Alltför ofta reduceras kultur till de sköna konsterna: en teateruppsättning, ett musikstycke, eller en oljemålning. Det är inte konstigt. För att kunna göra politik av kulturen måste den definieras och avgränsas. Men redan där uppstår felet.
Kultur är inte ett samlingsnamn för olika aktiviteter eller konstarter, utan något mycket större och svårare att ringa in. Vi lever, skapar och omskapar kulturen varje dag tillsammans. Kulturen är i ständig förändring, och det blir egentligen missvisande att prata om kulturen i bestämd form. I verkligheten rör sig om otaliga kulturella sammanhang som hela tiden överlappar, blandas och bryts mot varandra. Kultur är våra gemensamma referensramar, men det betyder inte att dessa referensramar är universella, utan de förskjuts, tolkas om och ser olika ut för varje individ.
En EPA-raggare från landsbygden och en rappare från förorten omfattas av samma kulturpolitik men lever knappast med samma kulturella referensramar.
Plötsligt kan också en hel kultur kastas omkull. Tekniska framsteg som filmkameran, radion, television eller internet har förändrat spelplanen och riktningen för hela den kulturella processen, utan att någon kunnat förutse det. De som tidigare kunde ha monopol på uppmärksamheten och kulturella uttryck får nu se sig utmanad av vem som helst med en mobilkamera.
Just därför är det omöjligt för politiken att hålla jämna steg med den ständigt föränderliga processen som kulturen är. Faran uppstår när kulturpolitiska beslut koncentreras till ett fåtal centrala beslutsfattare snarare än av individer själva. Precis som ingen central myndighet kan planera en marknad kan ingen kulturpolitiker överblicka, kartlägga och styra något så mångskiftande som kultur utan att ständigt begränsa den vid varje hörn.
Konsekvensen av denna politik blir att kulturpolitiken blir en arena för bidragsentreprenörer. Etablerade institutioner och konstnärer bråkar om skattepengar och makten att definiera vad som ska “räknas” som kultur, samtidigt som allmänhetens engagemang för deras verksamhet är på tillbakagång.
Jag tror inte att kulturpolitikerna har onda intentioner, tvärtom. Men centralstyrningen får ändå negativa följder. Dessutom finns det alltid en inbyggd risk att kulturen börjar styras av politiker som faktiskt har onda intentioner, och som använder bidragskranen för att främja sin egen agenda och sina egna vänner. Även principen om armlängds avstånd kan inte dölja att staten, genom sin roll som förmedlare av bidrag, blir en domare över vilken kultur som anses värdig eller inte.
Staten ska inte lägga sig i kulturen. Vare genom att styra innehållet eller vilka som ska få finansiering. Kultur är olika saker för olika människor, och det är vi själva – individerna – som ska avgöra vilken kultur som är värd att stödja och bevara.
Anton Holmlund
Förbundsordförande
Anton Holmlund
Förbundsordförande
Liberal Ungdom 