Den 31 augusti är det dags. Det är då förslaget om en kulturkanon för Sverige kommer att redovisas för allmänheten. Kommittén som regeringen tillsatte i december 2023 har fått i uppdrag att bestämma vilka konst- och kulturområden som ska ingå, och två expertgrupper har utsetts för att välja ut vilka 100 verk och företeelser som ska inkluderas i kanonen. Enligt regeringen ska kulturkanonen bli ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.
Frågetecknen är dock många. För fastän idén om en svensk kulturkanon förvisso rimmar väl med Liberalernas nya partiledare, Simona Mohamsons, mantra “bilda dig, bry dig, bete dig” är projektet tveksamt ur ett liberalt och demokratiskt perspektiv. Den svenska kulturen är, liksom alla nationella kulturer, komplex. Att begränsa den till 100 verk och företeelser är nästintill omöjligt. Risken är att kanonen blir ett sätt för staten att styra över kulturen och föra den i en mer nationalistisk riktning.
Det är alltså Sveriges stora befolkning och långa historia tillsammans med risken för statlig inblandning, likväl den nationalistiska tonen i projektet, som gör mig skeptisk inför idén om en nationell kulturkanon. Viljan att främja bildning och inkludering är god, men får mig att tänka att en kanon kanske passar bättre för mindre organisationer än för staten. Säg partier eller ungdomsförbund?
För jag tror faktiskt att vårt eget ungdomsförbund skulle tjäna på en egen kulturkanon. Även om LUF:s och Folkpartiets historia är komplex, är den betydligt lättare att ringa in med ett antal verk och företeelser än hela den svenska kulturen. LUF:s kultur är tydligt ideologisk, med band till ett flertal liberala skrifter som utgör grunden för vår rörelse. Och fastän dessa kanske är självklara för den som varit med ett tag, vet jag själv att de inte är det för nya medlemmar. En kulturkanon för Liberala ungdomsförbundet skulle kunna fungera som en kompass för alla som önskar förstå vår rörelse.
Utformningen av en LUF-kanon skulle kunna göras av en arbetsgrupp utsedd av förbundsstyrelsen, där hela förbundet får lämna förslag. Jag vill inte spekulera i vad exakt en sådan arbetsgrupp skulle kunna komma fram till. Däremot tror jag att en smalare kanon är bättre än en bredare, eftersom den endast ska utgöra en grund vilken alla medlemmar kan stå på. Förutom litterära verk som varit betydelsefulla för den liberala rörelsen, borde även händelser som format LUF och Folkpartiet/Liberalerna kunna ingå i förbundets kanon. Exempelvis skulle partisplittringen 1923 kunna vara med genom ett omnämnande, så får den nyfikna medlemmen läsa på på egen hand.
Någon kanske invänder: riskerar inte en kanon att leda till likriktning inom förbundet? Det är en relevant fråga, särskilt eftersom politiska organisationer redan är kända som ekokammare. Om alla dessutom läser samma texter borde väl den effekten att förstärkas? Det är visserligen möjligt. Men min tro och förhoppning är faktiskt att en LUF-kanon tvärtom kommer att leda till större åsiktsmångfald inom förbundet. När medlemmar på egen hand fördjupar sig i liberalismens och Folkpartiets historia får vi fler tolkningar och en mer nyanserad bild av liberalismen.
Därför vill jag uppmana förbundsstyrelsen att oavsett vad som sker den 31 augusti påbörja arbetet med en egen LUF-kanon.
Hannes Eek
Skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 