Vi gottar oss i folk som inte beter sig – i tv-soffan, på nätet och i andras liv. Men i verkligheten? Då kallas det värderingskris. Vem avgör egentligen vad som är ett gott beteende?
“Folk kan inte bete sig” hörs överallt: i skolan, på arbetsplatsen, på spårvagnen och i politiken. Men jag undrar: Vilka är egentligen “folk”? Vad räknas som ett gott beteende?
När Simona Mohamsson i Almedalen säger att hon vill arbeta för ett Sverige där fler beter sig, blir det genast intressant att fundera på vem hon egentligen riktar sig till. Är de unga? Pensionärer? Influencers? Föräldrar? Svaret är, som ofta i sådana här sammanhang, lika vagt som oroväckande konkret. Kanske borde hon illa kvickt tillsätta en utredning. En som kartlägger vem som behöver “skärpa sig”. Man undrar nyfiket vad en sådan utredning skulle föreslå. Återinförda betyg i ordning och uppförande? En statlig beteendeombudsman, där vi anonymt kan anmäla grannar för förargelseväckande beteende? Eller varför inte en ny diagnos – Verbal Direkthetsyndrom (VDS)? Ett tillstånd som innebär oförmågan att linda in obekväma budskap. Vore det inte rimligt att införa en obligatorisk föräldrakurs i folkvett, gärna innan barnet ens är fött? Förebyggande åtgärder, som det heter.
Men handen på hjärtat: finns det någon som alltid sköter sig till hundra procent? Har ni sett våra mest populära realityprogram? Där vuxna människor släpps in i en isolerad bubbla och snabbt tappar allt vad hyfs heter. Eller Gift vid första ögonkastet, där halva nöjet är att se människor kraschlanda i sina egna kommunikationsproblem och passivt-aggressiva blickar. Vi älskar att titta på folk som inte beter sig. Det är själva essensen i vår samtida underhållning. Men när samma beteenden dyker upp i verkligheten, då kallas det “brist på uppfostran”, “dålig integration” eller ”värderingskris”. Här skaver något i svensk kultur: vi klagar ständigt, men sällan på oss själva. Det är allt någon annan som är problemet. Någon som tränger sig i kön. Någon som tar Ozempic. Någon som gör ett uselt sommarprat. Någon som kryddar sitt CV. Vi kräver att andra följer våra ideal och uppfattningar. Men vad blev det av tanken att få leva som man vill, så länge det inte skadar någon annan?
Nu räcker minsta avvikelse för att tolkas som ett hot mot samhällsordningen. Det luktar mer 50-tal än framtiden. Det som en gång handlade om självförverkligande har nu blivit en fråga om självkontroll. Liberalerna kan inte – och ska inte – styra över det som sker i vardagslivet. Och tur är väl det. Annars är tron på individens frihet bara ett spel för gallerierna. Liberalismen handlar om tolerans och rätten att leva olika. Därför blir det ironiskt när Mohamsson delar ut pekpinnar som hon vore moralens sista väktare. För vad är det egentligen hon säger? Att staten ska lära oss hur vi beter oss och forma våra värderingar. Det låter mer som en konservativ eller kommunistisk samhällsform än liberalt.
Den nya batongliberalismen påminner om en ung KDU:are som oroar sig för att liberalismen saknar idéer om vad som håller ihop samhället och inte tar hänsyn till kultur och historia. Så vem ska övertygas här? Är det väljare från höger, vänster eller kanske bara ett desperat försök att fylla det ideologiska tomrummet som vissa tycker att liberalismen lämnat? Om alla som inte redan “beter sig ” enligt manualen ändå förväntas att bilda sig och bry sig – då är det höga krav vid stället. Inte på samhället, utan på individen. Och när det kommer från en liberal – då är det inte frihet som står i centrum längre. Det är lydnad.
Alvin Landström
Skribent Liberal ungdom
Liberal Ungdom 