklar identitet finns knappast idag. Kanske generella sympatier till vissa rörelser, men drivet att faktiskt gå med av kulturella skäl verkar ha försvunnit. Det är även oklart för mig om FPU hade någon sådan solklar målgrupp och identitet, eller samlingsplats. Kanske har vi alltid varit för de som satt politiken i centrum, snarare än identitet och kultur. Det kan ha varit vår styrka.
Snarare än enformighet präglas LUF av en bredd av olika hobbyer och identiteter. Tyngdlyftare, wikipedia-författare, MÖPare, jägare och musiker (med en så pass enorm överrepresentation av basister att det nästan borde undersökas) får alla plats i LUF utan att någon ifrågasätter varför de egentligen är här. Men samtidigt lägger det ännu mer vikt på att politiken är relevant, och lockande för flera.
Och så ska det självklart vara, politiken ska stå i centrum. Vi är ett politiskt ungdomsförbund, att fokuset vore på något annat vore absurt. Men hade det skadat om vi testade att inte ha ett Café Liberal varje aktivitet? Varför inte spelkvällar med brädspel eller LAN, pinsa-tillagning eller bokklubbar? Att hitta vår kulturnisch. Både stärka vår egen medlemsidentitet, men även locka nya medlemmar.
Vi får inte vara rädda för att testa nya grejor. Vårt värvningsfokus är jättebra, varje ny medlem är en ny potentiell liberal stjärna. Men för att detta ska ske måste de även bli aktiva i förbundet. Men då måste vi kunna locka med mer än bara politik, och då får man vara lite töntig.
Alfons Carlsson
Redaktör Liberal ungdom
Liberal Ungdom 