I en glänta vid Siljans viskande rand samlas årligen hundratals personer för midsommarfirande. Med kransar av skogsnäva och blåklockor, stillsamma toner från en avlägsen fiol och en fond av cinnoberröda stugor – formas sinnebilden av svensk kultur. Samtidigt är scenen inte mer än ett desperat försök till konformism. En vilja att ur tradition skapa gemenskap och ett symptom på den samtid där eskapism blivit statsreligion.
Att kultur existerar råder ingen tvekan. Det räcker att lämna hemmets trygga väggar för att höra gatumusikanter spela, bibliotek passera revy och obskyra konstinstallationer uppenbaras. Vilken roll den ska ha i samhällslivet är dock betydligt mer omdiskuterad. Å ena sidan tycks principen om armlängds avstånd upphöjts till gudalag. Å den andra ska en kulturkanon utformas för att skapa gemensamma referensramar – som om politiker är klokare än individen och spontant uppkomna ordningar.
Friedrich Hayek, österrikisk ekonom tillika nobelpristagare, argumenterar i essän ”The Use of Knowledge in Society” för att den viktigaste kunskapen är spridd och situationsbunden. Oavsett intention kommer politiker inte ha möjlighet att planera fram en gemensam kultur, eller för den delen ekonomisk tillväxt. Det är därför vi har en marknad. Där kan priset signalera brist samt överflöd och fungera likt ett decentraliserat informationssystem. Så varför inte låta marknaden forma även den svenska kulturen?
Dagens kulturella fenomen har till stor del växt fram organiskt och inte sällan till följd av kommersiell potential. Tjänster såsom Spotify och Storytel erbjuder inte enbart ett samlat utbud utan låter även algoritmer, genom rekommendationer och anpassade spellistor, styra våra kulturella upplevelser. I stället för att planlöst botanisera bland bibliotekens hyllor eller följa en statligt framtagen lista, gör marknaden så att vi enkelt kan bredda våra kulturella upplevelser utifrån en redan känd grund.
Viljan att gjuta folk i gemensam form kommer emellertid fortsatt att existera. Detta inte minst så länge kultur tillskrivs ett högre värde, och kunskap om kompositioner likt Goldbergvariationerna samt konstverk såsom Skriet ses som tecken på allmänbildning. Genom sociala förväntningar och subtila koder riskerar kulturen således att bygga murar snarare än gemenskap och premiera slentrianmässig eskapism i stället för nyfikenhet.
Eller för att uttrycka det på ett sätt som även den kulturellt berikade förstår. Att betrakta kultur som ett egenvärde riskerar reducera oss till diminutiva verklighetsmänniskor och förinta möjlighetsmänniskans optimism.
Trots att kultur kan anta såväl frigörande som bildande former är det till syvende och sist ett utpräglat särintresse. När denna diffusa föreställning gång efter annan placeras på en vinglig piedestal är det sällan till följd av dess inneboende värde, utan snarare samtidens rädsla inför att lämna en kollektiv trygghet. En chimär för tvivel och osäkerhet. Ett desperat försök att möblera livets tomma rum.
Adam Furustam
Skribenter Liberal ungdom
Liberal Ungdom 